Hur kommer det sig att valdeltagandet sjunker i Frankrike? CUF:aren Maya Kastlander går igenom sociala och politiska förklaringar, och sätter den franska valrörelsen i en internationell kontext.
Över Frankrike vilar en förbannelse. En förbannelse som även tar sig uttryck i resten av världen och ger politikerna på sina tjänsterum kalla kårar: valskolket. Sedan 2007 har andelen röstberättigade som skyr valurnan ökat i Frankrike för varje val, en trend som inte visar minsta tecken på att stanna av. Inför första omgången i det franska presidentvalet den 10 april fanns en stark oro hos både bevakare och kandidater över att nå ett nytt bottenrekord i kölvattnet av 15 års minskat deltagande. Så illa blev det nu inte, utan valskolket stannade på drygt 26 procent – marginellt bättre än valet mellan Le Pen och Chirac 2002. Men inför den andra omgången på söndag pratar många som röstade på vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon i första omgången om att strunta i att gå till vallokalen. Hur kommer det sig att så många fransmän vänder ryggen till det demokratiska samhällets viktigaste rättighet?
I generella drag heter det att valskolkarna är låginkomsttagare, unga och boende i förortsområden eller på landsbygden. Det stämmer till stor del även för Frankrike, men valbeteendet färgas även av landets historiska, politiska och geografiska säregenhet.
En utbredd känsla av att politiken inte bryr sig om ens situation får många vanliga fransmän att sätta sig upp mot systemet och signalera sitt missnöje.
Den största frånvaron märks främst runt storstäder som Paris, Marseille och Toulouse där den starka prisökningen på bostäder innanför tullarna bidragit till en folk- och klassförflyttning mot de banlieues (förorter, reds. anm.) som växt fram i städernas periferi. Precis som i Sverige är Frankrikes förortsområden invandrartäta och har lägre medelinkomst än rikssnittet. Framförallt kommun- och regionvalen påverkas ofta av bristfälliga språkkunskaper och utanförskap.
Men även i presidentvalet känner sig många negligerade av kandidaterna. En utbredd känsla av att politiken inte bryr sig om ens situation får många vanliga fransmän att sätta sig upp mot systemet och signalera sitt missnöje genom att helt enkelt avstå från att rösta. Det talas om “elitisterna i Élysséepalatset” som sägs formas i samma franska elituniversitet, så kallade grandes écoles (ENA, HEC, Sciences Po), byråkrater som påstås vara köpta av storföretagen och finanstopparna och vars politik distanserat sig från det franska folket för gott.
Alienering kan dock inte förklara allt. Även på landsbygden upplever många att politikerna inte bryr sig om dem, men trots detta är valdeltagandet generellt högt. Förklaringen finns i demografin: Den franska landsbygden har en äldre och i regel fransk-fransk befolkning som växt upp med och anammat synen på medborgarskapet som en ära och valdeltagandet som en plikt. Medelklassen mitt-i-livet med barn, villa och bil som främsta transportmedel är också starkt representerad, och föga förvånande röstade dessa grupper främst till höger.
Dock kvarstår faktumet att arbetarklassen har en mycket hög frånvaro i allmänna val, något som försvårar för den redan splittrade vänster- och arbetarrörelsen att organisera sig och få makt i landet.
I landsbygdens gamla industridistrikt som Lorraine och Nord-Pas-de-Calais där en hög andel invånare är arbetslösa eller går på bidrag röstar man i stället på extremhögern. Dock kvarstår faktumet att arbetarklassen har en mycket hög frånvaro i allmänna val, något som försvårar för den redan splittrade vänster- och arbetarrörelsen att organisera sig och få makt i landet.
Så långt liknar Frankrike vilket annat europeiskt land som helst. Något som särskiljer landet är dess många utomeuropeiska områden som alla har en speciell relation med fastlands-Frankrike. Trots flera initiativ och policyförslag för att inkludera områden som exempelvis Martinique och Guadeloupe i den nationella gemenskapen lider de i hög utsträckning av fattigdom, bristande samhällstjänster och (återigen) en känsla av alienering från den franska politiken som syns i det utbredda valskolket.
Sist men inte minst finns den egensinniga medelhavsön Korsika där en stark separatiströrelse vill göra ön självständig. Efter att rörelsens galjonsfigur Yvan Colonna, som dömts till livstid för mordet på en fransk toppolitiker, attackerades i fängelset och sedan avled av sina skador har ön skakats av oroligheter och våldsamma upplopp. Detta kan delvis förklara Korsikas låga valdeltagande som med sina 37% toppade listan över regioner med högst valskolk. Ännu mer oroande måste dock anses vara hur tumultet kommer att påverka den politiska, sociala och ekonomiska stabiliteten på ön långsiktigt.
Siffrorna får utvisa hur många fransmän som kommer ta steget mot vallokalerna den och 24:e april. Säkert är dock att valskolket starkt färgat kandidaternas språk, kampanjer och strategier. Såväl Le Pen som Macron pratar om att beslutsmakten behöver få ett demokratiskt ansiktslyft, engagera fler och närma sig folket.
Lättare sagt än gjort. Som det oftast är i politik.
Maya Kastlander
Twitter: @Mkastlander
Mejl: maya.kastlander@gmail.com
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!