Liberal Debatts Max Sjöberg är trött på nutidens mesiga kändisar och efterlyser rockstjärnor som inte bryr sig. Som på det gamla goda 90-talet.
”I apologise unreservedly and unconditionally. The last thing I would want to do is discredit your songwriting. I hope you understand” skrev Blur-sångaren Damon Albarn på Twitter 24 januari.
Suck, tänkte jag, och adderade omedelbart Girls & Boys till min playlist – bara för att kunna radera den i protest.
Bakgrunden till detta fåniga uttalande är att han i en intervju med Los Angeles Times anklagat Taylor Swift för att inte skriva sina låtar själv. Swift blev sur. Albarn bad genast oreserverat om ursäkt. Det kanske var rätt (hon kanske skriver musiken själv, vad vet jag?), men det ringar in ett stort fel i artistbranschen. Felet är såklart inte bara Albarns. Han råkade bara bli droppen som fick min snaaark-bägare att rinna över.
Kanske beror det på att sociala medier plötsligt gör en massa irrelevanta åsikter synliga (som när Expressen 2017 skrev en fånig artikel om att några av Molly Sandéns ännu fånigare fans rasade mot att hon rökt en cigg på Instagram).
Våra ängsliga kändisar vågar ingenting nuförtiden. 90-talets Dylan hade aldrig bett någon reservationslöst om ursäkt, en yngre Mick Jagger hade inte brytt sig ett dyft om han råkat såra någon ung sångerskas känslor och jag är helt säker på att Liam Gallagher hade kläckt ur sig ”jaha, jag måste blandat ihop henne med Britney Spears eller någon” och med ett flin tagit en klunk ur sin Jack Daniels-flaska.
Kanske beror det på att vi är en ny generation med bättre värderingar. Kanske beror det på att sociala medier plötsligt gör en massa irrelevanta åsikter synliga (som när Expressen 2017 skrev en fånig artikel om att några av Molly Sandéns ännu fånigare fans rasade mot att hon rökt en cigg på Instagram). Kanske beror det på att alla har fyra brand managers och gör allt för att inte stöta sig med någon – ”Förlåt, det var inte meningen att ni skulle känna någonting, snälla använd min kod för 20 procent rabatt på en ny HBTQ+-certifierad hudkräm”.
Eller kanske beror det på att de flesta artister som kommer fram nu är soloartister med bra radioröst. Som blev groomade av talent acquisition managers när de var 17, serveras färdigskrivna låtar av sina produktionsbolag och vet att det är raka vägen ut genom dörren om de skulle falla i onåd (jämför med gamla goda “förr i tiden” när alla som slog igenom var band från Borlänge eller Fagersta eller Eskilstuna, som druckit burköl och repat i sina garage i tio år innan de fick ge ut sin första singel och då var för trötta för att bry sig om vad folk i Stockholm tyckte).
Ebba Grön sa aldrig att moderater inte fick lyssna på deras musik. De hatade bara hela borgerligheten.
Man skulle kunna skylla på att ironi och nihilism varit trendigt lite för länge, men det håller inte. Hitta på en kampanj för jämställdhet (FI:s valskiva 2014), vaccin (kavla upp-kampanjen 2021) eller miljön (Climate Live i Kungsträdgården i höstas) och kändisarna radar upp sig i sällan skådad takt. Tydligen är folk visst beredda att ta ställning. Men bara så länge det är för något helt ofarligt som den breda, medvetna massan redan skriver under på.
Tyvärr har även vi icke-artister blivit mesar. Vi tycks ha glömt hur det brukade vara – när kändisar var så coola att de faktiskt inte brydde sig på riktigt. När Popsicle (1993) i sitt tacktal på Grammisgalan önskade att Arvingarna skulle dö i en bussolycka. När Patrik Arve i Teddybears (förvisso 2001) sa att han skulle mörda alla i publiken som röstade på moderatmupparna. Eller när Alexandra Dahlström låtsades kräkas över Loa Falkman som avbröt hennes tal på Guldbaggegalan 1999.
När First Aid Kit gjorde mellanmjölksutspelet att de tog ”kraftigt avstånd” från Moderaternas politik fick många kortslutning. I en mycket förvirrad text hävdade Emanuel Karlsten att duon nu visat att ”deras musik är till för alla – utom riksdagens näst största parti”. I verkligheten var det förstås tvärtom. First Aid Kit visade att man kan göra musik för alla även om man gör eller säger saker som inte exakt alla står bakom. Ebba Grön sa aldrig att moderater inte fick lyssna på deras musik. De hatade bara hela borgerligheten.
Men allt är inte elände. Det finns en liten motståndsrörelse som inger hopp. First Aid Kit var ett välkommet exempel när de äntligen rörde upp lite känslor (det hade förstås piggat upp ännu mer om det var regeringen de tog avstånd ifrån, men man kan inte få allt här i världen). Molly Sandén var ett föredöme när hon lackade ur på de töntiga hälsoideal som några fans (och Expressen) tyckte hon behövde leva upp till.
Jag begär inte så mycket. Bara att Danny Saucedo för en gångs skull ska tycka något annat än att man ska vara snäll mot hemlösa.
Även Hov1 fick en att tänka på gamla goda tider när de tog en pangfylla och på öppen gata skrek ”BÖÖÖÖÖG” till sveriges creddigaste kulturjournalist samtidigt som de försökte ta hans glasögon. Det var kanske inte så snällt, eller progressivt, men det finns det ju redan så många andra som är.
Jag begär inte så mycket. Bara att Danny Saucedo för en gångs skull ska tycka något annat än att man ska vara snäll mot hemlösa. Bara att Miriam Bryant ska kalla Joel Alme för trött gammal gubbe och inte oreserverat be om ursäkt efteråt. Bara att Zara Larsson ska kräkas i en blomkruka på nästa P3 guld. Att Måns Zelmerlöw ska säga att han aldrig skulle vilja hångla med en tjej som bär glasögon. Att Melissa Horn ska slå sönder sin gitarr på scenen och när journalisten frågar vad den kostat skratta: “inte fan vet jag, men vem bryr sig”?
Men det törs man väl snart inte säga längre.
Max Sjöberg
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!