Om Moderaterna ska vinna valet måste de få nya väljargrupper med sig på tåget, som under alliansåren. Men så länge man inte tydligt kommunicerar vad man verkligen vill kommer det inte vara möjligt. Knäckfrågan är såklart hur man ska kunna tydliggöra sin relation till Sverigedemokraterna, utan att stöta bort borgerliga mittenväljare, skriver Rolan Jusupov.
Det är två veckor till valet. Med en liten marginal föredrar väljarna Magdalena Andersson som statsminister framför Ulf Kristersson, enligt DN/Ipsos förtroendemätning 27 augusti. Både i fråga om förtroende och regeringsfrågan. I SvD/Sifos dagliga diton pendlar Moderaterna och Sverigedemokraterna mellan 16 och 20 (!) procent.
Det är svårt att säga om det är en vink om en ny trend i politiken. Om socialdemokratin och vänstern håller på att bli det nya radikala samtidigt som värderingshögern spelat ut sin dominerande roll. Har den egentligen haft den hegemonin som den så ofta tillskrivs? Offentlighetens ledande opinionsbildare tillhör förvisso värderingshögern, men gör väljarna – utöver Twitteranvändarna och Flashbackintelligentian – det?
Samtidigt är det ju så – som statsvetarna inte sällan lyfter fram – att det är nu, under valrörelsens slutfas, som många av oss bestämmer hur vi ska rösta. Mittenväljarna vacklar. Om M förlorar kan det vara intressant att fundera över saken eftersom valrörelsen egentligen borde sluta i Kristerssons favör. Dessutom vet vi ju att partier tenderar att bytas ut efter två mandatperioder i regeringsställning vilket inte verkar bli fallet.
Många kommer vid en eventuell moderat valförlust peka på Kristersson som orsak. SvD:s Torbjörn Nilsson citerar en anonym författares smått märkliga svar, där denne menar att det har att göra med att Kristerssons person – hans längd – inte ingjuter “pondus, lugn, auktoritet”.
Men jag tror inte att detta stämmer. Det är väl inte i längden eller de fysiska attributen som kompetensen sitter. Apropå det har Kristersson tvärtom under det senaste halvåret skött sin roll ganska bra. Han har hållit bra tal, som exempelvis på Sverigemötet i Örebro den 25 mars, tal som har entusiasmerat. Han har haft kompetent folk runt omkring sig samt i synnerhet presterat i debatterna och de mediala sammanhangen.
Sakpolitiken har även den funnits med. Trovärdiga svar har levererats för att bekämpa inflationen, klimatkrisen och elpriserna. Och på väljarnas viktigaste valfråga – brottsligheten.
Den nyliberala ådran tonades tidigt ner, varför argument om att M skrämmer väljarna med sin tradition av marknadsvänliga reformer inte håller.
Sett i backspegeln, kan man nu fråga sig om det inte hade varit bättre ifall M hade valt sida – tidigt. Och stått bakom valet – principfast.
Ändå har man inte lyckats växa. Som Expressens Viktor Barth-Kron lyfte fram i sin krönika har Kristersson lågt förtroende hos många, i synnerhet hos dem med ett pragmatiskt förhållningssätt till politiken. Tillräckligt med stabilitet och klarhet har under längre tid saknats, bevisligen. Och felet är inte Kristerssons per se. Utan det politiska arv och den politiska kultur – inom M och borgerligheten – som Kristersson hamnade i som partiledare men också delvis bevarade.
När alliansen imploderade skingrades även beröringsnojan gentemot SD. Det hände, som bekant, hos KD först, sedan M och slutligen L. De olika tidshorisonterna och de otydliga svaren har inte imponerat och skickar mest signaler om att man spelar ett spel, om jag får pröva en tautologi.
Detta blev möjligen extra tydligt häromdagen när Kristersson valde att låta bli att synas på kampanjer tillsammans med Åkesson, där det också blev ramaskri hos Liberalerna – som numera är del av sällskapet om än som följeslagare allena – över att man åkte buss tillsammans.
