Macrons seger är en lättnad för Sverige

Jublet visste inga gränser när Emmanuel Macron steg ut på scenen vid Eiffeltornet. 

Den sista sammanställda opinionsmätningen inför valet gav honom en knapp seger, 55 procent mot 45, men marginalerna var så små att det var osäkert in i det sista. 

De tusentals Macronanhängare som började samlas på Champ-de-Mars, den stora grönytan framför Eiffeltornet, redan vid halv sju-tiden på kvällen var hoppfulla men inte säkra på seger förrän det första resultatet kom klockan 20: 58,2 % för den sittande presidenten.

För oss svenskar innebär Macrons seger en suck av lättnad. Sedan Angela Merkel lämnade posten som förbundskansler har Frankrike tagit över rollen som EU:s informella ledare. Utan Nato-medlemskap är vi beroende av ett starkt Europa för att hålla Ryssland borta. Le Pen vill lämna EU, har finansierat sin kampanj med hjälp av ryska banker och är dessutom god vän med Vladimir Putin. Hade han velat invadera Sverige hade hon troligen sagt som hon gjort om Ukraina: “Jag är emot invasionen eftersom länders suveränitet ska respekteras, men jag tycker att det är viktigare att fokusera på hotet från ett växande Kina.”

Fem år till med Emmanuel Macron innebär fem år till med en president som vill stärka EU och står upp för demokratin.

Vägen till segertalet på Champ-de-Mars har varit ovanligt krokig. Macron fick inte mer än ett år på presidentposten innan Gula västarnas uppror blockerade rondeller och slog sönder skyltfönster över hela landet. Knappt var det över innan landet kastades in i covid-pandemin. När restriktionerna efter knappt två år började lyftas gick Vladimir Putin in i Ukraina. “Det har bara varit kriser, vi har inte kunnat göra allt vi velat”, suckade den unga macronisten Melissa när vi träffade henne i Bordeaux ett par dagar innan valets slutomgång.

När vi rest runt i Frankrike har bristen på kampanj varit slående. Ingen som delar ut flygblad, inga stora kampanjmöten, knappt några affischer. Hade man inte vetat om det hade man aldrig trott att det var presidentval i ett av Europas största länder. 

Den kampanj som trots allt pågått har dock handlat om en sak: köpkraften. 

Efter nederlaget 2017 lade högerpopulisten Marine Le Pen om sin strategi från hårt invandringsmotstånd till att prata om vanliga människors livsvillkor. Trots att Frankrike har Europas näst lägsta inflation har hon envetet trummat in budskapet om att allt har blivit för dyrt och att fransmännen borde ha råd med mer. Många har lyssnat. 2017 röstade bara en tredjedel på Le Pen i andra omgången, i år nästan varannan. 

Hon och Macron har dock ett gemensamt problem: de missar de unga. Ingen av de båda slutkandidaterna var de ungas favoritkandidat. I första omgången röstade över 30 procent av de unga under 35 år i stället på vänsterradikale Jean-Luc Mélenchon. “Han har en mer radikal miljöpolitik, det attraherar unga. Bland mina vänner på universitetet röstade alla på Mélenchon i första omgången”, konstaterade den unga macronaktivisten Julie i Paris och fortsatte, “Jag har försökt att övertyga dem om att de måste rösta Macron i andra omgången för att hålla högerextremismen borta från makten, men många tänker rösta blankt”.

Emmanuel Macron är klämd mellan landsbygdsbornas krav på lägre bensinpris, och ungdomsgenerationens förväntningar på en mer radikal miljöpolitik. Ingen är helt tillfreds. 

Samtidigt ska man komma ihåg att över 40 procent av fransmännen faktiskt är nöjda med hans presidentskap. Det är den högsta andelen nöjda väljare för en avgående president på 20 år. Dessutom röstade hela 28 procent av fransmännen på Emmanuel Macron i första omgången, vilket är 4 procentenheter mer än för fem år sedan. 

Kanske är det inte så konstigt. Trots alla kriser har arbetslösheten minskat, företagen vuxit och skolan reformerats under Macrons tid vid makten. 

Inför den kommande mandatperioden har han utlovat satsningar på klimatomställning och på att stärka utvecklingen i hela landet genom bland annat bättre offentlig service på landsbygden och mer decentralisering. 

Fem år till med Macrons progressiva politik bådar gott för Frankrikes framtid. Och för vår.

Vive La France! Vive l’Europe!

Matilda Molander