En okänd minister som startade ett nytt parti och vann presidentmakten. I hans spår ett söndervittrat partisystem och en ny politisk verklighet bortom höger och vänster. Följ med Liberal Debatt till rörelsen som förändrat Frankrike.
Han kom som ett yrväder en aprilafton, Emmanuel Macron. Dåvarande presidenten, Socialistpartiets François Hollande, tampades med usla förtroende-siffror. Hans unge ekonomi-minister såg ett maktvakuum, tog chansen och blev – till mångas häpnad – Frankrikes president.
Innan dess visste få vem Macron var. Han hade inget tidigare partiengagemang, och var till skillnad från Jean-Luc Mélenchon inte någon känd politisk profil. En ung man, tämligen okänd bland allmänheten, skapade en helt ny rörelse ett knappt år innan presidentvalet – och vann en jordskredsseger.
Halvdussinet år senare dominerar han den franska politiken. Hans rörelse, La Republique En Marche! (LREM), har egen majoritet i nationalförsamlingen. Med sitt centristiska projekt har han fått de traditionella partierna till både höger och vänster på fall.
Hur hamnade vi här? Vad är Macron för politiker? Och vad är Republiken på väg! för rörelse?
***
På marknaden i Cavignac, någon timme norr om Bordeaux, står unge Alexis Bornazeau och kampanjar. Sedan kommunvalen 2020 är han partilöst kommunalråd i den lilla byn Saint–Genès-de-Blaye, men nu kampanjar han för Emmanuel Macron.
Det är första gången han kampanjar för Macron. Tidigare stödde han Alain Juppé, Bordeaux legendariske högerborgmästare som ställde upp i Republikanernas primärval 2017.
– Emmanuel Macron försöker aktivera demokratin, säger Alexis Bornazeau. Det är det som intresserar mig. Han vill skapa något tillsammans. Han lyssnar på folket, och agerar med konkret politik på folkets problem.
Macrons rörelse skilde ut sig från mängden redan från början. Partier brukar skapas genom att en central gestalt föreslår ett omfattande policyprogram, som sedan kommuniceras brett. En Marche! – betydligt mer en rörelse än ett parti – formades istället genom La Grande marche, den stora vandringen.
Femtusen volontärer genomförde fyrtiofem minuter långa intervjuer med fler än tjugofemtusen franska medborgare över hela landet, intervjuer om deras syn på Frankrike, vilka problem de mötte och vilken framtid de vill se.
Slutsatserna sammanställdes till en 176 sidor lång analys av Frankrikes utmaningar, som låg till grund för Macrons kampanj 2017.
Det här är att skapa politik på ett helt nytt sätt. En så omfattande undersökning innan ett parti eller en rörelse ens har etablerats har Europa inte sett på mycket länge, om någonsin.
På ett kafé i norra Paris träffar vi de unga macronisterna Joseph Quennesson, Julie Piton Saint Martin och Paul Bardon.
– Det var genom den stora vandringen som vi fick veta att trakasserier av kvinnor är ett stort problem. Därför gjorde Macron det till en av sina viktigaste frågor i förra valet – innan metoo, förklarar Julie.
Joseph berättar att han ursprungligen kommer från Bordeaux. Liksom Alexis Bornazeau var han tidigare en anhängare av Alain Juppé, men när Juppé förlorade Republikanernas primärval inför presidentvalet 2017 gick han över till En Marche! istället.
Anledningen? Samtalet – den stora vandringen.
Sedan den stora vandringen har flera stora vandringar anordnats. Inför europaparlamentsvalet 2019 anordnade man exempelvis den stora vandringen för Europa, en fem veckor lång kampanj där anhängare, enligt partiets egna uppgifter, knackade 230 000 dörrar, organiserade 5 000 evenemang, fyllde i 80 000 enkäter och pratade med fransmän under mer än 720 000 minuter.
När vi pratar med folk på landsbygden blir även de som inte röstar glada. Det är aldrig någon annan där. – Kévin Pellé
– Inget parti har mobiliserat som En Marche! utbrister Paul på kaféet i norra Paris.
