VITRY-LE-FRANÇOIS, Fredag 8 april 2022 – Fram till midnatt pågår den franska presidentvalskampanjen. Därefter är det betänketid, innan vallokalerna öppnar på söndag morgon. Men man kan knappast säga att kampanjen pågår. Den märks inte i Paris. Den märks inte i Reims, där jag befann mig i veckan. Förklarligt nog inte heller i småstaden Vitry-le-François, där jag just nu befinner mig.
– Ingen politiker har hållit tal eller möte i Vitry, säger Macronanhängaren Olivier Delcombel, borgmästare i en närliggande by. På sin höjd någon affisch eller flygbladsutdelning på marknaden.
– Det har aldrig varit så här lite kampanjande, säger Vitrys socialistiske borgmästare Jean-Pierre Bouquet. Det pågår ingen kampanj, det är ingen som debatterar.
Många väljare ger uttryck för att valet är svårt. Till 40 miljoner hushåll har de tolv kandidaternas officiella program skickats, men programmen är oerhört långa och omfattande. Få väljare får nog ökad klarhet av att läsa dem. Så vad är egentligen skillnaden mellan kandidaterna? Och vilka frågor kommer att dominera fransmännens val på söndag?
I realiteten står det mellan fem kandidater, som har en chans att ta sig vidare till den andra omgången:
- Liberalen Emmanuel Macron, från rörelsen La Republique En Marche (Republiken på väg)
- Högerpopulisten Marine Le Pen, från Rassemblement National (Nationell samling)
- Vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon, från La France Insoumise (Okuvat Frankrike)
- Högerextremisten Éric Zemmour, från Reconquete (Återerövring)
- Den moderata högerns Valerie Pécresse, från Les Républicains (Republikanerna)
Den okarismatiska Pécresse
Den enda av dessa som representerar den traditionella höger-vänster-skalans partier är den sistnämnda, Valerie Pécresse. Franska partier byter ofta namn och form, men tidigare motsvarigheter till Republikanerna har styrt Frankrike under bland annat Nicolas Sarkozy, Jacques Chirac och Valéry Giscard-d’Éstaing. Och såklart – landsfadern Charles De Gaulle.
Inledningsvis låg hon bra till i opinionen, och sågs som den enda som skulle kunna hota Macron i en andra valomgång. Några opinionsmätningar tydde till och med på detta. Hennes kandidatur fick sig dock en ordentlig törn när hon i ett tal pratade om det stora utbytet, en högerextrem konspirationsteori som propageras av ytterhögerns Zemmour – och som har inspirerat flera terrordåd.
Med okarismatiska tal har den nedåtgående trenden förstärkts, och nu har hon knappt ens stöd bland republikanska politiker längre. ”Vi borde ha valt Xavier Bertrand istället”, nämner flera vi har pratat med. Hon tycks inte engagera speciellt många väljare.
Den definitiva spiken i kistan kom nog med den ryska invasionen av Ukraina. Inte för att hon har några ryska lik i garderoben, utan för att det tog död på migrationsfrågan – som hon hade byggt upp stora delar av sin kampanj kring.
Den ryssvänliga trion
Fler än fyra av fem fransmän vill att Frankrike omedelbart slutar importera gas från Ryssland. En överhängande majoritet av fransmännen fördömer den ryska invasionen. Trots detta har tre av de fem toppkandidaterna – som tillsammans samlar en majoritet av väljarna – nära kopplingar till Ryssland.
Längst i sin ryssvänlighet går den högerextreme Éric Zemmour. 2018 skrev han till och med i en kolumn att han ”drömmer om en fransk Putin”. Det uttalandet fick han äta upp efter den ryska invasionen av Ukraina – sedan dess har den hårdföre journalisten sett sina siffror dala snabbt i opinionsmätningarna. Någon större chans att ta sig vidare till andra omgången har han inte längre. Likt Pécresse hade han också fokuserat stora delar av sin kampanj på migrationen. När fransmän nu vill öppna sina armar, som det har uttryckts, för ukrainska flyktingar, är stängda gränser ingen valvinnare.
