Vladimir Putins regim har under det senaste decenniet utökat sin förmåga att sprida propaganda i Östeuropa, i syfte att destabilisera regionens unga demokratier. Forskaren Michal Smrek förklarar hur propagandan får fäste i samhället.
“Kremls invasion av Ukraina bär Västländerna ansvar för.” Utsagor som denna är inte ovanliga i länderna som tidigare ingick i det så kallade Östblocket. För bara en månad sedan ansåg 44 procent av Slovaker att USA och NATO bär ansvar för eskaleringen av konflikten mellan Kreml och Ukraina och knappt 35 procent såg Putin eller hans regering som ansvariga.
En av anledningarna är att Putins regim under det senaste decenniet utökat sin förmåga att sprida propaganda i regionen, dels för att destabilisera regionens unga demokratier, dels för att förbereda opinionen för framtida konflikter i regionen. Men hur kan propaganda av denna typ få fäste i länder som inte för länge sedan kämpade hårt för att bli av med sitt totalitära arv och snabbt gå med i NATO och EU? Svaret är diskursens makt.
De som är födda innan 1989 växte upp med en allestädes närvarande diskurs som målade upp Västländerna som imperialistiska, expansiva, hotfulla och illasinnade.
De som är födda innan 1989 växte upp med en allestädes närvarande diskurs som målade upp Västländerna som imperialistiska, expansiva, hotfulla och illasinnade. Efter Berlinmurens fall kollapsade även denna diskurs, som bara kunde upprätthållas i ett sammanhang där resandet till omvärlden kraftigt begränsades och där staten höll monopol över informationsflödet samt all utbildning.
Men de senaste två decennierna – särskilt efter att Putin demonterade den svaga ryska demokratin – har diskursen återvänt till regionen. Kreml och dess allierade finansierar numera medieredaktioner och internetsajter i hela regionen som spinner en väv av de välbekanta påståendena om Västländernas imperialistiska ambitioner och illvilja. “EU och NATO har lurat Östeuropa i sina strukturer för att utnyttja dem som sina ekonomiska kolonier. Medan fransmän smuttar på champagne tvättar östeuropéer toaletter och bäddar sängar i Västländerna.”
År 2019 fanns det nästan trettio medier och nyhetssajter i Tjeckien med pro-Kreml-innehåll, med kombinerad trafik som motsvarade de största mainstreammedierna. Dessa sajter ger ofta ett professionellt intryck och liknar vanliga nyhetssajter i sin grafiska utformning. Den största av dessa sajter, Parlamentní listy, hade 2019 nästan nio miljoner besök per månad.
Men hur funkar en sådan propaganda i demokratiska länder med fria medier och öppna gränser? Det som främjar propagandan är att det har vuxit klyftor mellan dem som gynnas av den så kallade post-kommunistiska transformationen, och dem som känner sig bortglömda eller utelämnade. Det är den andra gruppen som Kremls propagandamaskin vänder sig till.
För att den nygamla diskursen ska få fäste räcker det att analyserna och parallellerna som utmålas låter bekanta.
För att den nygamla diskursen ska få fäste räcker det att analyserna och parallellerna som utmålas låter bekanta. Detta förklarar varför påståenden som uppfattas som absurda i det svenska sammanhanget – så som att USA medvetet startade kriget i Syrien för att överväldiga Europa med ett flyktingflöde – kan låta rimligt för vissa i Östeuropa. Det som bidrar till att narrativen som propagandasajterna driver kan uppfattas som trovärdiga är att de ofta innehåller en blandning av korrekta och felaktiga faktapåståenden.
Tre ytterligare faktorer bidrar till att denna typ av propaganda får viss spridning i den östeuropeiska regionen. För det första har stora befolkningsgrupper inte råd att resa, och deras kontakt med andra kulturer förblir därför begränsad. Den äldre generationen som bara hade möjlighet att lära sig ryska som andraspråk i skolan begränsas på så sätt att de inte kan tillgodogöra sig information på engelska, och missar därmed stora delar av information på nätet.
För det andra säger populistiska politiker i regionen sällan nej till röster från väljargrupperna som tror på pro-Kreml-narrativet. Genom sitt agerande legitimerar dessa inhemska politiker detta narrativ. I Slovakien stödjer numera ett oppositionsparti Putins agerande i Ukraina och ett annat manar till att “inte ensidigt förlita sig på amerikansk propaganda.”
De äldre generationerna saknar det nödvändiga verktyget att granska källor och är vana vid den svartvita utmålningen av verkligheten som erbjuds av propagandasajter.
Till sist lever arvet kvar av det totalitära marxistiska utbildningssystemet som, av uppenbara skäl, inte satt något fokus på utvecklingen av kritiskt tänkande. De äldre generationerna saknar det nödvändiga verktyget att granska källor och är vana vid den svartvita utmålningen av verkligheten som erbjuds av propagandasajter. Faktumet att propagandaartiklar ofta saknar källhänvisning eller författarförteckning är inte ett hinder för att budskapet ändå ska uppfattas som trovärdigt.
Putins invasion av Ukraina kan dock visa sig att vara en stor strategisk miss vad gäller regimens kapacitet att sprida sin propaganda i regionen. Enligt en färsk mätning anser nu över 62 procent av Slovaker att Putins regim är ansvarig för konflikten i Ukraina. Den tjeckiska regeringen har för några dagar sedan stängt nästan alla kända sajter med pro-Kreml propagandainnehåll.
Dock betyder detta nödvändigtvis inte att Putins strategi kommer att misslyckas i längden. För det måste de östeuropeiska demokratierna adressera de andra underliggande faktorerna som gör detta innehåll tilltalande, så som ekonomisk ojämlikhet och bristande kritiskt tänkande. Kommunisterna sådde ett frö som Putin fortfarande kan utnyttja.
Michal Smrek
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!