Den fria världen hotas av alltfler auktoritära makter. Liberaler måste formulera en ny politisk agenda för framtiden. De måste lära sig av sina misstag och skaka av sig föråldrade dogmer. Som enda svensk publikation kan Liberal Debatt publicera ett utdrag ur Oxfordprofessorn Timothy Garton Ashs essä Liberalismens framtid.

Skribenter har beskrivit liberalismens brister på olika sätt, men det som behövs är förändring. Självkritik är en av liberalismens stora styrkor. Att det finns så många böcker som dödförklarar liberalismen är ett bevis för hur levande den är. Nu är det dock dags att gå från diagnos till behandling.

Låt mig börja med att klargöra vad jag menar med liberalism.

Ingen liberalism utan frihet

Liberalism är, med Judith Shklars klargörande ord, en “tradition av traditioner”. Det är en stor släkt av historiska praktiker, ideologiska kluster, och filosofiska skrifter som med rätta kan kallas liberala. Alla delar en kärna av tro på individuell frihet. Utöver den har liberalismen drag av individualism, framstegstro, jämlikhet och universalism. Definitionen, proportionen och kombinationen av dessa ingredienser är dock mycket varierande.

Sedan 1930-talet har ordet liberal kommit att användas i mer bred bemärkelse som ett adjektiv i uttrycket “liberal demokrati” och andra liknande formuleringar som liberala samhällen, den liberala världen och en liberal världsordning. Den här liberalismen med litet L beskriver vad som skiljer liberala demokratier från totalitära regimer som Nazityskland, Sovjetunionen och dagens Kina och Ryssland. Lite på samma sätt som engelsmännens språk har blivit en dialekt av sitt eget språk, i takt med att engelska blivit ett världsspråk, har de liberala partiernas Liberalism med stort L har blivit en dialekt av ett vidare politiskt språk som även pratas av andra politiska ideologier som står upp för en liberal demokrati.

Liberalism med stort L har blivit en dialekt av ett vidare politiskt språk som även pratas av andra politiska ideologier som står upp för en liberal demokrati.

Det är hjälpsamt. De djupa förändringar som behövs för att förnya grunden i liberala samhällen kommer att kräva ett konsekvent implementerande som inte är möjligt för någon enskild gruppering. I en liberal demokrati kan inte ett parti, även om det består av bästa sortens Liberaler med stort L, ständigt ha makten. Liberalt enpartivälde är en självmotsägelse. Liberal förnyelse kräver ett mått av konsensus mellan partier, som när Kristdemokrater hjälpte till att bygga upp välfärdsstater i Europa efter 1945.

Samtidigt skyr liberaler idén om att alla ska vara överens, eftersom det skulle utradera det fruktsamma utbytet som sker när idéer bryts mot varandra. Vår samtid erbjuder exempel på de två farorna: I de hyperpolariserade Förenta staterna är det för lite konsensus, i Tyskland har det uppenbarligen varit för mycket. Precis som Guldlock ville ha sin gröt varken för varm eller för kall behöver vi hitta en balans mellan nödvändigt konsensus och lika essentiell konflikt.

Inget kunde vara mer absurt än att reducera “liberalism” till antingen John Rawls teorier eller Goldman Sachs praktiker. Rätt förstådd erbjuder liberalismen en ojämförligt rik, fyrahundraårig experimentell historia av ständig kamp för att försöka hitta det bästa sättet för olika människor – och folkslag – att leva goda liv tillsammans i frihet. Det är en teoretisk skattkista och en praktisk erfarenhetsbank. De senaste årens bästa böcker om liberalismens misslyckanden slutar inte med att argumentera för att vi ska överge liberalismen, utan att vi behöver en bättre liberalism.

Jämlikhet och solidaritet

Om vi bara hade lyssnat på Pierre Hassner. När vi vid kalla krigets slut firade frihet-ens seger varnade denna briljanta politiska filosof, född i Rumänien och verksam i Frankrike, för att vi inte får glömma att mänskligheten inte bara kan leva av frihet och universalism. De strömningar som ledde till nationalism och socialism skulle säkerligen återkomma. Han förutsåg och namngav dem: längtan efter gemenskap och identitet, å ena sidan, och efter jämlikhet och solidaritet å andra.

