Under nittiotalet gjordes en total omläggning av den ekonomiska politiken. Nationalekonomen Fredrik N G Andersson skriver om lärdomar från ett reformdecennium.
Nittiotalet var ett händelserikt årtionde i svensk ekonomisk historia. Det inleddes med en utdragen ekonomisk kris med negativ tillväxt, hög inflation och en ränta som nådde 500 procent under hösten 1992. När årtiondet gick mot sitt slut var situationen den ombytta; tillväxten var hög samtidigt som inflationen och räntorna föll.
En viktig anledning till denna omsvängning var en rad politiska reformer som stärkte dynamiken i ekonomin. Arvet från dessa reformer lever med oss än i dag. Samtidigt finns det allt fler tecken på ett skifte i synen på den ekonomiska politiken. Är det dags att ersätta nittiotalets ekonomiska reformer?
Nittiotalsreformerna
De ekonomiska reformerna under nittiotalet innebar en total omläggning av den ekonomiska politiken. Sedan andra världskriget hade den ekonomiska politiken präglats av stigande skatter samt fler och fler regleringar av marknader och näringslivet. Ekonomin låstes fast i gamla strukturer och hade stora svårigheter att anpassa sig till den nya situation som uppstod i samband med oljekriserna på sjuttiotalet. Ekonomin stagnerade. Mellan 1970 och 1995 tillkom inga nya jobb i privat sektor och tillväxten i reallöner upphörde.
Inledningsvis svarade den ekonomiska politiken med kraftiga efterfrågestimulanser för att höja tillväxten. Resultatet blev hög inflation och en skenande statsskuld. Tillväxten förblev låg. I början av nittiotalet hade politiken nått vägs ände. Svensk ekonomi gick in i en djup ekonomisk kris. Det blev början på en total omsvängning av svensk ekonomisk politik.
Den nya ekonomiska politiken byggde på tre principer:
- Avregleringar och sänkta skatter för att öka dynamiken och tillväxten i ekonomin.
- En minskning av den offentlig sektorn samt en delvis privatisering av offentlig verksamhet med friskolor och privata vårdcentraler.
- En ny stabiliseringspolitik med ett inflationsmål och tydliga regler för hur mycket ekonomin fick stimuleras i dåliga tider.
Resultaten av reformerna lät inte vänta på sig. Tillväxten kom tillbaka och inflationen och räntorna sjönk. Sysselsättningen i privat sektor steg åter, precis som reallönerna. Sverige gick från att ha en av de svagare ekonomierna till en av de starkaste. En styrka som har bestått genom en rad kriser de senaste femton åren. Få jämförbara länder har haft en så god ekonomisk utveckling som Sverige.
Framtiden
Världen förändras kontinuerligt och den ekonomiska politiken måste anpassas efter nya förutsättningar. Den politik som var rätt för nittiotalet behöver inte vara rätt i dag. Globalisering, digitalisering och klimatförändringar kastar om spelplanen och politiken måste anpassas därefter. Annars riskerar den ekonomiska politiken att låsa fast ekonomin i gamla strukturer som bromsar den ekonomiska utvecklingen – precis som på sjuttio- och åttiotalen.
Tio år av bristande politiskt reformarbete i Sverige börjar redan sätta sina spår. Tillväxten har åter börjat stagnera och lönerna stiger inte som på nittiotalet. Energi- och bostadspolitiken haltar alltmer och välfärdssystemen är under press. Tjugotalet får inte blir en återupprepning av tiotalets reformstagnation.
Tjugotalet får inte blir en återupprepning av tiotalets reformstagnation.
Även om det krävs nya reformer för att möta nya förutsättningar är det viktigt att dessa vilar på principerna från nittiotalet. Vägen till ökat ekonomiskt välstånd går genom fria marknader och ett dynamiskt näringsliv. Ökad offentlig eller privat skuldsättning är inget substitut till en innovativ och anpassningsbar ekonomi.
Tyvärr präglas allt mer av den ekonomiska debatten av motsatta tankar. Kraven på ökad offentlig upplåning växer. Rena konsumtionsutgifter definieras om till investeringar för att göra dem mer aptitliga i den offentliga debatten. Kraven på detaljreglering av marknader och företag växer. Inte bara i Sverige. Samma tendenser återfinns i den Europeiska unionen som på många områden utgör den drivande kraften bakom återregleringen av ekonomin. Detta är en farlig väg som måste undvikas.
Samtidigt får politiken inte sitta fast i nittiotalets politiska lösningar. En politik vars mål är att konservera nittiotalet är lika fel som en politik som försöker att bevara femtio- eller sextio-talen. Principerna på vilken politiken grundar sig må vara konstanta över tiden, men den faktiska politiken måste anpassas efter nya förutsättningar.
Fredrik N G Andersson
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!