I slutet av augusti, när mörkret återvände till Göteborg, spelade Håkan Hellström sin sista konsert av fyra i sommar. Jag var där och märkte hur mina tankar katapulterades iväg till Håkans betydelse för den svenska individualismen. Få folkliga artister har betytt mer för individens frigörelse i Sverige. Ändå säger kritikerna att han blivit strömlinjeformad och rättat in sig i ledet. Men avarterna i vår annars så konformistisk värld är ständigt i fokus i den folkkäre musikerns texter.
Håkan var en del av min uppväxt, en central figur i den kontrakultur som uppstod i Göteborg runt millennieskiftet.
Det var en legendarisk, sägenomspunnen tid präglad av otaliga revolutionära kulturuttryck som satte individualismen i centrum. Samhällets konformism skulle nedkämpas. Henrik Berggren, frontfiguren i Broder Daniel – där även Håkan Hellström inledde sin musikaliska bana – gjorde allt för att inte hamna i mittfåran.
Samma individualism lever kvar i Håkans texter, om än med en mer optimistisk underton. Den besjungs i titelspåret på debutskivan Känn ingen sorg för mig Göteborg, där han fortsätter traditionen från Broder Daniel, med staden som metafor, för att belysa den solitära människans utanförskap. Den hamnar också i fokus i Atombomb, där han sjunger om hur vi aldrig kommer att ”bli som dom”.
Individualismen hyllas i hög grad på plattan Ett kolikbarns bekännelse, där han sjunger om emotionellt sökande och själsligt förlorade unga män mer än en gång, men kanske framför allt i De kommer kliva på dig igen. På skivan Två steg från Paradise predikar han individualistiska budskap flera gånger, allra mest i River en vacker dröm, om den enskilda människans smärtsamma men nödvändiga uppbrott från både människor och platser. Va inte född att följa efter på den mer sentida plattan Illusioner handlar just om fria själar.
Trots hyllningarna av individualismen har Håkan Hellström kallats apolitisk. Journalisten Annah Björk kritiserade honom för några år sedan för att göra ett aktivt val i att inte kommentera omvärldshändelser. Hans kritiker bespottar de påstått meningslösa, naivt optimistiska texterna, beskyller honom för att kommersiellt stjäla andras textrader och sälja ut sig för mer pengar. Håkan är inte längre indie, heter det.
I en värld präglad av kroniska depressioner, flygskam och arg tribalism är just Håkan Hellströms genuina musikuttryck, med ett sammelsurium av olika stilar, vad vi behöver.
Tvärtemot vad många recensenter vill låta påskina tror jag att Håkan Hellström är precis så indie som han en gång var, om inte mer. Men var tid kräver sin självständighet. Framför allt genomsyras hela hans artisteri – medvetet eller omedvetet – av självständighet, av individualistiska värden. Bara för att han övergett Broder Daniels mörka, förhatliga destruktivitet betyder inte det att han omfamnar sin konformistiska omvärld.
Håkans musik används inte som politiskt verktyg i någons kamp, men är samtidigt inte tom på budskap. Det finns ett värde av konstnärliga uttryck som inte passar in i en politisk mall. Det handlar om musik som besjunger viktiga etiska budskap om individens frihet utan att bli till realpolitisk propaganda. I vår tids politiserade samhälle utmärker det sig mot egentligen all annan musik. I en värld präglad av kroniska depressioner, flygskam och arg tribalism är just Håkan Hellströms genuina musikuttryck, med ett sammelsurium av olika stilar, vad vi behöver.
Därför blev jag desto mer förvånad när Greta Thunberg med lakejer under slutkonserten i Göteborg tågade upp på scen för att förkasta tillväxten och girigheten. Det är illavarslande för Håkans ovilja att inordna sig i ett politiskt fack, och känns tillgjort och krystat för en musiker som annars aldrig förklarar sina texter.
Bob Dylan skriver i sin biografi, Chronicles, om hur han till en början hyllades av vänstern, men när han övergett den politiska musiken till förmån för opolitiska visor och country, ansågs ha svikit rörelsen. Vilken rörelse då, undrar Dylan, som frågar sig var han skrev under för medlemskap.
Jag föreställer mig att situationen är ungefär densamma för Håkan.
Tillbaka på Ullevi trängs jag med tusentals andra göteborgare. Och när Håkan skanderar ut sin kärlek till Göteborg är det staden som jag växte upp i som strömmar genom ådrorna, en stad som blivit en metafor för frihetslängtan. Det Göteborg Håkan lärde mig att älska var en stad i en tid präglad av svartklubbar, rockband, rivningshus, efterfester, droger, kärlek och uppror.
Hans konserter i augusti fick oss att återuppleva denna tid på nytt.
Andreas Birro
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!