Kan föräldrar själva bestämma hur de borde fördela föräldraledigheten sinsemellan? Svaret beror på ens människosyn, menar Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta.
Ett välkänt argument mot socialism är att socialister jämför verklighetens marknadsekonomi med utopisk socialism, och att jämförelsen därför inte är rättvisande. Har marknaden pressat upp bostadspriserna, så att folk inte har råd med hyran? I ett socialistiskt samhälle skulle alla ha en fin bostad. Är en liten klick människor stenrika medan andra svälter? I ett socialistiskt samhälle skulle det aldrig ske. Och så vidare.
Argumentet tränger in i sprickan mellan idealism och realism. Om man ska jämföra marknadsekonomi med socialism borde jämförelsen ske antingen mellan två ideal, eller mellan två verkliga exempel. Det är helt enkelt inte särskilt hjälpsamt att peka på verklighetens problem och säga att såna inte finns i teorin.
Men argumentet gäller inte bara för ideologiska strider mellan marknadsekonomins respektive socialismens försvarare. Man kan tänka på ett liknande sätt för att utvärdera politiska åsikter inom olika ideologier.
Det finns en punkt inom liberalismen som behöver problematiseras på det sättet. Punkten har att göra med liberalismens människosyn, dess idéer om vad människan är och hur människan fungerar.
Vi kan föreställa oss människan som en förnuftsvarelse med förmåga att lyfta sig själv ovanför sina omedelbara sociala sammanhang och utveckla objektiva beslutsgrunder för den egna personen. Problemet är att teorin inte har mycket med verkligheten att göra.
Problemet blir särskilt tydligt i den politiska debatten om huruvida föräldraförsäkringen borde individualiseras eller inte. Liberaler som anser att föräldraledigheten borde tillfalla föräldrarna som kollektiv, så att de kan fördela dagarna mellan sig, argumenterar ibland ungefär såhär:
“Föräldrar är vuxna och förnuftiga. De har ingått en gemenskap med varandra på frivillig grund, och kan själva fatta beslut om hur de ska ta ut sin föräldraledighet. Därför borde föräldraförsäkringen inte individualiseras.”
Argumentet är idealistiskt. I teorin är människan en rationell varelse som kan ta in information, uppskatta på vilket sätt informationen är relevant för den egna personen, värdera och rangordna de olika valalternativ informationen bär med sig, fatta självständiga beslut mot bakgrund av förnuftiga preferensordningar och verkställa sina beslut i handling.
Det är inget fel på teorin i sig. Visst kan människan modelleras på det sättet. Vi kan föreställa oss människan som en förnuftsvarelse med förmåga att lyfta sig själv ovanför sina omedelbara sociala sammanhang och utveckla objektiva beslutsgrunder för den egna personen. Problemet är att teorin inte har mycket med verkligheten att göra.
Vi vet, på vetenskaplig grund, att människan inte alltid är rationell. Vi vet att det är svårt för den enskilde personen att betrakta sig själv objektivt. Vi vet att sociala influenser, som exempelvis normbaserade förväntningar på oss som kvinnor och män, påverkar hur vi uppfattar oss själva. Vi vet att verklighetens människa inte är en socialt oberoende och logiskt kalkylerande varelse.
Därför finns det en svaghet med just det här liberala försvaret för en kollektiviserad föräldraförsäkring. Försvararna pekar på verklighetens problem och säga att såna inte finns i teorin.
Liberaler vill försvara individens intressen. Men för att göra det så bra som möjligt behöver de tänka noggrant på hur de föreställer sig individen: vad är en människa?
Svagheten återkommer på flera ställen i liberalismen. Kan människor välja själva var de ska bo? Om de ska utbilda sig? Vad de ska arbeta med? Hur de ska spara och investera?
I teorin finns det inga problem med sådana frågor. Människan är ju rationell. Men i verkligheten har sociala och ekonomiska influenser en oerhörd betydelse för människors beslut om bostad, utbildning, arbete och ekonomi. Sådana influenser kan ha en tvingande funktion. Verklighetens människor upplever inte sällan att de måste fatta ett visst beslut, som till exempel att kvinnan ska stanna hemma med barnen medan mannen jobbar.
Liberaler vill försvara individens intressen. Men för att göra det så bra som möjligt behöver de tänka noggrant på hur de föreställer sig individen: vad är en människa? Först när de har ett bra svar på den frågan kan de ta sig an verklighetens problem, utan att falla ned i sprickan mellan idealism och realism.
Jesper Ahlin Marceta