De tre aktivisterna beskriver hur de använder sig av samma metod i presidentvalrörelsen 2022. Vid varje aktivitet, oavsett om de delar flygblad, knackar dörr eller ringer telefonsamtal, frågar de vilka problem och utmaningar folk ser i Frankrike, och hur man ser på framtiden. Svaren sammanställs sedan, och skickas in till högkvarteren.
– Så ser den stora vandringen ut idag, förklarar Joseph.
De flesta partier i Sverige och Europa genomför en opinionsundersökning eller testar sina nya policyförslag mot fokusgrupper för att se vad som flyger. Detta genomförs i regel i mindre skala och bakom stängda dörrar. Men genom sina stora vandringar har många människor kunnat känna att de har fått göra sin röst hörd, sannolikt åtminstone en delanledning till presidentens jordskredsseger 2017.
Som den lokale ungdomsförbundaren Kévin Pellé beskriver det på ett kafé vid tågstationen i Bordeaux:
– När vi pratar med folk på landsbygden blir även de som inte röstar glada. Det är aldrig någon annan där. Det är vad den stora vandringen innebär: att prata med människor. Så många fransmän känner sig bortglömda. Man uppskattar att någon lyssnar på en.
***
En Marche! är mer rörelse än parti. I det liknar man andra europeiska rörelser som italienska Femstjärnerörelsen eller spanska Podemos (”Vi kan”). Alla får gå med, oavsett bakgrund eller partitillhörighet. Man är följare snarare än medlem. Många är fortfarande aktiva i andra partier, på lokal eller regional nivå.
– Man kan komma och gå, det är inte som ett gammalt parti där människor låses fast och tillbringar hela sina liv, det är ett gemensamt projekt man kan delta i, förklarar Kévin och kollegan Mélissa Karaca på kaféet i Bordeaux.
– Det som intresserar mig med Macrons projekt är möjligheten att arbeta tillsammans, vare sig man är höger, vänster, kvinna eller man, säger parlamentsledamoten Véronique Hammerer.
– Alla är välkomna, utom de politiska extremerna.
När Véronique Hammerer började engagera sig i En Marche! var det just på grund av projektet, en form som tilltalade henne. Hon hade tidigare röstat på Socialisterna, men sitter sedan 2017 i nationalförsamlingen för En Marche! Invald för en valkrets med många lågutbildade arbetare, där Le Pen är väldigt populär.
Hon tar emot oss på sitt kontor i byn Pugnac, en timme norr om Bordeaux. Hennes assistent Sandrine ställer fram kaffe, briocher och det lokala bakverket canneléer på bordet. Det är en tidig torsdagsmorgon i april. Regnet öser ner.
Madame Hammerer tilltalas av det tillfälliga i rörelsen. Det går inte att veta vad som händer efter Macron. Hon kan inte känna sig trygg i att hon får ha kvar sin plats i nationalförsamlingen. Det kommer att bli en hård kamp mot Rassemblement National. Hennes valkrets är en av trettio valkretsar där Rassemblement National har störst möjlighet att få ett mandat i nationalförsamlingen, enligt Le Figaro.
Véronique Hammerer berättar om en kluven valkrets, med en dynamisk och progressiv östlig del och en avlägsen, bakåtsträvande västlig del med hög arbetslöshet och låg rörlighet. Socialistpartiet har dominerat valkretsen under lång tid, men tappar mark till extremhögern.
– Jag har länge arbetat inom socialtjänsten, förklarar Véronique Hammerer. Innan jag började arbeta med sociala frågor fanns det inga matcheckar. Det fanns inga kvinnojourer och inga fritidsgårdar. Det fanns inte ens någon läkare! Jag kan förstå att man kände sig bortglömd.
För mig är inte politiker ett yrke. Hade positionen varit det viktiga borde jag ha gått med socialisterna. Jag är här för att förändra, och genom En Marche! får jag mandat att göra det. – Véronique Hammerer
Från Bordeaux tar det enligt Madame Hammerer nästan lika lång tid att åka till Paris som det tar att åka till Blaye, en av byarna i valkretsens västra delar.
