Skip to content
Moa Berglöf. Foto: Emil Malmborg
Moa Berglöf. Foto: Emil Malmborg
Samhälle | Moderaterna

Från Sverigebygget till Sverigeflöjeln? Intervju med bokaktuella Moa Berglöf

Ett parti som inte känns igen, men också en politisk debatt som saknar både idéer och reformförslag. Det kan hon inte vara ensam om att tycka, menar Moa Berglöf som är Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare. Liberal Debatts Johanna Grönbäck har träffat den bokaktuella ex-moderaten för ett samtal om fiender, principer och om en fågel.

Den skräniga fiskmåsen är trött på den inrutade vardagen och vill flyga högre och friare, och passar därför inte längre in i sin flock. Han stöts ut, men är lycklig med sina vingar brett utspridda högt över marken. Snart kommer han att lära andra, sådana som inte heller passar in, att flyga lika högt.

Var finns måsen nu? För moderaten är frågan bekant och en blinkning till Richard Bachs novell om Jonathan Livingston Seagull som gjorde måsen till en frihetssymbol. Snart efter att boken släpptes 1970 började också måsen synas på Moderaternas affischer. I Moa Berglöfs nyutkomna bok Landsförrädare: En berättelse från inifrån Moderaterna (Albert Bonniers förlag) skriver hon om hur en tidigare riksdagsledamot, lika arg på partiets – kanske hela politikens – utveckling som hon själv, berättar att han i ett mail riktat frågan till Ulf Kristersson: Var är måsen egentligen?

Mås
Var finns måsen i Moderaterna idag, frågar sig Moa Berglöf.

Nu sitter Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare i en av korgstolarna i förlagets pressrum och får själv samma fråga. Var finns måsen i dag?

– På många sätt har Centerpartiet tagit över måsen. Jag röstar inte på dem, vet faktiskt inte alls vad jag ska rösta på i valet, men tycker att det är viktigt att centern har stått fast vid sina principer. Det är väl de och Vänsterpartiet som har gjort det de senaste åren. Men centern har massa annan politik som jag ogillar och dessutom vill jag inte se en till mandatperiod med sossarna. Men jag vill inte heller ha SD-inflytande. Så måsen finns väl någonstans i mitten. Det vore en stor poäng om någon jobbade in den sortens idéer igen, som den gamla MUF-kampanjen ”av egen kraft”, där man tror på människor, att människan kan åstadkomma mycket själv medan politiken står för skyddsnät och undanröjande av strukturer, säger Moa Berglöf och fortsätter:

– Men måsen är väldigt långt ifrån vad som pratas om nu. Det pratas ju överhuvudtaget inte om idéer för framtiden.

Moa Berglöfs nyutkomna bok.

I Berglöfs bok flyter berättelsen fram, sömlöst kan man läsa om personliga uppfattningar, faktiska möten och modernare partihistoria. Hon är nog att beskriva som arg på den politiska utvecklingen, men kanske också konfunderad över vad som har hänt och hur de principer som dominerade Moderaterna blivit utbytta trots att partiets företrädare ofta är desamma som dem hon själv jobbade med för några mandatperioder sedan.

Hon säger själv att hon skrivit en bok som både är en berättelse om hennes liv och en bok om svensk politik. Den ska rikta sig delvis till moderater, men också mot exempelvis socialdemokrater som en gång gick med i ett parti som de inte längre känner igen.

”Reinfeldt och Borg var mitt Moderaterna, tänkte jag då. Och när de slutade undrade jag om det var den tiden som var avstickaren. Till viss del känns det så.”
– Moa Berglöf

Men att för stunden inte känna igen eller känna sig hemma i det parti man en gång har kallat för sitt, behöver kanske inte betyda att det är en bestående utveckling som har skett, även om det kommunikativt gärna framställs så. Själv kan jag inte sätta fingret på om Berglöf vill beskriva Reinfeldts partiledarår och Moderaternas tydliga ställningstaganden för öppenhet som en parentes i partiets historia, eller om det är nuvarande förslag om auktoritära åtgärder och stängda gränser som hon menar finns i parentesen. Det är väl, som så ofta, en pågående historieskrivning, eller historieomskrivning. Carl Bildts tid var invandringsvänligare än dagens. Gösta Bohmans hade varningar om ökande övervakning. Det är kanske den ständiga dragkampen mellan olika falanger och åsikter om såväl politik som bild som gör sig påmind, egentligen.

Moa Berglöf har jobbat för MUF och partiet i omgångar. 2004 kom hon tillbaka till riksdagskansliet och började arbeta under Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. De ville något annat, menar Berglöf, som svar på min fråga om vilken tid som är att betrakta som parentes och fortsätter:

– Reinfeldt och Borg var mitt Moderaterna, tänkte jag då. Och när de slutade undrade jag om det var den tiden som var avstickaren. Till viss del känns det så. Tänker man tillbaka på valstugereportaget 2002 och jämför med vad en del personer säger nu skiljer det sig inte så mycket åt – bara att det nu inte händer någonting. 