Med hjälp av Hassners två begreppspar kan man identifiera vad som har gått fel i så många liberala demokratier, och stora delar av det nödvändiga botemedlet. Gemenskap och identitet är värden (och mänskliga behov) som ofta betonas i en konservativ idétradition, medan socialistiska idétraditioner har lagt större betoning på jämlikhet och solidaritet. I den något skämtsamma andan av den polske filosofen Leszek Kołakowskis hyllade essä How to Be a Conservative-Liberal-Socialist (1978) föreslår jag att vi borde bli konservativ-socialist-liberaler.

De problem som byggts upp under de tre senaste årtiondena handlar delvis om en bristande balans mellan individ och gemenskap, vilket är resultatet av en uppblåst individualism.

Låt oss börja med jämlikhet och solidaritet. Vi har sett en dramatisk ökning av ojämlikheten i många utvecklade samhällen. Redan när det kommer till något så grundläggande som livet självt ser vi hur klyftorna växer. Sedan 1990-talet har dödstalen i USA för vita män med en kandidatexamen mellan 45 och 54 år sjunkit med 40 procent, medan den har stigit med 25 procent för vita män i samma åldersgrupp utan en universitetsexamen. Är du död är du inte fri.

Liberaler måste hantera flera ojämlik-heter samtidigt, om man med utgångs-punkt i det allra mest grundläggande – det vill säga att kunna leva sitt liv – vill vända den här trenden: helt uppenbart sådana som förmögenhet, sjukvård, utbildning och geografi (rostbältet till skillnad från den amerikanska kusten, Nordengland till skillnad från Londons storstadsområde) men också generationsklyftor, eller mer osynliga ojämlikheter som makt och uppmärksamhet. För att rätta till denna flerdimensionella ojämlikhet måste vi använda oss av mer radikala åtgärder än vad de flesta liberaler har varit beredda att överväga under de trettio år som har gått sedan 1989.

En liberal approach börjar inte med taket utan med vad Ralf Dahrendorf har kallat det “gemensamma golvet”. Ett golv som alla, med hjälp av sin egen energi och förmåga, kan klättra lika högt från som den vars liv börjar i en takvåning. Åtgärder som kan bidra till det är exempelvis:

En negativ inkomstskatt (vilket bland andra Milton Friedman föreslog för länge sedan).
En medborgarlön (vilket häpnadsväckande 71 procent av Europas befolkning stödjer, enligt en undersökning som mitt forskningsteam vid Oxforduniversitetet har gjort).
Ett allmänt och skattefinansierat minimi-arv (vilket är särskilt önskvärt i länder, som Storbritannien och USA, där klyftan i allt högre grad har att göra med ackumulerad förmögenhet snarare än nuvarande inkomst).
Och tillgång till allmänna, grundläggande tjänster som sjukvård, bostad och socialförsäkring.

Det finns många nationella varianter av den liberala, demokratiska kapitalismen, så den lämpliga blandningen av dessa åtgärder kommer att växla från land till land.

Omfördelning av respekt

Det finns också ett bredare kulturellt problem som kan beskrivas som ojämlikhet i aktning. Människor utan högre utbildning, ofta i nedgångna gamla bruksorter, har känt sig försummade, föraktade eller ignorerade av dem som populisterna kallar för den “liberala eliten”. Djupt kulturellt hat kan hittas även på platser, som i Östtyskland, där det inte finns så mycket akuta materiella svårigheter. Rättsfilosofen Richard Dworkin menade att ett liberalt politiskt samhälle måste visa “jämlik respekt och omsorg” för alla sina medlemmar.

Medan vi med rätta har ägnat mycket uppmärksamhet åt den andra halvan av världen under de senaste årtiondena, har vi kosmopolitiska liberaler ägnat alldeles för lite uppmärksamhet åt den andra halvan av våra egna samhällen.

En genomgripande förändring av attityder är lika viktig som en förändring av politiken. Polska populister har inte fel när de pratar om behovet av en “omfördelning av respekt”. I början av pandemin såg vi något liknande, när inte bara läkare och sjuksystrar utan också undersköterskor, vårdbiträden och sophämtare plötsligt prisades som “hjältar” av politiker. Tyvärr verkar det redan avta.

