Skip to content
Bild: CC0 1.0 Universal
Bild: CC0 1.0 Universal
Samhälle | På djupet

Tillbaka i furstespeglarnas tid?

Under 90-talskrisen gick Ebba Busch i förskolan och Annie Lööf hade just börjat första klass. Vad gör det med ett land i kris när den politiska ledningen är så ung att alla är nybörjare? Gunnar Wetterberg, historiker och författare, reflekterar över nyttan med att studera historia för att kunna säga något om både dagens samtid och framtid.

Varför skriver man samtidshistoria? På 1600-talet användes historia som en lärogång. ”Furstespeglar” var en populär genre. Där skulle man genom att studera hur antikens och medeltidens aktörer hanterat olika situationer lära något för egen del. Egna misstag är nyttiga läxor, men det kan gå åratal mellan de ordentliga bortgörningarna. Fullärd blir man då kanske framåt 50 år – men vid det laget var många redan döda. Furstespeglarna blev en genväg – andras misstag kan också vara lärorika.

Riktigt så är det inte med det mycket nära förflutna. Vad som hände för tio eller tjugo år sedan är ofta inte avslutat I dag. Det tog flera årtionden innan man på allvar insåg att ATP-systemet inte var hållbart och måste göras om – men var det för den skull ett misstag att införa det? Kanske var det klokt att dopa utvecklingen av pensionerna, för att snabbare lyfta fler gamla över fattigdomsstrecket än det gamla systemet skulle ha gjort. Samtidshistorikernas värderingar måste med nödvändighet bli alltmer preliminära, ju närmre förloppen kommer.

Från de senaste hundra åren finns det så överväldigande mycket att ta till sig, och tillgängligheten galopperar med digitaliseringen. Redan genom att tvingas sovra i materialet skär samtidshistorikern bort många uppslag, tolkningar och förklaringar.

Samtidshistoria är också metodologiskt bökigt. En av mina vänner förklarade en gång att han var medeltidshistoriker därför att han var lat. Från den tiden finns det inte mer material än att man ledigt kan överblicka det. Därför blir uppgiften snarare att försöka göra det bästa möjliga av det lilla som bevarats. Det lysande exemplet är Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1085, som lämnat generationer av historiker hur mycket information som helst om både samhällsförhållanden och politiska skeenden.

Motsatsen gäller vår egen tid. Från de senaste hundra åren finns det så överväldigande mycket att ta till sig, och tillgängligheten galopperar med digitaliseringen. Redan genom att tvingas sovra i materialet skär samtidshistorikern bort många uppslag, tolkningar och förklaringar. Ju mer material man vill gå igenom, desto snävare blir för det mesta perspektiven.

I andra avseenden påminner problemen om varandra. Många källor kommer vi inte åt – i äldre tid därför att de är försvunna, i våra dagar därför att de av olika orsaker är dolda – och även därför att de aldrig sparats eller funnits. Från Axel Oxenstiernas tid har vi någorlunda tillförlitliga diskussionsprotokoll från riksrådet, den dåtida regeringen. Vi kan se hur olika ledamöter argumenterar för olika ståndpunkter. I dag är det mycket ont om den sortens material. Ulla Lindström, Tage Erlander och Östen Undén skrev dagbok, men det är inte riktigt samma sak. Deras reflektioner är intressanta som vittnesbörd om vad de kände och tyckte, men det är inte säkert att de alltid speglar vad som hände fullt ut.

Samtidshistorikern kan ju tala med dem som var med, invänder någon. Jo, att dokumentera vad människor minns och hur de förklarar vad som hände är viktigt. Men som underlag är det bräckligt. När jag skrev om Riksbankens historia kom jag in på nittiotalskrisen, då jag själv satt på Finansdepartementet och var inblandad i krishanteringen. Ganska snabbt insåg jag att jag på viktiga punkter mindes fel – den ena och den andra åtgärden kom inte i den ordning jag hade för mig. Ibland berodde det på att jag i minnet strukturerat dem som en logisk sekvens – men historiens förlopp är inte alltid så logiskt som det borde.

Spänningarna mellan Ryssland och Ukraina, som nu eskalerat i fullt krig, har en del av sin tragiska bakgrund i Holodomor och Stalins medvetet genomförda svältkatastrof på 1930-talet.

Ändå – med alla reservationer hör jag trots allt till dem som gärna läser samtidshistoria. Tony Judts Postwar (2005) är bland det mest briljanta någon skrivit om Europas ekonomiska, sociala och säkerhetspolitiska utveckling sedan andra världskriget. André Fontaines Un seul lit pour deux rêves (1981) var en lika uppslagsrik rundmålning av det kalla kriget under till stor del samma period – men skriven drygt två decennier tidigare. Att lägga dem sida vid sida och bläddra ger intressanta glimtar av hur mycket samtidshistoria kan förändras på kort tid – men också hur mycket av det väsentliga som gick att urskilja redan under tidigt 1980-tal.

Orsaken är att de förlopp som Judt och Fontaine analyserar fortfarande pågår – och då är det klokt att begripa något om rötterna. Fontaine går tillbaka till första världskrigets slutskede för att förstå kalla krigets upprinnelse. Spänningarna mellan Ryssland och Ukraina, som nu eskalerat i fullt krig, har en del av sin tragiska bakgrund i Holodomor och Stalins medvetet genomförda svältkatastrof på 1930-talet för att ”lösa kulakfrågan”, som knäckte bönderna i imperiets kornbod.

Därför har jag de senaste åren läst Carl Bildts Den nya oredans tid (2019) och Sven Hegelunds Intressanta tider (2021) med stor behållning. De försöker teckna bakgrunden till de skeenden som nu pågår omkring oss, och ger därmed oss läsare mer djup när vi tar emot den dagliga rapporteringen och debatten.

Och på sätt och vis är vi tillbaka i furstespeglarnas tid. Det är påfallande hur kort omloppstiden är i svensk politik. Man brukar tala om amerikanska presidentkandidaters ålder, men jag skulle egentligen mycket hellre önska mig en Wolfgang Schäuble, Tysklands mångårige finansminister, som numera är president i förbundsdagen, där han valdes in 1972. Att han gått igenom ett antal kriser – och delvis misslyckats med en del av dem – hade inte bara hans eget land glädje av under eurokrisen.

Om jag räknat rätt gick Ebba Busch kvar i förskolan när krisen bröt ut, Annie Lööf hade precis börjat i första klass.

Så är det inte alls hos oss i Sverige. Vid finanskrisen 2008 klarade sig Sverige bättre än många andra länder, mycket tack vare att flera av de inblandade hade upplevt nittiotalskrisen på nära håll och kunde använda den erfarenheten för att temperera råd och åtgärder.

I dag är nästan hela det arvet förskingrat. Av de centrala aktörerna är det nästan bara Stefan Ingves som var aktivt inblandad i krishanteringen. Om jag räknat rätt gick Ebba Busch kvar i förskolan när krisen bröt ut, Annie Lööf hade precis börjat i första klass. Det är bara trettio år sedan, men har ändå blivit alldeles för mycket historia – och den verkar ofta sorgligt bortglömd.

Bristen på samtidshistorisk förankring är påtaglig i flera av de debatter som pågår inför det stundande valet. Skattereformen, budgetdisciplinen och pensionssystemet infördes alla som dyrköpta erfarenheter av det som föregick krisen. I dag är många av dessa insikter som bortblåsta – och i detta är knappast något parti bättre än de andra. Som samtidshistoriskt road medborgare kan jag känna en viss förstämning inför den valrörelse vi är på väg in i.

Gunnar Wetterberg

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!