Berglöf säger att problemet nu är att resonemangen och diskussionerna inte längre finns i partiet.

Moderaterna är ett brett parti. Det finns de som alltid har velat ha en restriktiv migrationspolitik, och det finns de som är för en närmast fri invandring. Berglöf säger att problemet nu är att resonemangen och diskussionerna inte längre finns i partiet. 

– Men jag kan tänka mig att många kände så även under Fredriks tid, säger Berglöf och syftar på den motsatta åsiktsdominansen då.

Berglöf utgår från ett parti, men beskriver samtidigt en politisk åsiktsvändning som märks över hela spektret. Vi delar frustration, hon och jag, och till viss del även inställning till det parti som en gång var vårt. Vad hände egentligen med måsen? I olika källarlokaler, i olika distrikt och vid olika tidpunkter verkar vi ha lockats av samma nyliberalism, samma böcker och filosofer, och samma glädje i att få dra argument till sin spets, utmanas i diskussion och idéer, gärna mot de konservativa.

Nu pratar Berglöf om en politik som, precis som Mona Sahlin uttryckte det, har gått från att tycka något och bilda opinion för det, till att kolla vad andra tycker och följa den opinionen för att få väljare. Berglöf konstaterar att det gör partierna snarlika.

– Moderaterna har nu fingret lite mer i luften. Det tycker jag inte att de hade förr, då märktes det konservativa i att man tog det lugnt och inte skyndade på med lagförslag bara för att något hade hänt, säger Berglöf.

Moa Berglöf. Foto: Emil Malmborg
Moderaterna har nu fingret lite mer i luften. Det tycker jag inte att de hade förr, då märktes det konservativa i att man tog det lugnt och inte skyndade på med lagförslag bara för att något hade hänt, säger Berglöf. Foto: Emil Malmborg

Men det går väl igen i alla partier?

– Jo, och det märks i rättspolitiken, svarar Berglöf. Där är Socialdemokraterna och Moderaterna typ samma parti. Inte heller i migrationspolitiken skiljer de nämnvärt. Man måste nu springa på de snabba puckarna. Jag kan sakna ”vi måste räkna på allt” och ”om vi inför den här lagstiftningen, vad betyder det för det området”. Det var ju en del av Fredriks konservativa drag, ingen hets.

Berglöf efterlyser ett parti som funderar på vart man vill någonstans och lyfter vad Alliansen och dåvarande Moderaterna gjorde som kontrast:

– Man ville något och bildade opinion för det: ”Det här får ni med oss”, sade vi då. Partierna borde ta sig tid att fundera på vart man ska någonstans, kanske lägga en mandatperiod på det om man känner att det man gör inte funkar. Det är ju vad Sverigedemokraterna har gjort skickligt. De har inte hetsat fram till makten, utan har långsamt tagit sig dit med långsiktiga mål som de haft sedan Jimmie Åkesson kom in i bilden.

Berglöf kallar det för befriande, att då ha struntat i Socialdemokraterna och i stället prata om vad man ville förändra.

När SvD-journalisten Torbjörn Nilsson recenserar Berglöfs bok i Sydsvenskan kritiserar han hennes bild av Reinfeldts M som opinionsbildande, ”[d]e anpassade sig efter vad folk redan tyckte. Skatter, arbetsmarknad, kollektivavtal.” I MUF-lokalen i Borås sjöng vi vid den tiden både om en Borg som sänkte skatt och om en Borg som svek. Men Berglöfs poäng finns i att det trots allt fanns åtgärder som hörde ihop med större reformprojekt som blickade ganska långt fram. Och att de faktiskt hade räknat på det – och gjort så ganska detaljerat.

Det gjorde åtminstone det politiska samtalet då mer framåtblickande och lite mindre inriktat på vad andra partier gjorde för lite och för sent av. Det var förvisso också en av Moderaternas uttalade strategier, att se samhällsproblemen som sin huvudfiende snarare än socialdemokratin. Berglöf kallar det för befriande, att då ha struntat i Socialdemokraterna och i stället prata om vad man ville förändra.

Frågan är om inte företeelsen att se partier – snarare än samhällsproblem – som huvudfiender är något som många backat tillbaka till, men nu med Sverigedemokraterna som huvudfiende. Fastnar vi nu med SD på samma sätt som vi gjorde med S?

– Jo, det tycker jag absolut. Det är problematiskt, i omgångar har ju nu Socialdemokraterna gått ut och sagt att Sverigedemokraterna är vår fiende, och Moderaterna har ju mer eller mindre glidit över till det gamla sossehatet igen, säger Berglöf. 2006 och 2010 struntade vi i sossarna och var istället ute efter att förändra saker för människor, så jag menar att det bästa sättet med Sverigedemokraterna är att granska dem för vad de vill och vad de gör – och det är ju inga större problem att göra det.

Berglöfs svar och bok illustrerar ett behov av framåtblickande reformförslag och idédebatt, både för det riktiga livet och för det politiska. Kanske skulle man då rentav kunna hitta måsen igen.

Johanna Grönbäck

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!