Liberaler måste förena sig med konservativa och socialister i ett helhjärtat omfamnande av solidaritet som värde. Och vi måste förstå att dess subjektiva kulturella och känslomässiga aspekter är lika vitala som dess mer objektiva sociala och ekonomiska aspekter. Bara kombinationen kommer att skapa ett sant “gemensamt golv”.

Identitet och gemenskap

Detta leder oss in på Hassners andra värdepar, som liberaler har sig själva att skylla för att de glömt bort: gemenskap och identitet. De problem som byggts upp under de tre senaste årtiondena handlar delvis om en bristande balans mellan individ och gemenskap, vilket är resultatet av en uppblåst individualism. Men det handlar också om vilka gemenskaper som liberaler har favoriserat, och vilka de har negligerat.

Medan vi med rätta har ägnat mycket uppmärksamhet åt den andra halvan av världen under de senaste årtiondena, har vi kosmopolitiska liberaler ägnat alldeles för lite uppmärksamhet åt den andra halvan av våra egna samhällen. Vi pratar mycket om “den internationella gemenskapen”, men väldigt lite om den “nationella gemenskapen”.

”Inget är så smärtsamt för det mänskliga sinnet som en stor och plötslig förändring.” – Mary Shelley

Genom att koncentrera oss på olika minoriteters rättmätiga önskan att få sina komplexa identiteter erkända, har vi misslyckats med att se hur de som tidiga mångkulturalister trodde tillhörde säkra och stabila majoriteter, nu i allt högre grad känner sig osäkra och hotade i sina egna identiteter. Detta har öppnat dörren för den “vita identitetspolitiken” hos Trump och hans vänner. Majoritetens känsla av att tillhöra en minoritet har stärkts av den liberala elitens epistokratiska förakt för den halva av befolkningen som saknar högre utbildning, i synnerhet när den halvan uttrycker fördummande, politiskt in-korrekta åsikter. Här kan man särskilt lyfta fram Hillary Clintons notoriskt nedsättande fras om “basket of deplorables” (“en bunt beklagansvärda”).

Vi har också underskattat den genom-gripande förändring som globaliseringen och liberaliseringen efter 1989 har inne-burit, och den traumatiska påverkan som detta i sin tur har haft på människors vardags-liv. Under 2000-talet skulle den globaliserade finanskapitalismen komma närmare Karl Marx oförglömliga beskrivning av kapitalismens revolutionära påverkan i Kommunistiska manifestet än någonsin:

“Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas…”

När så mycket av det man känner igen försvinner, börjar människor skrika: “Nog! För mycket förändring! För fort!” Och sedan lägger de ofta till ett melankoliskt “jag känner inte längre igen mitt land”, en känsla som populisterna sedan exploaterar för att fokusera missnöjet på invandrare, där man kan markera deras etniska, religiösa och kulturella skillnad.

Vi liberaler har negligerat den grund-konservativa insikt som Mary Shelley uttryckte med strofen att “inget är så smärtsamt för det mänskliga sinnet som en stor och plötslig förändring”. Det vi kan lära av den analysen är att vi, när det är möjligt, behöver sakta ner förändringstempot till en hastighet som människor klarar av, samtidigt som vi inte tappar vår övergripande liberala färdriktning. Den tidigare tyske presidenten Joachim Gauck summerar detta väl i ord-sammansättningen “zielwahrende Entschleuniging” (“målbevarande fartminskning”).

Detta kan exempelvis innebära att begränsa invandringen, att säkra gränserna liksom att stärka en känsla av gemenskap, tillit och ömsesidighet inom dem.

Mot en ny liberalism

I den här texten har jag bara plitat ner några få rader om liberalismens förnyelse. Jag bygger vidare på många andras arbete, och hoppas att många andra i sin tur bygger vidare på mitt arbete.