– Det går inget tåg till Blaye, inga bussar. För länge sedan fanns det en färjeförbindelse, men det har det inte gjort på trettio år. Rörligheten är så viktig här. Vi vill ha tåg, cykelvägar, parkeringar för samåkning. Men politikerna har inte lyssnat, det kommer inga förslag. Vi har Europas största flod men inte ens en båt! Klart att man känner sig övergiven.
– Det är så viktigt att vi arbetar med de här frågorna: de sociala frågorna, rörligheten.
Véronique Hammerers analys är tydlig. Socialist-partiet vill inte att folk rör på sig, för med nya perspektiv och människor kanske folk slutar vara socialister. De föredrar, menar hon, att gynna varandra:
– Socialistpartiet var mer intresserat av att fördela politiska poster än att förnya idéer.
– Men jag vill göra politik annorlunda! Därför engagerade jag mig i Macrons progressiva projekt. Jag vill inte se ner på mina skor, jag vill vidga horisonten, se till höger, vänster – framåt!
– I förra valet var jag bara Macrons lokala ansikte, fortsätter Véronique Hammerer. Jag blev invald eftersom folk var nyfikna på vad Macron hade att erbjuda. I det kommande parlamentsvalet räcker inte det. Då får jag resultatet på mitt politiska projekt. Hur väl har jag förvaltat väljarnas förtroende? Har jag gjort deras liv bättre? Om de tycker det kan jag bli omvald. Det blir en stor utmaning – som jag är villig att anta.
I presidentvalets andra omgång vann Marine Le Pen i Blaye med 1 042 röster mot 1 018 för Emmanuel Macron. Det kommer att bli en stor utmaning för Véronique Hammerer att bli omvald, i en valkrets som är en av de mest splittrade i Frankrike mellan GAL och TAN, progressiva och nationalister.
– Men jag gick inte med i rörelsen för att bli en politiker. För mig är inte politiker ett yrke. Hade positionen varit det viktiga borde jag ha gått med socialisterna. Jag är här för att förändra, och genom En Marche! får jag mandat att göra det.
***
Vi befinner oss på Emmanuel Macrons valvaka. Platsen är Champ-de-Mars i Paris, med Eiffeltornet i bakgrunden. Hans anhängare har precis avfyrat ett segervrål: de första siffrorna visar 58,2 procent.
Sent omsider tågar han fram till podiet, till tonerna av Europahymnen. Långsamt, majestätiskt, innan han inleder sitt tacktal:
”Tack för att ni vill stödja mitt humana projekt. För ett självständigare Frankrike i ett starkare Europa, för republikanska värden och ett socialt, kulturellt och ekologiskt projekt.”
Varpå “vårt projekt” börjar skanderas bland anhängarna i publiken.
Oavsett vem vi pratar med lyfts projektet fram: ledamöter av nationalförsamlingen, kommunalråd, ungdomsförbundare. En Marche! är inte ett regelrätt parti, det är en rörelse med ett gemensamt projekt.
Men finns det en baksida med den inlyssnande problemlösningen som metod och den partiöverskridande rörelsen som projekt?
Ibland känner jag att Macron saknar visioner. Han är klipsk och resultatinriktad: han ser ett problem, och trixar fram en lösning med mini-räknaren. Men vart vill han nå? Vad vill han åstadkomma? – Jean-François Clouet
Både kritiker och anhängare lyfter fram Macrons resultatfokus. Katarina Barrling skriver i en ledare i Svenska Dagbladet att Macron ”räknar och tänker och kommer fram till vad han ser som den bästa lösningen – för LA FRANCE”.
I Champagne träffar vi Jean-François Clouet, ägare till vingården André Clouet. Han är även lokal borgmästare i den lilla staden Bouzy, och delar många av Macrons värderingar. Men samtidigt ser han en baksida av projektfokuset:
– Ibland känner jag att Macron saknar visioner. Han är klipsk och resultatinriktad: han ser ett problem, och trixar fram en lösning med mini-räknaren. Men vart vill han nå? Vad vill han åstadkomma?