Vad vill partierna, egentligen? Vad får man om man röstar på M? Kommer man med L och SD sida vid sida över huvud taget kunna komma överens och få saker gjorda? Väljarna ser igenom oklarheterna, precis som Barth-Kron är inne på. Man efterfrågar tydlighet och stabilitet över denna oklarhet – klarhet vad man faktiskt vill och tycker från partiernas sida. För även om SD bjöds in för samtal – vad nu det betyder – har de aldrig riktigt blivit en del av gemenskapen, i synnerhet då Liberalerna ständigt i sin delvis berättigade ängslighet drar åt motsatt håll.
Sett i backspegeln, kan man nu fråga sig om det inte hade varit bättre ifall M hade valt sida – tidigt. Och stått bakom valet – principfast. I stället för att vingla där emellan. Antingen fortsatt vägra bjuda in och räkna med SD i maktkalkylen och i stället söka sig mot mitten. Slänga all prestige över bord och likt den vuxne i rummet samarbeta med det andra regeringspartiet i viktiga frågor där man är överens och lösa dem – ett alternativ som Per Svensson och Svante Weyler argumenterar för i sin nyutkomna Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid. Eller – som huvudpersonen i Goethes berömda pjäs Faust – ta hela klivet ut och ingå en pakt med den förklädda djävulen.
Särskilt överraskande blir det nog inte om M tvärvänder vid ett eventuellt nederlag och närmar sig SD fullt ut i nästa mandatperiod (under Elisabeth Svantessons, Tomas Tobés eller Peter Danielssons ledning, kanske?). Intressant nog meddelar Ebba Busch, när jag just skriver detta stycke, att hon inte utesluter SD i regering på sikt.
Egenföretagarna och de marknadsvänliga kommer alltid att finnas för Moderaterna. Nu gäller det att få med alla andra på tåget.
Statsvetare har länge framhållit väljarnas avtagande lojalitet visavi partierna och den nya trenden att röra sig mellan blocken, förmågan att känna sig hemma överallt. Att kunna locka flera väljargrupper samtidigt blir avgörande.
En väljargrupp som Moderaterna historiskt har varit dåliga på att locka till sig är svenskar med utländsk bakgrund. I en artikel i Liberal Debatt belyser statsvetarprofessorn Karl-Oskar Lindgren hur denna nya, viktiga väljargrupp – som uppskattas vara tjugo procent – antas tänka och rösta annorlunda än inrikes födda svenskar. Jag skulle vilja påstå att majoriteten tänker och röstar annorlunda, även om väljargruppen såklart inte är homogen – vissa är mer konservativa, andra libertära. Att komma till Sverige i vuxen ålder är såklart ett livsöde som präglar ens identitet. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag skulle nog inte kunna sluta titta på Aktuellt om kvällarna eller byta språk om jag tvingades flytta imorgon.
Här har Moderaterna inte lyckats mobilisera tillräckligt. Utmaningen är tudelad. Dels ligger flera av Moderaternas åsikter dem i fatet. Det gäller synen på Nato, som är mycket negativ hos många efter Natos insatser i forna Jugoslavien och Mellanöstern. Dessutom hyser många en större lojalitet med sin etniska grupp än med Sverige. Det gör att man lätt köper idéer som “strukturell diskriminering”. Moderaternas syn i internationella frågor, liksom partiets starka individualistiska tradition, gör partiet till ett tveksamt alternativ. Varannan svensk med bakgrund i ett annat land uppger att de stödjer Socialdemokraterna, skriver Lindgren. Vilket såklart är ett problem för Moderaternas del.
Moderaterna måste därutöver bli bättre på att mobilisera på lokal nivå, i fler väljargrupper. Synas och höras mer. Möta medborgarna och förklara sina idéer, inte bara när det är nödvändigt under valrörelsen utan även när det inte är det. Och gärna med representanter med olika personligheter och erfarenheter, som kan tala flera språk, för att nå ut så brett som möjligt.
Egenföretagarna och de marknadsvänliga kommer alltid att finnas för Moderaterna. Nu gäller det att få med alla andra på tåget. Det var Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann som bekant duktiga på – att nå ut brett till många målgrupper oberoende av varandra. Men hur man ska göra det, och samtidigt tydliggöra sin relation till SD, den tulipanarosen kommer inte vara lätt att göra.
Rolan Jusupov
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!