Många svenskar associerar nationalism med främlingsfientlighet och populism. Så måste det inte vara. Nationalism kan vara en enande kraft i ett pluralistiskt samhälle. Liberalism och nationalism går hand i hand, skriver Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta.
Den 28 februari skrev Liberal Debatts redaktionsledning – Matilda Molander, Eric Luth och jag – gemensamt under en artikel som försvarar liberal nationalism. Artikeln har väckt blandade reaktioner. Till de positiva kommentarerna hör Isobel Hadley-Kamptz, i en ledare i Dagens Nyheter:
“Att vara liberal innebär varken att vara rotlös eller att ta avstånd från gemenskaper. Tvärtom är, som tidskriften Liberal Debatt skriver, nationalstaten i realiteten en förutsättning för frihet och demokrati.”
Även statsvetaren Björn Östbring, som har forskat om just nationalism, skriver uppskattande:
“Jag minns mina första texter på temat, under 2015, när jag beklagade mig över att liberal nationalism saknades i den svenska idédebatten och bland de politiska partiernas samhällsvisioner. Så detta är lite av en milstolpe.”
Andra är mer kritiska. I sociala medier är det många som undrar över en “total omsvängning” och påstår att “liberal nationalism är en motsägelse”, och liknande. Det är tydligt att mer behöver sägas i ämnet.
Var hittar man den nationella identiteten?
För mig personligen är det absolut en “total omsvängning”. Fast en långsam sådan. Sommaren 2015 skrev jag i UNT att “självbestämmande stater av moraliska skäl bör avstå från att hindra människor från att passera nationsgränser”. Några månader senare var flyktingkrisen ett faktum. Politikens verklighet tvingade mig att ompröva mina mest grundläggande moraliska och politiska uppfattningar. Denna ideologiska resa har jag skrivit om förut.
Jag tror nu att den politiska verkligheten kräver nationalism. Inte av principiella skäl. Men just här och nu, i vår del av världen och i vår plats i historien, är nationalismen oundviklig. Den svåra frågan är hur man som liberal bör förhålla sig till detta faktum.
Nationen är inte evig och statisk, utan tillfällig och föränderlig, och ska bidra till enighet i ett samhälle präglat av kulturell mångfald.
Konservatismen – liberalismens ideologiska motpart – har en bevarande relation till nationalismen. Nationen är någonting som inte bör förändras, eller åtminstone inte förändras för fort. När konservativa tänker på en nationell identitet söker de i det förflutna efter en svensk kultur och svenska traditioner, som exempelvis den typiskt svenska folkmusiken. De lägger vikt vid definierande ögonblick, som till exempel Karl den XII:s död och stormaktstidens slut.
Liberalismens relation till nationalismen ser annorlunda ut. Framför allt är den progressiv. Liberaler söker inte efter en nationell identitet bara i historien, utan också i idéer om vad nationen kan bli och vara. En liberal nationalism tolererar att nationens utveckling bryter med dess förflutna. Nationen är inte evig och statisk, utan tillfällig och föränderlig, och ska bidra till enighet i ett samhälle präglat av kulturell mångfald.
Det är så vi liberaler borde förhålla oss till nationalismen. Den nationella identiteten är inte oberoende från sin historia – men inte heller oberoende från våra politiska viljor. Vi kan göra den svenska nationen till det vi tycker att den borde vara.
Liberalismen och nationalismen går hand i hand
Nationalismen är inte ett främmande inslag i liberalismen, varken historiskt eller filosofiskt. Tvärtom. Liberalismen och nationalismen uppstod samtidigt, i samma historiska processer.
Frihetsrevolutionerna i slutet av 1700-talet är fortfarande den moderna tidens mest avgörande händelser. Enväldiga politiska härskare och slutna politiska regimer ersattes av politiska institutioner som respekterade den enskilde individens moraliska status. Europas dynastier dog ut. Härskarna kunde inte längre rättfärdiga sin världsliga makt med hänvisning till Gud. Över tid demokratiserades de politiska institutionerna, så att folket också fick politiskt inflytande.