Långt åt andra hållet på det politiska spektrat har Putin länge haft en vän i vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon. Han gav öppet stöd till Putin i Syrienkriget, delade Putins ståndpunkter vid invasionen av Krim och har egentligen aldrig gett något helhjärtat fördömande av den ryska invasionen av Ukraina. Whataboutism präglar hans svar: ”Men Nato då?” För övrigt vill både Zemmour och Mélenchon lämna Nato.
Någon större påverkan på opinionsmätningarna har hans inställning till kriget dock inte haft. Han har stabilt legat på mellan 15-17 procent i opinionsmätningarna under våren, och har därmed en stabil tredjeplats bland väljarkåren.
Politiskt skulle hans position kunna beskrivas som auktoritär vänsternationalism. Frankrike ska vara neutralt – säger han i sitt program och citerar Charles De Gaulle. Protektionism är Frankrikes framtid. Även om det kräver att man går emot EU. Pensionsåldern ska sänkas, ett studiebidrag införas och stora satsningar genomföras för klimatomställningen. Det sistnämnda har lett till ett starkt stöd bland ungdomar. Om Mélenchon inte går vidare till andra omgången är han osäker på om han ger Macron eller Le Pen sitt stöd.
Marine Le Pen har också ett långt och nära förhållande till Putin – även om hon inte vill låtsas om det just nu. Flygbladen som precis skulle till att distribueras när den ryska invasionen av Ukraina inleddes fick kasseras. Där skakar hon nämligen, leende, hand med Putin. Om Putinvurmandet var spiken i kistan för Zemmour har det dock inte påverkat Le Pen nämnvärt, utan hon har steg för steg tagit över Zemmours väljare. Hennes uppgång i opinionsundersökningarna ska främst förstås utifrån det perspektivet. Den extreme Zemmour har också effektivt bidragit till att normalisera Le Pen.
För Marine Le Pen har migrationen heller aldrig varit en lika viktig fråga, som den exempelvis var för hennes far, den tidigare partiledaren Jean-Marie Le Pen. När hon stöpte om Front National till Rassemblement National flyttades fokus mot ekonomiska och sociala frågor. Köpkraftsfrågan, som totalt dominerar den franska debatten. Hur man kan göra det möjligt att leva, i synnerhet på landsbygden. När priserna på energi, bensin och mat stiger, stiger också stödet för Marine Le Pen.
Till skillnad från förra valrörelsen driver hon inte heller kravet på att lämna euron. Möjligen har det en del att göra med att hon under förra valrörelsen skämde ut sig när hon under den stora slutdebatten inte kunde förklara sitt förslag att lämna euron. Statsmannamässighet står i fokus för hennes kampanj. Det officiella programmet präglas av texten Femme d’état, ungefär ”statskvinna”.
Den ohotade ledaren?
Försprånget har krympt, men fortfarande talar det mesta för att sittande presidenten, Emmanuel Macron, får flest röster på söndag och vinner andra omgången om två veckor. Själv är han en viktig anledning till att kampanjen har gått på sparlåga. Han gav sig in i valrörelsen sent – för att undvika regler om hur mycket medieutrymme kandidater får – och har flugit runt hela världen för att försöka lösa krisen i Ukraina. Om det är något fransmän älskar är det när deras presidenter syns och gör viktiga saker i världen.
Samtidigt börjar det mullra i leden. Han använder så svåra ord, säger någon. Hans tal är så långa, säger någon annan. Är han inte lite väl elitistisk, frågar sig en tredje. Fransmännen gillar en upphöjd president, men också politiker som rör sig ute i byarna.
Han har knappast haft en lätt mandatperiod, med Covid-pandemin, gula västarna och den ryska invasionen av Ukraina. Trots detta har han kunnat leverera på flera av sina vallöften. Frågan är om det räcker.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!