När nationalstaten växer fram som politisk idé hämtar den näring ur den nydanande, moderna romanen. Samtidigt bidrar nationalstaten till att befästa den nya romanens form. På tröskeln till den nya tiden genomgår romanen en förvandling, och i centrum för förvandlingen står gemenskapen – och individen. Eric Luth går på djupet med romanens förvandlingskraft i Liberal Debatts artikelserie om gemenskap.

Mot slutet av 1700-talet sker några av de mest omvälvande händelserna i västerlandets historia. Den franska revolutionen leder till att en världssyn – där religion och absolut monarki har stått i centrum – vänds upp och ner, och upplysningsidéerna som växer fram innebär ett kraftigt brott mot hur samhället har varit uppbyggt under årtusenden.

Förändringarna är så stora, skriver den italienske litteraturvetaren Guido Mazzoni, att vi i dag knappt ens kan föreställa oss världsbilden under l’ancien régime –  det vill säga tiden som löpte från medeltidens slut till franska revolutionen. Att läsa romaner från den här tiden, menar Mazzoni, är som att försöka återskapa ett utdött språk.

Om man ändå ska försöka förstå det litterärt utdöda språket i den gamla tidens romaner måste man ha två särskilt viktiga komponenter i åtanke: de religiösa gemenskaperna och de absoluta monarkierna.

Den världsliga makten definierades av dynastiska regimer där en absolut monarks makt erhölls genom blodsband, och legitimiteten hämtades från Gud. Invånarna var undersåtar, inte medborgare.

Ontologiska sanningar hämtades från heliga skrifter på heliga språk och förmedlades av den andliga makten i en tydlig hierarki från den evige härskaren, Gud. Den världsliga makten definierades av dynastiska regimer där en absolut monarks makt erhölls genom blodsband, och legitimiteten hämtades från Gud. Invånarna var undersåtar, inte medborgare.

Maktsfären definierades av centrum snarare än, som i dag, av dess gränser. Resultatet var att gränserna ofta var porösa och rörliga.

Den irländske sociologen Benedict Anderson instämmer med Guido Mazzoni: ”På en helt fundamental nivå”, skriver han, ”går den här tidens monarkier på tvärs med alla våra moderna uppfattningar om vad det innebär att vara människa”.

Det är de här föreställningarna som vi säger ajöss till med den nya tidens intåg. 1800-talet innebär inte bara nationalismens gryning, skriver Anderson, utan också de religiösa tankeströmningarnas skymning.

Men om man, som Mazzoni, vill försöka läsa på detta utdöda språk, vilka kännetecken måste man då ta fasta på?

Den gamla tidens samhälle i litteraturen

Den gamla tidens samhälle var alltså strikt hierarkiskt och uppdelat mellan den andliga makten, den världsliga makten och de maktlösa undersåtarna. Enligt Mazzoni har få tider i den europeiska historien dominerats så fullständigt av denna uppdelning som l’ancien régime.

Samhällets hierarkiska uppbyggnad märks också i litteraturen. Litteraturens form, innehåll och det sätt man återger dessa på måste överensstämma hierarkiskt. Detta bygger på principer hämtade från antiken, principer som den kände litteraturvetaren Erich Auerbach kallade för Stiltrennung, eller ”stilåtskillnadsregeln”. En grekisk tragedi, exempelvis, får inte skildra ”vanliga” människor. Hjältar av hög klass måste skildras med en ”hög” stil.

Under den gamla tiden är den litterära åtskillnaden mellan olika stilar viktig. Romanformen, när den växte fram under l’ancien régime, var okonventionell och kontroversiell. Genom att tydligt använda sig av stilåtskillnadsidealen kunde man legitimera romanformen som sådan. På så vis kunde man i de första romanerna se en tydlig återspegling av tidens hierarkiska samhällsindelning. Litteraturen präglades av en strikt ”hierarkisk samhällssyn” som motsvarade den gängse synen på hur samhället skulle styras.

Till exempel ledde detta till att romanerna skulle ha som huvudsyfte att framställa dygd som gott och synd som ont. Nöjet var underordnat ”the Instruction of the Mind and Correction of Manners”, med Mazzonis ord.

