Den svenska kombinationen av flera partier och blockpolitik skulle kombinera det bästa av två världar. I stället fick vi det sämsta. Statsvetaren Lennart Nordfors skriver om varför talmansrundorna aldrig tar slut, och varför “den breda mitten” måste segra.
Frågan om hur Sverige ska regeras är ideologisk. Men den handlar också om hur vi ska få en effektiv regering som förmår styra landet. Ingen vill ju ha en politik som ständigt genererar kriser, återkommande extravalshot och plötsliga kast.
Tesen utgår från den senare frågan. Vill vi ha stabil, långsiktigt orienterad politik krävs att de partier som tillhör ”den breda mitten” ökar viljan och förmågan att samarbeta med varandra.
Den gångna mandatperioden ger syn för sägen. Först gick hela hösten 2018 åt till att över huvud taget få till stånd en regering. Därefter föll regeringen sommaren 2021 för att sedan strax komma tillbaka. Det var en nej-sägar-koalition utan ett eget alternativ som fällde regeringen. Sedan krävdes två omröstningar för att få till stånd ett statsministerskifte, och ett parti lämnade regeringen på kuppen. Till sist, som grädde på moset, tvangs denna regering att styra med oppositionens budgetalternativ.
Var allt detta engångsföreteelser? Kommer en stabilare situation att återvända efter höstens val? Räkna inte med det.
Var allt detta engångsföreteelser? Kommer en stabilare situation att återvända efter höstens val? Räkna inte med det.
Orsaken är att partisystemet numera i sig självt genererar instabilitet. Den traditionella blockpolitiken lovar tydliga alternativ för långsiktig politik. Det är dess tjusning för många. Men den levererar inte längre på löftet.
Vårt partisystem ska kombinera det bästa av två världar: tvåpartisystemets tydlighet i regeringsfrågan och mångpartisystemets mångfald.
Vårt partisystem ska kombinera det bästa av två världar: tvåpartisystemets tydlighet i regeringsfrågan (väljarna vet inte bara vilket parti de röstar på, utan också vilken regering) och mångpartisystemets mångfald (väljarna kan dessutom rösta på var tyngdpunkten i en sådan regering ska vara).
Kombinationen av två partisystem ska alltså ge oss det bästa av två världar. Men i själva verket levereras motsatsen. Blockgränsen förhindrar samverkan över denna gräns, också när partierna är hyfsat överens i sakfrågan. Samtidigt försvagar mångpartisystemet blockens sammanhållning. Partierna konkurrerar med varandra samtidigt som de ska samverka.
Utmaningen att samtidigt konkurrera och samverka finns förvisso alltid där när det handlar om koalitioner. Men blockpolitiken försvårar den och genererar extra instabilitet.
Eftersom ett parti inte kan söka nya partners på andra sidan gränsen kan varje åsiktsskillnad som sätter regeringen i gungning leda till risk för extraval. Om regeringen förlorar hindrar blockgränsen att nya kombinationer för att leda landet kan uppstå. Vi har varit igenom detta både hösten 2014 och sommaren 2021.
En fast blockgräns innebär också att ytterkanterna stärks eftersom mittenorienterade partier får svårt att samverka. Det ger större politiskt avstånd mellan partier i samma block, och därigenom ökad instabilitet.
En fast blockgräns innebär också att ytterkanterna stärks eftersom mittenorienterade partier får svårt att samverka. Det ger större politiskt avstånd mellan partier i samma block, och därigenom ökad instabilitet.
Detta är precis vad som skett på senare tid: både Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas krav på reellt inflytande inom respektive block har blivit mer högljudda.
Svunnen är den tid då det borgerliga blocket kunde uppnå historiskt stor sammanhållning genom att Reinfeldt rörde sitt parti mot mitten. Och borta är den era då Vänsterpartiet hade som princip att inte fälla en S-regering.
Vi har alltså både ett dåligt tvåpartisystem och ett illa fungerande mångpartisystem.
Vi har alltså både ett dåligt tvåpartisystem och ett illa fungerande mångpartisystem.
Men det är inte en polarisering längs en renodlad höger-vänsterskala. Det är den andra stora faktorn som driver instabilitet.
Med ”höger” kan man mena olika saker. Dels finns den starkt marknadsvänliga (”nyliberala”) högern. Dels finns en nationalistisk, främlingsfientlig variant. Den senare kan kombineras med engagemang för jämlikhet och välfärdspolitik. Sverigedemokraterna är ett sådant parti: notera engagemanget för till exempel äldreomsorg och pensionärer med små inkomster.
Sverigedemokraterna är alltså inget högerparti, om vi med ”höger” menar kamp för mer marknadsekonomi och lägre skatter. Konsekvensen: ytterkantspartierna har lätt att finna varandra. Det gäller särskilt sedan Vänsterpartiet släppt tidigare hämningar när det gäller lojalitet mot sitt block.
Så skedde sommaren 2021, då de gick samman mot marknadshyror. Moderaterna med flera såg chansen att försvaga Socialdemokraterna och hängde på. Innan dess såg vi det när det gällde mer pengar till äldreomsorgen. Och när detta skrivs har Vänsterpartiet anslutit sig till oppositionens krav på ännu större sänkningar av bensinpriset.
Blockpolitiken hindrar partierna inom ”den breda mitten” att samverka och forma regeringar. Men ytterkantspartierna känner inte samma begränsning.
Här är vi, i ett nötskal: Blockpolitiken hindrar partierna inom ”den breda mitten” att samverka och forma regeringar. Men ytterkantspartierna känner inte samma begränsning.
I dag, med en S-regering, är det Vänsterpartiet som går samman med oppositionen när det passar. Sverigedemokraterna har signalerat att de mycket väl kan göra detsamma i det fall en framtida statsminister Kristersson (M) inte anpassar sig tillräckligt efter deras politik (stalltips: det lär inte bli särskilt mycket av skattesänkningar med en annan regering).
Det enda alternativet för en väl fungerande riksdag är att blockgränsen bryts. Att de partier som kan räknas till ”den breda mitten”, som tillsammans står för den breda åsiktsgemenskap som förr formade överideologin i svensk politik, öppnar för samverkan med varandra.
Det finns, ur ett stabilitetsperspektiv, inget alternativ till den ”breda mitten”. Min övertygelse är att förr eller senare kommer vi att komma dit. Frågan är bara hur mycket av parlamentariska kriser, budgetkaos i kammaren, oändliga talmansrundor och extravalshot vi behöver uppleva innan tiden blir mogen.
Lennart Nordfors
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!