Sverige blev världens främsta IT-nation, Carola tog hem Eurovision-guldet, herrlandslaget landade VM-bronset – och nynazister marscherade på gatorna. Liberal Debatts Naod Habtemichael intervjuar Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson om ett decennium då skinnskallar satte skräck i Sverige.
Robert Karlström och Olle Borén. Det var namnet på de två poliser som mördades i vad som närmast kan beskrivas som en avrättning strax intill en landsväg i Malexander 1999.
Morden inträffade under vad som skulle ha varit en lugn fredagseftermiddag i den östgötska orten. I stället slutade dagen med sorg. Det var bara ett av flera uppmärksammade dåd som utfördes av personer med högerextrema kopplingar under 90-talet.
Gärningsmännens uttalade mål var visserligen att råna en bank. Men det bakomliggande syftet grundade sig i ideologi snarare än ekonomi. De tre gärningsmännen jagade kapital för att finansiera bildandet av ytterligare en nynazistisk organisation.
Och målet skulle nås till varje pris.
Under samma tid skedde dessutom ett generationsskifte. Unga ”skinnskallar” började få mer framträdande positioner medan de så kallade veteranerna från 50-talet lade kängorna på hyllan.
Tyvärr var det inte det enda mörka kapitlet i decenniet som många annars brukar se tillbaka på med ett leende på läpparna. Och varför skulle man inte vara nostalgisk? Det var en mytisk VM-sommar 1994, ett stort uppsving för landets IT-infrastruktur – för att inte tala om de optimistiska vindar som blåste sedan Sovjetunionen kollapsat i början på decenniet. Friheten hade gått segrande ur striden mot förtrycket – trodde man.
Men det var också en period då högerextrema våldsdåd inträffade alltmer ofta och med en hänsynslöshet som sällan skådats.
I augusti 1995 mördades 14-årige John Hron av tre unga nynazister för att han vägrade säga att han älskade nazismen. Månaden därefter knivmördades den asylsökande 18-åringen Gerard Gbeyo av två nynazister på grund av sin hudfärg. Enligt vittnen ska gärningsmännen ha sagt att de var ute efter att ”prygla en neger”.
Och så var det bilbomben i Nacka 1999. En journalist som hade granskat vit makt-rörelsen var den tilltänkta måltavlan. Både journalisten och hans åttaårige son skadades allvarligt.
– I min forskning kallar jag 80- och 90-talet för ”skinnskalleeran”, säger Christer Mattsson.
Han är forskare och föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Tillika en av landets ledande experter när det kommer till radikaliseringsprocesser i högerextrema och nationalsocialistiska miljöer.
– Det var en väldigt våldsam period. De som var synliga tillhörde olika subkulturella grupperingar som var svagt organiserade. De försvann mot slutet av 90-talet och efter millennieskiftet är de nästan helt borta. Då återstod en mer välorganiserad högerextrem rörelse som syntes i mindre utsträckning.
När han får frågan om antalet personer som stöttar de högerextrema organisationerna antas ha ökat, minskat eller varit oförändrat sedan 90-talet menar han att det är svårt att uppskatta nivåerna av engagemang och dess förändringar över tid.
– Ur ett bredare perspektiv är det inte säkert att antalet personer som stöttade eller deltog i organisationerna var väldigt många fler på 90-talet än de är i dag. Men genom sina spektakulära våldsdåd blev de väldigt synliga.
Christer Mattson utvecklar sitt svar och framhäver att de uppmärksammade dåden drog till sig människor som var våldsamma och som sökte sig till våldsamma miljöer. Därmed blev rekryteringen självgenererande.
Han menar även att organisationerna bestod av väldigt löst sammansatta grupperingar. Under samma tid skedde dessutom ett generationsskifte. Unga ”skinnskallar” började få mer framträdande positioner medan de så kallade veteranerna från 50-talet lade kängorna på hyllan.
– Det fanns en rörelse av individer som gick fram och tillbaka mellan olika nätverk och organisationer. Du kunde vara aktiv sverigedemokrat och skinnskalle samtidigt under stor del av perioden.
Nya organisationer såg dagens ljus, medan andra organisationer gick i graven. Vitt Ariskt Motstånd, Riksfronten och Nationella alliansen är bara ett par exempel på grupperingar som tynade bort under 1990-talet.
Samma bild av de fragmenterade grupperingarna framträder i såväl pressarkiv som en mängd olika studier. När Centrum för asymmetriska hot och terrorstudier vid Försvarshögskolan kartlade utvecklingen inom den radikalnationalistiska miljön i Sverige gjorde forskarna samma iakttagelse. Det var enskilda individer – snarare än starka organisationer – som kännetecknade engagemanget inom de högerextremistiska rörelserna.
Nya organisationer såg dagens ljus, medan andra organisationer gick i graven. Vitt Ariskt Motstånd, Riksfronten och Nationella alliansen är bara ett par exempel på grupperingar som tynade bort under 1990-talet. Allt medan de bakomliggande idéerna om ett ”judiskt världsherravälde” och målet att krossa den rådande samhällsordningen återkom i andra former av engagemang.
Men i vilken utsträckning kan man ta del av sådana tankegångar nu för tiden?
– I dag diskuteras inte den högerextrema doxan, säger Christer Mattsson.
Han menar att en ny doxa – en gemensam åsikts- eller värderingsgemenskap – tar form under 80- och 90-talet.
– Man kan till exempel tala om en liberal doxa: oavsett om du bara är liberal i allmänhet eller organiserad i ett politiskt parti är vissa saker självklara för en liberal person, fortsätter han.
På samma sätt menar Mattsson det finns idéer som förenar de som köper den högerextrema världsbilden. Han pekar på två centrala budskap som borde vara föremål för diskussion. I det ena kärnbudskapet finns en idé om att det pågår ett folkutbyte – att vita människor hotas. Det andra budskapet handlar om att vår demokrati inte är en verklig demokrati och att den politiska eliten inte företräder folket, utan att allt bara är en chimär.
Till skillnad från 90-talet då de konspiratoriska idéerna avfärdades som paria lever de nu och frodas i allt fler länder.
– En sådan trosföreställning är att demokratiska institutioner är riggade för att få människor att tro att de har inflytande medan ”folkutbytet” pågår i bakgrunden och de verkliga makthavarna får sin vilja igenom, säger Mattsson.
Han menar att det är två exempel som börjat etsa sig så djupt in i Västvärldens demokratier att de utgör ett verkligt hot. Till skillnad från 90-talet då de konspiratoriska idéerna avfärdades som paria lever de nu och frodas i allt fler länder. Ett exempel är ett tal som nyligen hölls av Valérie Pécresse, den traditionella högerns kandidat i det franska presidentvalet. I talet inskärpte hon att Frankrikes framtid är ett oskrivet blad.
”Ingenting är hugget i sten, oavsett om det handlar om en tillbakagång i ekonomin eller det stora folkutbytet”, sade presidentkandidaten.
– Doxan utgör ett hot mot den liberala demokratin och det är ett problem att sådana konspiratoriska idéer börjar bli rumsrena, avslutar Christer Mattsson och sätter punkt för intervjun.
Naod Habtemichael
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!