På samma tema menar Mazzoni att vad han kallar för “estetisk platonism” är central för romanen under tidsperioden, ett begrepp som styrs av tre centrala idéer: censuren, nöjet och instruktionen.

Varje del av romanen representerar något större, och det som skildras gör det för dess pedagogiska, sköna, höga syfte. Därför kan det i dessa den gamla tidens romaner heller inte finnas någon individ.

Detta kan sammanfattas som att romanen inte får skildra vad som helst (Stiltrennung), att det som skildras måste vara underhållande (delectare) och att det måste ha en tydlig moralisk karaktär, det vill säga vara undervisande och varnande (monere). En roman skriven under l’ancien régime måste således vara trevlig att läsa, pedagogisk gentemot det moraliska mål som den satt upp för sig och skildra rätt typ av ämnen.

Ett sista tydligt kännetecken är den estetiska princip som Hegel kallar för Vergangenheitscharakter: Handlingen skildras i ett avlägset förflutet, och det som skildras är inga nya händelser, utan taget ur en slags ”händelserepertoar”. Mazzoni förklarar Vergangenheitscharakter som att ”konsten på så vis i sin högsta form är och fortsätter för oss att vara som ett resultat av det förflutna”.

Något som bidrar till detta är det som Anderson kallar “frånvarot av ett medan”. Under den kristna medeltiden föreställde man sig att man befann sig vid världshistoriens slut och att det himmelska Jerusalem var nära förestående. En effekt av detta är ett tidsbegrepp där det förflutna och det framtida ses som evigt närvarande i det enskilda nuet, vilket gör ord som “medan” eller “samtidigt” oförståeliga. 

All tid är fylld av nuet, något som påverkar hur romanen berättas. Eftersom kronologi som framskridande tidsbegrepp inte existerar kan en narratologiskt styrd handling knappast uppstå. Därför tvingas man till ett avslutat och avlägset förflutet. På det viset slipper man undan det krångliga, oförståeliga “medan”.

Det som berättelsebegreppets omöjlighet, den hierarkiska samhällsuppdelningen samt den moraliska och religiösa överbyggnaden slutligen leder till är en tydlig allegorisk förståelse av litteraturen. Varje figur och varje skildrad episod fylls av potentiell mening och betydelse. Varje del av romanen representerar något större, och det som skildras gör det för dess pedagogiska, sköna, höga syfte. Därför kan det i dessa den gamla tidens romaner heller inte finnas någon individ.

Den nya tiden: individen vänder upp och ner på romanen

En av de största skillnaderna mellan den gamla och den nya tidens romaner är individen. Individen utgör det stora brottet med den strikt hierarkiska, pedagogiska och moraliska romanen. Individers handlingar är den moderna romanens viktigaste stoff, handlingar som står för sig själva till skillnad från det tidevarv där litteraturen blott skildrade några få extraordinära figurer som fick stå som representanter för hela gemenskapen.

Individen tar död på allegorin som form, vilket Mazzoni förtydligar i en fotnot i sitt verk The Theory of the Novel: ”allegoriernas nedgång är en av de största historiska trösklarna som separerar den gamla och den nya litterära tiden”. Upplysningen och de nya tankar som träder fram innebär för litteraturen individens inträde i romanen och därmed allegorins död.

Dessutom måste det inte längre finnas någon uttalad nytta i romanen. “Nöje kan existera utan nytta, men aldrig nytta utan nöje”, som en av liberalismens alltför ofta förbisedda tidiga uttolkare Germaine de Staël uttryckte det i en banbrytande poetik redan 1795.

De dynastiska regimerna och de religiösa gemenskaperna upplöses i litteraturen när det låga skildras och moralen åsidosätts. Med individens inträde är vi ett steg närmre den tidpunkt som enligt Anderson samtidigt innebar den religiösa erans skymning och nationalismens gryning, och därmed också ett steg närmre den moderna romanen.

I de dynastiska regimerna definieras makten genom sitt centrum och inte dess gränser. Här är det i stället gränserna, romanens gränser, som definierar gemenskapen. I den litterära såväl som den politiska historien är detta något helt nytt.