Och kanske sätter Monsieur Clouet därmed fingret på vad Macron bedriver för typ av projekt. I Macrons rörelse är metoden viktigare än slutmålet.
För Alexis Bornazeau var det emellertid just Macrons och rörelsens förmåga att lyssna in människors problem, och därefter agera för att lösa dem, som fick honom att aktivt engagera sig.
Macron är den enda som gör något åt den psykiska ohälsan, åt psykiatrin! – Alexis Bornazeau
– Så många av mina jämnåriga lider av psykisk ohälsa, i synnerhet efter covid. Macron är den enda som gör något åt den psykiska ohälsan, åt psykiatrin! För mig är det den avgörande anledningen att rösta Macron. Han lyssnar på folkets behov, och gör något åt deras problem.
Under valrörelsens sista kampanjdag befinner vi oss i sydfranska Figeac, för att lyssna på den franske presidentens sista tal innan valet. Bland åhörarna på plats uttryckte många förvåning över att presidenten ägnade merparten av talet åt landsbygdspolitik. Åt hur man ska underlätta för hantverkare, småföretagare och jordbrukare på landsbygden och i småstäder.
Men Kévin och Mélissa, ungdomsförbundarna i Bordeaux, blev inte förvånade.
– Så mycket av hans projekt går ju ut på att minska ojämlikhet, säger Kévin. Det är jättemånga byar här i närheten som det offentliga har övergett steg för steg i årtionden. Men Macron har vänt på det. Och det var det han ville visa på i sitt tal.
– Macron vill inkludera alla i samhället, fortsätter Mélissa. Och genomför reformer för att det ska bli så.
Innan fick jag betala 300 kronor i månaden för preventivmedel. – Julie Piton Saint Martin
I norra Paris instämmer Joseph.
– Macron har gjort så mycket för ungdomar, särskilt nu under krisen, säger Joseph. Inte minst för fattiga ungdomar, bland annat har han sänkt kostnader för studenter.
–Vi skulle få sitta här i flera dagar om vi skulle rada upp allt bra som Macron har gjort, skrattar han.
Julie instämmer:
– Han har även gjort preventivmedel gratis för ungdomar mellan 18 och 25. Det är så viktigt för många unga tjejer, och ett typexempel på saker han har gjort för unga. Innan fick jag betala 300 kronor i månaden för preventivmedel.
– Dessutom har han förbjudit engångsplaster. Så om man går på McDonalds till exempel finns det inget i engångsplast längre. Man kanske inte tänker på det varje dag, men det är en så viktig konkret förändring!
***
I samband med presidentvalrörelsen 2017 hade jag förmånen att besöka Macrons högkvarter. Ett liknande partihögkvarter har jag aldrig sett. Det var mer som att besöka ett hippt tech-startup: tankar och bollar i luften överallt, ingen idé för dum för att testa.
Macrons nystartade rörelse kom som en våg från Paris. Det fanns inga lokalavdelningar, inga strukturer att utgå från. Bara tusentals personer – till höger och vänster – som attraherades av hans progressiva budskap och nydanande politiska metod.
Sedan dess har rörelsen slagit rot i landet, som hos aktivisterna i Gironde. Här kämpar man för Macron, men minst lika mycket för de lokala parlamentsledamöterna. För ett bättre liv i området, för mer rörlighet och bättre vård. Man har sina egna utmaningar, arbetar utifrån sina egna förutsättningar.
När man pratar med Macrons anhängare får man bilden av ett decentraliserat projekt, en rörelse med högt i tak som alla kan ansluta sig till.
Men när man pratar med hans motståndare får man snart en helt motsatt bild: en arrogant president som uppehåller sig i sitt elfenbenstorn, som ränner världen runt men inte gör något för sina medborgare, Jupiters undersåtar.
Går det ens att förena den franska presidentens oerhörda makt med rörelsens decentraliserade natur, frågade sig populismexperten Claudia Chwalisz i tankesmedjan Carnegie Europe redan 2017.
