Annie Lööf skulle bli ledare för ett nytt och fräscht liberalt parti, inspirerat av Johan Norberg. I stället tog postmoderna symbolfrågor politikens plats. Andreas Birro tycker till om centerledarens tid på posten.
Nu avgår Annie Lööf. C har tappat mer än vad femte väljare. I partiledarens hemkommun blir de omsprungna av Sverigedemokraterna, den uttalande huvudfienden. Men partiledaren som för drygt tio år sedan anklagades för att föra partiet i nyliberal riktning har nu fått väljarna att lämna efter att hon att samarbetar med S. Vem som än tar över C bör föra partiet i mer borgerlig riktning.
Det är ett helt annat C vi ser efter valet 2022 jämfört med valet 2018. För fyra år sedan talades det om att partiet skulle kunna utgöra ett nytt, grönt och liberalt statsbärande mittenalternativ. Annie Lööf skulle samla stora, breda koalitioner med liberal bas. Faktum är att hon till och med fick sonderingsuppdraget. Men möjligheten kastades bort.
Annie Lööf skulle förena det folkliga föraktet mot pekpinnar från Stockholm och Bryssel med innerstadsmänniskans vurm för individuell frihet. När Annie Lööfs gärning nu utvärderas är det med ett blandat resultat.
Förhandlingspositionen som vågmästarparti mellan båda blocken borde ha lett till en jackpott för att förverkliga sin politik. C hade kunnat spela ut M och S mot varandra, välja det block som levererade bäst politik, och sedan sitta tryggt som kungamakare i mitten. Många förutspådde den rollen, men så blev det inte. Motståndet mot SD var viktigare. För elva år sedan hade det varit svårt att tro att C skulle välja S framför borgerligheten.
När Annie Lööf tillträdde 2011 så var det med ambition att bli ledare för ett nytt, fräscht liberalt parti. Med inspiration från svenska tänkare som Johan Norberg skulle hon driva på en optimistisk och jordnära liberalism. Landsbygden och liberalismen var på pappret inte så oförenliga. Annie Lööf skulle förena det folkliga föraktet mot pekpinnar från Stockholm och Bryssel med innerstadsmänniskans vurm för individuell frihet. När Annie Lööfs gärning nu utvärderas är det med ett blandat resultat.
I mångt och mycket lyckades hon. I många frågor kom C att bli det utan tvekan mest liberala alternativet i svensk politik. I ekonomiska frågor har de gått väldigt långt, och när det gäller den personliga friheten är riksföreträdare för såväl narkotikalegalisering som avskaffande av alkoholmonopolet. Sedan hände något.
Avståndstagandet till SD blev viktigare än den faktiska politiken. Och den faktiska politiken kom att präglas mer av postmoderna symbolfrågor.
Avståndstagandet till SD blev viktigare än den faktiska politiken. Och den faktiska politiken kom att präglas mer av postmoderna symbolfrågor. Psykisk ohälsa blev snabbt ett växande samhällsproblem. Kvinnoförbundet ville lagstifta mot nätporren. Tonläget mot M, KD och till och med L blev stundtals skrämmande högt. Snart lät de som en blandning av arga kyrktanter och gamla MP. Men det visade sig vara populärt hos långt ifrån alla.
Den senaste mandatperioden har vi sett en exodus av viktiga politiker från C. Den liberala kronprinsen Emil Källström lämnade platsen som ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot till förmån för jobb i kemibranschen. Magnus Ek, tidigare ungdomsförbundsordförande, lämnade sin riksdagsplats för att ta hand om sitt jordbruk. Det låter ju mest som ett svepskäl. Tittar man mellan raderna så utkristalliserar sig ett tydligt mönster. Partiets val att liera sig med S har inte bara varit impopulärt bland väljarna, utan också i de egna leden.
C har gått varvet runt. Från socialdemokratiskt samarbetsparti till grundare av Alliansen, till tydligt liberalt alternativ och nu tillbaka till vänsterpartner igen. Vill C ha en roll att fylla i svensk politik borde de titta på sina mest framgångsrika år, från 2006 till 2014.
Förra valet proklamerade C i sin valkampanj att Sverige behöver nytt ledarskap. I och med valresultatet den här gången lär vi få det. Men vem som än tar över Centerpartiet behöver hen ingjuta nytt ledarskap och framför allt en ny väg framåt.
Andreas Birro
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!