Just “folket” är ett nyckelord i denna historieskrivning. Tidigare hade människor varit olika monarkers undersåtar, men i och med revolutionerna blev de medlemmar i nationer. Invånare blev till medborgare.
Liberalismen och nationalismen går hand i hand. Vår tids liberala demokratier är folk som styr sig själva – de är nationella organisationer, som kanaliserar sina interna motsättningar fredligt genom institutioner som kan hantera konflikter och lösa problem med respekt för medlemmarnas intressen och moraliska status.
Mycket liberal politisk filosofi, som vägleder liberal politik, formuleras helt och hållet inom nationalstatens organisatoriska ramar.
Det råder ingen motsättning mellan liberalism och nationalism. I vår tid, och i vår del av världen, är i stället ett brott mellan de två otänkbart.
Bandet mellan liberalism och nationalism är dock inte bara praktiskt. Mycket liberal politisk filosofi, som vägleder liberal politik, formuleras helt och hållet inom nationalstatens organisatoriska ramar.
Många av vår tids liberala politiska teoretiker bedriver sin filosofi med nationalstaten som en av de mest grundläggande analytiska enheterna. De tar för givet att medlemmarna i ett politiskt samfund kan göra överenskommelser med varandra på ett praktiskt och förnuftigt sätt. Medlemmarna behöver kunna kommunicera genom ett delat språk. De måste kunna kan tolka varandras tankar och perspektiv genom delade sociala och kulturella referenser, och uppbåda en vi-känsla som motiverar dem att respektera gemensamma beslut även när besluten går emot deras enskilda intressen. I praktiken är dessa samfund, som teoretikerna föreställer sig, ofta just nationer.
Nationalismen hör alltså till liberalismens historia och filosofi. Draget till sin spets går det till och med att säga att nationalismen är konstituerande för liberalismen: utan nation och nationalstat kan vi inte tala om den typ av politiska institutioner som kännetecknar liberalismen.
Liberaler kan inte fly nationalismen
Liberaler kan inte dra sig undan nationalismen. Vi måste erkänna den. När vi väl har gjort det kan vi använda den i våra liberala politiska projekt. Vi kan börja tala om svenskhet med en ideologiskt kvalificerad röst. Vad är bra med den svenska kulturen, och vad är dåligt? Vilka inslag i det svenska hämmar individen, och vilka främjar henne?
Nationalismen kan också vägleda oss politiskt. Den kan förklara varför vi behöver ha säkerhetspolitiska begränsningar av frihandeln, varför språkfärdigheter borde vara ett krav för medborgarskap och varför Stockholms skattebetalare ska bidra till sjukvården i Norrlands inland. Vi behöver sådant för att upprätthålla och stärka nationalstaten, som i sin tur behövs för att vi ska kunna förverkliga friheten och rättvisan.
För mig är nationalismen en praktisk nödvändighet, som följer av den politiska verkligheten som den ser ut här och nu. Det är inte ett principiellt ställningstagande utan ett realistiskt eller pragmatiskt.
Med det sagt är det inte säkert att nationalstaten kommer att fortsätta vara Sverige. I takt med att det europeiska samarbetet fördjupas och känslan av samhörighet ökar blir till exempel unionen alltmer lik en nation. Om hundra år kanske vi ser på oss själva som européer från regionen Sverige. Det är en utveckling den liberala nationalismen kan husera och hantera.
Jag tror att vi liberaler behöver tänka mer på nation och nationalism. För mig är nationalismen en praktisk nödvändighet, som följer av den politiska verkligheten som den ser ut här och nu. Det är inte ett principiellt ställningstagande utan ett realistiskt eller pragmatiskt. Men när vi väl har erkänt nationalismen kan vi också börja se dess potential – hur föreställningen att vi är medlemmar i en nation kan vägleda oss i vår samtid. Nationalismen är ett redskap i den liberala verktygslådan. Låt oss lära oss att använda det.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!