Jag och pojken är diametralt olika. Han är jakobin, jag är anti-jakobin. – Charles de Courson om Emmanuel Macron
– I går tillkännagav jag att jag kommer att rösta på Emmanuel Macron i den andra presidentvalsomgången, säger Charles de Courson, ledamot av nationalförsamlingen för den oberoende högern, när vi träffar honom på hans kontor i den lilla bruksorten Vitry-le-François i april 2022.
– Men det är inte för att jag tycker om pojken. Det är bara för att han är bättre än Le Pen.
På pappret står de Courson och Macron nära varandra politiskt. Men någon macronist är han sannerligen inte, säger de Courson med emfas:
– Vi är båda ekonomiskt liberala pro-européer, säger han. Men han har ingen folklig förankring, han föraktar vanligt folk. Jag gillar inte det.
– Jag och pojken är diametralt olika. Han är jakobin, jag är anti-jakobin.
Jakobinism syftar på jakobinerna under franska revolutionen, men används i dag som en nedsättande benämning på vad man uppfattar som byråkratiska teknokrater.
– Macron är en hegeliansk centralist som kom till makten som av en händelse. Han är en solitär som inte känner sitt land. Han sitter i Élyséepalatset och bestämmer allt själv. Så styr man inte ett demokratiskt land!
Några kilometer från Vitry-le-François ligger byn Couvrot. Borgmästaren, Olivier Delcombel, har själv tidigare kampanjat för Macron och delar de flesta av hans värderingar. Men i byn röstar de flesta på Marine Le Pen, och han har sin analys varför klar.
– Jag kan uppskatta hur han pratar. Men jag förstår att man inte gör det om man är arbetare, om man inte har utbildning. Han talar krångligt och länge. Orden är för svåra. 2017 talade han här i närheten. Till och med jag som macronist kände att talet var för långt!
– Jag vet knappt ens vad han föreslår politiskt. Programmet kom sent. Presskonferenserna är jättelånga. Det är många här som inte gillar det. Man röstar mot honom som person.
***
En Marche! har högt i tak, låter alla vara med och lyssnar in landet. Macron är en centralistisk teknokrat, som tog initiativ till helt unika landsomfattande vandringar för att ta fram sitt politiska program. Hur går det här ens ihop?
Det går inte att komma ifrån att han sitter på en oerhörd makt. Det franska presidentämbetet är ett av de starkaste i västvärlden.
Ett första svar är att de som lyfter fram Macrons maktfullkomlighet och arrogans i huvudsak är hans politiska motståndare. Det går inte att komma ifrån att han sitter på en oerhörd makt. Det franska presidentämbetet är ett av de starkaste i västvärlden. Hans parti har en stor majoritet i den franska nationalförsamlingen. Charles de Courson gillar inte att han bestämmer allt själv. Men faktum är att Macron och hans rörelse har fått mandat av det franska folket att bestämma själva.
Och med tiden har hans kollegor i Nationalförsamlingen blivit bättre på att bestämma också, att representera sina valkretsar.
– Folk har sagt om oss ledamöter att vi är som får som bara följer flocken, säger Véronique Hammerer. Och så var det kanske första året efter att vi blev invalda. Många av oss kunde inget om politik, hade aldrig varit politiker förr. Men vi är inte korkade! Vi har alla möjliga bakgrunder – dansare, lärare, jordbrukare, företagare, pensionärer – och så mycket kunskap. Och framförallt har vi förankring i landet. Vi vet hur politiken från Paris kommer att påverka människorna i våra valkretsar. Alltså lyssnar man på oss.
Fransmännen gillar sin Jupiter, men vill också plocka ner honom på jorden ibland.
Men med det sagt har rörelsen förändrats, och många pekar på gula västarna som en av de konkreta förändringarna. Efter det har Macron och partiet ändrat approach. Fransmännen gillar sin Jupiter, men vill också plocka ner honom på jorden ibland.
– Vi var ett hundratal En Marche!-ledamöter i nationalförsamlingen som försökte säga det till ledningen, säger Véronique Hammerer. ”Höj inte bensinskatten! Det kommer att slå tillbaka, det kommer att bli revolution”, sade vi. Men man lyssnade inte. Och revolution, ja, det blev det ju.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!