Den senaste mandatperioden har Moderaterna gjort sitt bästa för att hindra Centerpartiets liberala segrar i januariavtalet. De enda som har vunnit på det är SD. När rollerna nu är ombytta måste Centerpartiet motstå frestelsen att ge tillbaka med samma mynt. En konstruktiv opposition är enda sättet att göra Sverige mer liberalt de kommande åren, skriver centerpartisten Andreas Eriksson.
2019 valdes Boris Johnson till partiledare för det konservativa partiet i Storbritannien. Trots att han var en kontroversiell figur så var mycket av agendan han blev partiledare på liberal. Storbritannien skulle sänka skatter, minska regelkrånglet, befria företagen och genomföra en ”leveling up” av stagnerade städer. Tre år senare är få av dessa ambitioner uppfyllda. Delvis eftersom hans regering istället prioriterade pandemihantering, satsningar på vården och handelskonflikter med EU. Delvis eftersom många i Boris falang var mer intresserade av pro-brexitmarkeringar och välfärdspopulism.
Boris Johnson är inte det enda exemplet på hur svårt det är att styra när en stor del av ens regeringsunderlag är populister och nationalister.
Boris Johnson är inte det enda exemplet på hur svårt det är att styra när en stor del av ens regeringsunderlag är populister och nationalister. I Italien har både Guiseppe Conte och Mario Draghi fått styra med underlag där Lega (tidigare Lega Nord) och Femstjärnerörelsen utgjort stora delar. Contes regering var högerlutande och marknadsförde sig som en ”regering för förändring”. Draghis regering enade partier från alla sidor och skulle föra en teknokratisk politik för ekonomisk återhämtning efter pandemin. Ingen av regeringarna höll en hel mandatperiod och tiden de styrde präglades av kaos, konflikter inom regeringsunderlaget och av att väldigt lite reformarbete blev gjort.
När högerregeringar misslyckas med att leverera liberal högerpolitik så underminerar det stödet för hela det liberala projektet.
När högerregeringar misslyckas med att leverera liberal högerpolitik så underminerar det stödet för hela det liberala projektet. Storbritanniens och Italiens exempel bådar illa för Sveriges kommande regering. För att de stora vinnarna i valet 2026 inte ska bli S och SD behöver de kommande fyra åren bli framgångsår för frihetliga lösningar på Sveriges problem. Det är lättare sagt än gjort. Partierna som ingår i regerningsunderlaget har gått till val på allt från det liberala till det auktoritära och från det nödvändiga till det slösaktiga. Det kommer falla på resten av den liberala sfären – tankesmedjor, civilsamhällesorganisationer, skribenter, syskonförbund och inte minst på Centerpartiet – att hjälpa regeringen att välja frihet.
Att styra Sverige är svårt. En del av att hjälpa regeringen att välja rätt är att göra det så lätt som möjligt. Sannolikt kommer regeringen lägga förslag på miljöområdet om att lätta på strandskyddet, stärka äganderätten i skogen och göra det enklare att få miljöprövningstillstånd. På välfärdsområdet lär det läggas förslag om att striktare reglera friskolor och äldreboenden, samt att förenkla informationsdelning med polisen. Dessa är alla exempel på förslag som antagligen kommer vara mer bra än dåliga. Men där det också kommer vara lätt att göra poänger på regeringens bekostnad. Centerpartiet behöver avstå sin revanschlusta i strandskydds- och skogsfrågor och impulsen att försvåra lagstiftning på välfärdsområdet. Istället bör C erbjuda stöd i utskotten så att en så liberal version av de lagarna som möjligt kan läggas fram till riksdagen.
Förslag på hur regeringen praktiskt kan gå tillväga för att lösa politiska problem med liberala, snarare än kommandoekonomiska och auktoritära metoder kommer vara mycket viktiga.
För den politiska sfären utanför riksdagen är det svårare att belöna en regering när den gör väl ifrån sig. Det blir lätt ett ryggdunkande som retar allt från läsare till medlemmar. Här är utmaningen istället att tänka stort och tänka fort. Förslag på hur regeringen praktiskt kan gå tillväga för att lösa politiska problem med liberala, snarare än kommandoekonomiska och auktoritära metoder kommer vara mycket viktiga. På områden som välfärdens utförande, energisystemets expansion och bostadspolitiken behöver opinionsbildare visa vägen, annars finns en stor risk att regeringspartierna faller tillbaka på byggnadsstöd, pristak och förbud.
Med det nuvarande regeringsunderlaget är det oundvikligt att även illiberala förslag läggs fram. Dessa måste möta stenhård kritik. Regeringen kommer sannolikt försöka begränsa arbetskraftsinvandringen, trots att både forskare vid OECD och skribenter på Timbro visat att den är både lönsam och vital för svensk ekonomi. Regeringspartierna verkar också eniga om dåliga förslag som anonyma vittnen och kroppsvisiteringar utan brottsmisstanke. Både M och SD har dessutom motionerat i riksdagen om att försvåra marknadens utbyggnad av vindkraft.
Här behöver liberala opinionsbildare vara snabbt framme och kritisera regeringen. I riksdagsarbetet behöver Centerpartiet vidare presentera liberala lösningar på motsvarande problem och visa en bättre väg för regeringspartierna. Ju mer tankesmedjor och lobby kan hjälpa till att ta fram sådana lösningar desto bättre.
Slutligen måste vi alla hjälpas åt att vinna mandatperiodens svåraste strid – den om verkligheten. Under mer än ett årtionde har Sverigedemokraterna målat en bild av ett dekadent samhälle där all vår öppenhet och frihet gjort oss oförmögna att styra ett land. I valrörelsen anslöt sig KD och M ofta till den bilden. I kampen mellan Riks webb-TV och författare som Hans Rosling och Johan Norberg har tyvärr Riks vunnit. Här har vi alla ett ansvar att skapa liberalt handlingsutrymme genom att visa att den fria världen har tjänat oss väl och att de flesta problem den lider av löses bäst med mer frihet.
Andreas Eriksson
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!