2017 blev Emmanuel Macron, mot alla odds, vald till Frankrikes president. Han lovade omfattade reformer, men har tvingats hantera en covid-pandemi, Rysslands invasion av Ukraina och Gula västarnas revolt. Hur blev det med hans reformer? Med bara dagar kvar av presidentskapet summerar Liberal Debatts Eric Luth hans gärning som president.
Frankrike sägs ibland vara omöjligt att reformera. President efter president har utlovat reformer, för att sedan vara oförmögen att genomföra dem. En av de tidigare presidenter som är mest omtyckt av fransmännen – Jacques Chirac – är också ökänd för att knappt ha reformerat någonting. För att vara känt som ett revolutionärt folk är fransmännen också orimligt förtjusta i status quo.
Fram till början av 2000-talet kallades Europas andra stormakt, Tyskland, ofta för “Europas sjuke man”. Tillväxten per år var bara en dryg procent – och 2003 gick ekonomin till och med tillbaka. Mellan 1998 och 2005 steg arbetslösheten från 9,2 procent till 11,1. Men tack vare genomgripande reformer har Tyskland frisknat till.
Samtidigt har den franska ekonomin stagnerat. Den ekonomiska friheten är låg, liksom pensionsåldern. Skattetrycket är högt, arbetsrätten och byråkratin omständlig. Tillväxten har stadigt dalat under de senaste årtiondena, liksom produktiviteten. Frankrike tappar mark i omvärlden, och får se sig omsprunget av många länder på många punkter. Frankrike behöver också genomgripande reformer.
En av de tidigare presidenter som är mest omtyckt av fransmännen – Jacques Chirac – är också ökänd för att knappt ha reformerat någonting.
Det var på en sådan reformagenda som Frankrikes president Emmanuel Macron gick till val 2017. Frankrike skulle reformeras för att återfå sin fornstora glans. Ett modernt och respekterat land, i Europas hjärta.
Ekonomin skulle kickstartas, budgetdisciplinen skärpas. Köpkraften skulle stärkas, och arbetsmarknaden reformeras, det sistnämnda för att få arbetslösheten att sjunka.
Macron pratade förvisso inte om ett stålbad, som Republikanernas Thatcher-inspirerade kandidat François Fillon. Men Emmanuel Macron var väldigt tydlig med att Frankrike behövde ändra riktning.
Förutsättningarna för att lyckas, i det oreformerbara landet, kunde knappast ha varit bättre. I valet till Frankrikes nationalförsamling, motsvarigheten till den svenska riksdagen, fick Macrons parti La Republique En Marche! (LREM) majoritet. Med både regerings- och premiärministerposten var det bara att börja.
Ställt inför ett dödligt och smittsamt virus framstod helt plötsligt budgetdisciplinen som sekundär.
Men sen ville omvärlden annorlunda. Först lamslogs Frankrike av Gula västarnas protester. Ett förslag om att höja bensinskatten väckte oerhörda protester, som växte till någon form av allmän politisk idiosynkrasi. Hundratals personer skadades och flera omkom i de landsomfattande protesterna.
Därefter kom Covid-pandemin, som helt plötsligt nedprioriterade de högt prioriterade, omfattande reformerna. Ställt inför ett dödligt och smittsamt virus framstod helt plötsligt budgetdisciplinen som sekundär.
Och när det verkade som att vi hade kommit ut ur pandemin, med blott några månader kvar till 2022 års franska presidentval, invaderade Ryssland Ukraina. Än en gång kom faktorer som Emmanuel Macron inte kunde påverka, och gjorde hans reformarbete svårgenomfört.
Så när vi nu närmar oss slutet på hans första femårsperiod, hur har det egentligen gått med de utlovade reformerna? Lyckades Macron, trots tillståndet i världen, att ändra riktning på Frankrike? Eller har de senaste åren stärkt tesen att Frankrike inte går att reformera?
Ekonomiskt sett har faktiskt mycket ändå hänt. Macron har sänkt bolagsskatten från 33,3 procent till 25 procent. Arbetsgivaravgifterna har reducerats kraftigt, och det har blivit lättare för företag att säga upp personal. Macron avskaffade förmögenhetsskatten, och införde en fast engångsavgift på kapitalvinster, för att stimulera investeringar i företag och ekonomin.
Under sista kvartalet 2021 föll också arbetslösheten till 7,4 procent, vilket var den lägsta siffran sedan 2008.
2021 nådde Frankrike en ekonomisk tillväxt på 7 procent. Det var förvisso efter 2020 års historiska dipp på -8 procent, men ändå en av de högsta siffrorna inom eurozonen. Under sista kvartalet 2021 föll också arbetslösheten till 7,4 procent, vilket var den lägsta siffran sedan 2008. Dessutom blev Frankrike det mest attraktiva landet att investera i, i Europa, enligt EY:s attraktivitetsindex. Målet om 25 franska enhörningar 2025 uppnåddes redan 2022.
Å andra sidan fortsatte Frankrikes handelsunderskott att stiga, under 2020 med 7,3 miljarder euro. 1 miljon nya företag startades under 2021, men av dessa var nästan två tredjedelar enmansföretag. Dessutom gav nästan två miljoner arbetslösa upp och slutade att söka arbete. I genomsnitt ökade levnadsstandarden under Macrons första mandatperiod med 1,6 procent – men för de fem fattigaste procenten i Frankrike sjönk köpkraften med 0,5 procent. Vilket kanske i och för sig inte är konstigt med tanke på pandemin.
Det är för tidigt att säga exakt vilka effekter Macrons reformer får. Men det målas ibland upp en bild av att Macron är många fina ord, men inte mycket mer. Verkligheten är annorlunda. Macron har lyckats driva igenom omfattande reformer, trots den mycket svåra situationen i Frankrike och omvärlden under de senaste fem åren. Det är nästan hisnande att fundera på vad man hade kunnat åstadkomma, om förhållandena hade varit mer gynnsamma.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!