Universalismen är en del av liberalismens kärna. Men den är inte tillräcklig. Vi måste också inse att våra värderingar är knutna till våra kulturer, och att våra fri- och rättigheter är knutna till våra medborgarskap. Ukraina visar oss att liberaler också måste försvara och värna nationalstaten.
I den svenska liberalismens barndom var August Blanche en central gestalt. Författaren, som var en av artonhundratalets mest lästa, stod alltid på folkets sida, i en ständig strävan efter ökad frihet. När människor över hela Europa strävade efter frihet och välstånd, var Blanche deras svenska tolk.
För liberaler som Blanche var det dock uppenbart att den starka nationalstaten var förutsättningen för att kunna genomföra nödvändiga frihetsreformer. Man behövde stabila gränser, demokrati och medbestämmanderätt för att kunna garantera medborgarna deras fri- och rättigheter. När nationalstaten utmanades av andra länder behövde man en stark militär, för att kunna stå upp för sina värden.
Sedan dess har universalismen blivit en allt viktigare del av liberalismen. Fri- och rättigheter ska inte vara begränsade till endast en delmängd av världens befolkning. Det är en viktig utveckling. Att verka för människors frigörelse över hela världen är en nobel och viktig sak – en liberal skyldighet.
Frihet är också medbestämmande. Att inte leva som kuvad, utan att delta i det offentliga på jämlika grunder. Frihet förverkligas i demokratier där alla är beredda att kompromissa.
Men på vägen dit har man glömt bort att frihet inte bara är frånvaron av förtryck och möjligheten att förverkliga sig själv. Frihet är också medbestämmande. Att inte leva som kuvad, utan att delta i det offentliga på jämlika grunder. Frihet förverkligas i demokratier där alla är beredda att kompromissa.
I Europa har man via EU kunnat utvidga friheten, och genom mellan- och överstatliga fördrag göra europeerna friare än någonsin. Men ännu vilar denna europeiska frihet på nationalstatens medgivande. Det mesta tyder på att den kommer att göra det under överskådlig framtid.
När vi ser det vedervärdiga krig som Ryssland har inlett mot Ukraina påminns vi om att den universella friheten står under omfattande hot. Ukrainas president har inlett en allmän mobilisering, och ukrainska män och kvinnor slåss för sina liv och sitt land. Moralen hos de ukrainska soldaterna är stark: de vill själva kunna välja sina politiker och sin framtid, och vägrar att acceptera den ryska diktatorns påbud. De tror på sin sak, och är beredda att dö för den.
Det tvingar oss liberaler att inse att vi måste värna och stå upp för nationalstaten. Under för lång tid har den västerländska liberalismen sett nationalstaten som en historisk anekdot, och allt som påminner om nationalism har behandlats som ett första steg mot fascism. Det duger inte längre.
Svaret på högernationalism är inte bara globalism, utan också liberal nationalism.
Vi får inte släppa universalismen, och vi måste utveckla, utvidga och fördjupa det europeiska samarbetet. Men vi måste också inse att våra värderingar är knutna till våra kulturer, och att våra fri- och rättigheter är knutna till våra medborgarskap.
Svaret på högernationalism är inte bara globalism, utan också liberal nationalism.
I ett kommande nummer av Liberal Debatt publicerar vi en längre essä av den brittiske historieprofessorn Timothy Garton Ash, som i och med kriget i Ukraina plötsligt blev mycket aktuell. Han skriver:
Vår patriotism kommer därför vara en inkluderande, liberal patriotism, rymlig och sympatiskt fantasifull nog att omfamna medborgare med multipla identiteter. Ett medlemskap i nationen definieras utifrån medborgerliga principer, inte etniska eller völkischka principer. I en smalare bemärkelse är det på så vis inte en nationalstat, utan en état-nation, en statsnation. En sådan öppen, positiv, varmhjärtad nation skulle ha förmågan att inte bara vädja till det torra förnuftet utan också till det djupare, mänskliga behovet av tillhörighet och solidaritetens moraliska imperativ.
I Sverige innebär det att vi liberaler måste återvända till August Blanche och bygga vidare på den liberala demokratin genom en frihetlig nationalism.
De klyschor om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter som brukar höras när man diskuterar vad som är kärnan i det svenska samhället känns plötsligt inte lika trötta, eftersom de inte längre är självklara ens i vårt närområde. Den liberala nationalismens uppgift är att se till att de fortsätter att vara klyschor här.
Matilda Molander, Eric Luth och Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!