Avfolkning och rostbälte har bytts mot framtidstro och grön industriexplosion norr om Dalälven. Men på den politiska kartan är Norrland fortfarande rött, rött, rött. Ekonomistudenten Hugo Burén skriver om en landsända som måste förstå att staten aldrig kommer att vara räddningen.
I de norrländska industristäderna har socialdemokraterna historiskt haft ett mycket starkt väljarstöd. Socialdemokrati, fackligt engagemang och tillverkningsindustrier har gått hand i hand längs med Norrlandskustens städer. Numer har industriintensiteten minskat en aning till förmån för tjänste- och IT-branschen, men det politiska arvet ligger i mångt och mycket kvar. Tydligast syns det på hur mandaten är fördelade i kommunfullmäktige i städer som Skellefteå, Örnsköldsvik eller Luleå.
Fram till nyligen hade många av de norrländska städerna också stora utmaningar med att få den yngre befolkningen att stanna kvar, och att få människor från andra delar av landet att flytta dit. De större universitets- och högskolestäderna Umeå och Luleå hade visserligen en del inflyttning, men studenterna tenderade att försvinna när utbildningen väl var över.
Föga förvånande var det inte facklig kamp eller statliga placeringar av myndighetsverksamheter som fick den sluttande befolkningsutvecklingen att vända, det var den fria marknaden och vinstintressen.
Nu ser problemen med befolkningstillväxt ut att så gott som försvinna i städer som Skellefteå, Luleå och Boden. Tack vare de gröna industrisatsningarna som rullas ut i regionen ser prognoserna för befolkningstillväxt bättre ut än på mycket länge. Föga förvånande var det inte facklig kamp eller statliga placeringar av myndighetsverksamheter som fick den sluttande befolkningsutvecklingen att vända, det var den fria marknaden och vinstintressen.
De norrländska kommunerna verkar ha insett detta. I dagsläget har de flesta kommunerna längs norrlandskusten öppet visat intresse för att få kommande industrietableringar till just deras kommun. Genom de gröna industrisatsningarna har “kakan”, för att citera Johan Norberg, blivit större för hela regionen. Genom stigande huspriser, större skatteintäkter, fler arbetstillfällen och mer företagaranda kommer välståndet de flesta till del. Det är effekter som vilken statlig satsning som helst hade haft svårt att mäta sig emot. Nu är det dags att även den norrländska folkopinionen inser att marknadskrafterna är den största källan till tillväxt och välstånd.
Företagsanda, driv och visioner ska inte ses med konstig blick utan premieras. Norrland ska vara en plats där ungdomar med driv och drömmar inte bara kan bli elitidrottsmän, utan med rak rygg kan säga att de vill bli entreprenörer i framtiden. Det är de krafterna som ligger till grund för regionens tillväxt.
Hugo Burén