Denna nya liberalism kommer att stå stadigt i sitt försvar av liberala kärnvärden, såsom mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och begränsade regeringar, liksom de epistemiska, kunskapsteoretiska friheterna att tala och undersöka som är oumbärliga för liberalismen som metod snarare än system. Denna liberalism kommer att vara experimentell, och ta sig fram genom trial and error, vara öppen för att lära sig från andra traditioner, såsom konservatism och socialism, och vara utrustad med den fantasifulla sympati som vi behöver för att kunna se genom andras ögon. Den kommer att högakta såväl emotionell som vetenskaplig intelligens. Och den kommer att erkänna att vi i många av våra relativt fria länder har något som närmar sig ett korporativistiskt-plutokratiskt-oligarkiskt strupgrepp på staten. Detta behöver försvinna, med demokratiska medel. Annars riskerar vi både att demokratins valsystem fortsätter att utnyttjas för att underminera liberalismen, liksom att populister (som ofta själva är plutokrater) rör upp missnöjda majoriteter mot “liberalokratin”.

När den är som bäst har liberalismen alltid förstått att människor aldrig är vad Jeremy Waldron har kallat för ‘den liberala fantasins självständiga atomer’, utan snarare lever inbäddade i många olika former av gemenskap som talar till djupa psykologiska behov av tillhörighet och erkännande.

Denna nya liberalism kommer även i fortsättningen att vara universalistisk, men med en nykter, nyanserad universalism, öppen för en mångfald av perspektiv, prioriteringar och erfarenheter från länder och kulturer utanför det historiska västerlandets mittfåra, och medveten om hur världsmakten rör sig bort från väst.

Den är även i fortsättningen individualistisk, hängiven att uppnå största möjliga frihet för individen utan att inskränka på andras friheter. Det kommer dock att vara en realistisk, kontextuell individualism. När den är som bäst har liberalismen alltid förstått att människor aldrig är vad Jeremy Waldron har kallat för “den liberala fantasins självständiga atomer”, utan snarare lever inbäddade i många olika former av gemenskap som talar till djupa psykologiska behov av tillhörighet och erkännande.

Denna nya liberalism kommer även fortsättningsvis att vara egalitär, att sträva efter jämlika livschanser. Den kommer dock förstå att de kulturella och socio-psykologiska aspekterna av ojämlikhet är lika viktiga som de ekonomiska. Sist men inte minst kommer den fortsätta att tro på framsteg, men med en skeptisk, historiskt informerad framstegstro, som inser att historien har cykler såväl som linjer, tar steg både fram och tillbaka, och att mänskliga framsteg, som bäst, bara steg för steg rör sig uppåt längs korkskruven, med nedåtsvängar längs vägen.

Stora författare och retoriskt skickliga ledare kommer att behövas för att omvandla detta till ett narrativ som väcker mer känslor än de som demagogiska terribles simplificateurs just nu använder för att förföra miljon-tals olyckliga hjärtan. Detta kommer att vara en rädslans liberalism (för att använda Judith Schklars kända ord) men det måste också vara en hoppets liberalism. Som i en dubbelhelix måste rädslan för att mänsklighetens barbari alltid kan återkomma vävas samman med hoppet för den mänskliga civili-sation som vi delvis redan har, och som vi fortfarande kan bygga mer av.

Tänk om det är för sent? Tänk om liberalismens inflytande är ofrånkomligt avtagande tillsammans med Västs relativa makt? Tänk om anti-liberalen Deneen har rätt när han raljerar över “ett 500-årigt filosofiskt experiment som har nått vägs ände”? Personligen hoppas jag i så fall på att få gå till botten med det goda gamla skeppet Frihet, medan jag frenetiskt håller pumparna igång i maskinrummet för att försöka hålla henne flytande. Medan jag drar mitt sista saltvattenfyllda andetag – glug, glug – ska jag finna tröst i tanken på en av Frihets sista särskilda kvaliteter. En stund efter att skeppet verkar ha gått till botten kommer det upp igen. Ännu märkligare: Det får flytkraft just av att sjunka. Det är ingen tillfällighet att de starkaste rösterna för frihet, likt fångarnas kör i Beethovens Fidelio, kommer från de ofria.

Frihet är som hälsa – du uppskattar den som mest när du har förlorat den. Den bästa vägen framåt, för fria samhällen och för individer, är dock att försöka behålla hälsan.

Timothy Garton Ash

Översättning från engelska av Eric Luth.

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!