Det leder till ytterligare en stor förändring. Romanerna skildrar inte längre det höga och det ädla, överklassen och härskarna. I den moderna romanen skildras vanliga människor med vanliga visioner och idéer, och en mycket populär genre bland de tidiga romanerna är just de som kan kallas för familje- eller generationsromaner.

Familjeromanerna har ofta en särskilt tydlig koppling till skapandet av nationsbegreppet och den nationella gemenskapen. Litteraturvetaren Jobst Welge skriver, apropå de brittiska författarna Maria Edgeworth och Sir Walter Scott, att deras respektive familjeromaner ”skapar ett mönster där den privata släktkrönikan kopplas samman med den brittiska nationens framväxt, en modern nationalstat som symboliskt förenas genom dess olika delar”.

Romanens, och även tidningens, grundläggande struktur var enligt Anderson det som under 1700-talets slut gjorde det möjligt för människor att kunna börja föreställa sig gemenskaper. Romanfigurer behöver inte ens prata med varandra, utan romanens struktur tillåter att de skildras parallellt i sin samtidighet. 

I dessa strukturer skildras den ”homogena, tomma tiden”, med Walter Benjamins ord, en tid som inte definieras av “uppfyllelse” utan vad Anderson beskriver som ”tidsliga sammanträffanden, som mäts av klockan och kalendern”.

Denna “simultana” tid gör det möjligt för händelser att inträffa samtidigt, i kronologisk mening, där de berörda figurerna trots detta inte behöver känna till varandras respektive händelser. Det, i sin tur, visar enligt Anderson på ”det nya i denna föreställda värld som författaren har målat upp i sina läsares hjärnor”. En “föreställd värld” eller gemenskap i det att simultana händelser i en kronologiskt given tidpunkt sker för människor i en given kontext, en kontext som definierar dess gemenskap.

Detta i sin tur påverkar synen på gränser. I de dynastiska regimerna definieras makten genom sitt centrum och inte dess gränser. Här är det i stället gränserna, romanens gränser, som definierar gemenskapen. I den litterära såväl som den politiska historien är detta något helt nytt.

Berättelsen skapar både gemenskapen och historien, för den gör att vi kan strukturera våra föreställningar både rumsligt och tidsligt. I centrum för berättelsen står individen, detta fria barn av den franska revolutionen vars handlingar nu har gett stoff åt romangenren i tvåhundra år.

Tiden och rummet formar den föreställda gemenskapen. Figurerna är medborgare i samma tid och rum, men behöver inte ha träffat varandra. De kan känna sig som en del av samma föreställda gemenskap ändå.

Detta påminner om den polyfoni som en tänkare som Mikhail Bakhtin menar kännetecknar romanen: romanen är en samstämmighetens genre, med olika röster i mer eller mindre harmoni. Anderson kallar det för en ”picaresque tour d’horizon”, en egenskap hos romanen under formandet av den nationella gemenskapen, där berättaren samtidigt skildrar gator, sjukhus, människor, hus et cetera inom den givna gränsen, men sällan utanför – vilken denna gräns nu än är. Delarna är alltid representativa men aldrig typiska. Representanternas mångfald bidrar till känslan av en fylld gemenskap.

Denna “picaresque tour d’horizon” motsvaras av vad Mazzoni kallar för en upptäckt av miljön. Det är inte bara så att romanen under 1800-talet i allt högre grad skildrar “vanliga” människors, det vill säga, individers, liv i en publik miljö. Det är dessutom så att människor är rotade i en lokal värld, de är beroende av denna givna kultur och miljö. Fiktion med en tydlig berättarstruktur, skriver Mazzoni, kan “få en att förstå vad det innebär att födas på en viss plats vid en viss tidpunkt”. Detta utgör ”miljöparadigmet”, ett kännetecken hos den moderna romanen.

En av de stora förändringarna som inträffar med den moderna romanens födelse är alltså en kronologiskt angiven, geografiskt situerad berättelse.

Berättelsen skapar både gemenskapen och historien, för den gör att vi kan strukturera våra föreställningar både rumsligt och tidsligt. I centrum för berättelsen står individen, detta fria barn av den franska revolutionen vars handlingar nu har gett stoff åt romangenren i tvåhundra år.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!