På 60-talet gjorde polisen razzia hos Liberal Debatts dåvarande redaktör Hans Nestius för att han hjälpte kvinnor till säkra aborter. I dag har borgerliga, och till och med liberala ledarsidor krokat arm med abortmotståndare. Malin Lernfelt skriver om en kvinnokamp som går bakåt.
Från bilder på blodiga foster via domstolarna till det fria ordets förkämpar. Antiabortrörelsen i Sverige har det senaste decenniet gjort en intressant resa. Genom att kroka arm med den del av borgerligheten som gjort det till sin uppgift att förändra synen på ytterkantshögern har man lyckats bygga upp ett narrativ där till och med vissa liberaler lyfter fram misogyni som en värdefull del av samhällsdebatten. Som om den hårda kampen för kvinnors rättigheter aldrig funnits.
Den 18 februari 1965 täcktes Aftonbladets etta av rubriken ”Polisjakt på två abortflickor”. Inne i tidningen redogörs för hur polisen gjort en razzia hos Liberal Debatts dåvarande redaktör Hans Nestius. Som liberal var Nestius tidigt engagerad i frågan om abort. Han nöjde sig inte med att driva opinion utan hjälpte även förtvivlade kvinnor att få kontakt med läkare i Polen vilka utförde säkra aborter för en rimlig kostnad.
När abortmotståndarna inte lyckats få tillräckligt genomslag i debatten eller i politiska församlingar har de med inspiration från det stora landet i väster använt sig av rättssystemet för att försöka kringskära aborträtten.
För att få göra abort i Sverige krävdes vid den tiden att kvinnan varit utsatt för våldtäkt, att det förelåg risk för kvinnans liv eller särskilt svåra sociala omständigheter. Processen var allt annat än enkel. Det krävdes utredning av flera läkare och att Medicinalstyrelsen sedan gav sitt godkännande. Majoriteten av kvinnorna fick avslag. Det som då återstod var att finna sig eller som en tjuv om natten smyga på båten till Polen och riskera fängelsestraff för olaglig fosterfördrivning. Även Hans Nestius riskerade straff för att han hjälpt kvinnorna.
Striden för kvinnors rättigheter, vilken till stora delar drevs av liberala krafter, ledde dock till att Sverige år 1974 till sist fick en ny abortlagstiftning.
Sedan dess har antiabortrörelsen försökt vrida klockan tillbaka.
När abortmotståndarna inte lyckats få tillräckligt genomslag i debatten eller i politiska församlingar har de med inspiration från det stora landet i väster använt sig av rättssystemet för att försöka kringskära aborträtten. En av de mest hårdföra svenska abortmotståndarna är advokaten Ruth Nordström med bakgrund i Livets ord och kopplingar till den internationella antiabortorganisationen ADF, Alliance Defending Freedom. Nordström har drivit ärenden genom hela det svenska rättssystemet och upp till Europadomstolen med målet att ge svensk vårdpersonal samvetsfrihet och därmed möjlighet att vägra medverka till aborter. Nordström och hennes klienter har dock förlorat i varje instans. I mars 2021 beslutade Europadomstolen att inte ta upp deras fall.
Mod är plötsligt att bereda utrymme för intolerans i stället för att stå upp mot densamma, och de som vill kringskära individuella rättigheter målas ut som frihetens fanbärare.
I september kom Ruth Nordström ut med boken Till de utsattas försvar – om min match i den svenska åsiktskorridoren som bland annat tar upp hennes försök att sparka undan benen för den svenska abortlagstiftningen. Nordströms offerkofta är stor och stickad av samma garn som den Jimmie Åkesson så ofta värmt sig med. Den fullt legitima kritik mot misogynin hon företräder kallar hon ”hänsynslöst mediedrev” och hon menar att det varit omöjligt att offentligt diskutera frågor om abort. Det har det inte. Yttrandefriheten i Sverige gäller alla och det är fritt fram att framföra vilka åsikter som helst (så länge man inte går över gränsen för det som ses som hets mot folkgrupp). Däremot har man inte kunnat göra det utan mothugg.
Men någonting har hänt. Den typ av Twitterliberalism som utmärks av synen att intoleranta åsikter är lika relevanta som alla andra har fått fäste även utanför Facebookgrupper som ”Stå upp för Sverige”. Mod är plötsligt att bereda utrymme för intolerans i stället för att stå upp mot densamma, och de som vill kringskära individuella rättigheter målas ut som frihetens fanbärare. I linje med det mottogs Nordströms bok av entusiasm och hyllningar, inte bara av tidningar som Världen i dag utan även av borgerliga ledarsidor som Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. På samma sätt som företrädare för SD gått från att vara allt annat än önskvärda till att lyftas fram som sanningssägare omvärderas nu den värdekonservativa ideologi som ger embryon samma värde som kvinnor.
Det är en olycklig utveckling. I alla fall om man håller sådant som jämställdhet och individuella rättigheter högt. Ytterkantshögerns insteg i den borgerliga värmen, med LINO:s (Liberal in name only reds, anm.) omfamnande av värdekonservativa och sverigevänner därtill, gör att kvinnors rättigheter ansluter sig till migrationspolitiken och pressfriheten som ännu ett område där den liberala motståndskraften späs ut.
Malin Lernfelt
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!