Liberal Debatts landsbygdspolitiska program, nåja, inte riktigt kanske. Men ett försök att sammanfatta de viktigaste lärdomarna för en liberal landsbygdspolitik.
Landsbygden är inte i kris. Den behöver inte räddas – och absolut inte av klåfingriga storstadsbor som »vet bäst«. De flesta politiska problem som har med landsbygden att göra behöver landsbygden lösa själv.
I det här numrets På djupet-reportage får vi veta att det inte finns någon växande eller betydande polarisering mellan stad och landsbygd i Sverige.
Till skillnad från i exempelvis Frankrike går det inte att dra en skarp politisk linje mellan stad och landsbygd där den ena sidan vinner över den andra. Sverige är inte delat.
Det kan kosta mycket pengar att »satsa på« landsbygden, pengar som måste tas från någon annanstans. Ändå finns ingen garanti att sådana »satsningar« fungerar.
Människor lever förstås olika liv. Framför allt skiljer sig livet åt mellan kvinnor och män. Unga kvinnor lämnar landsbygden, utbildar sig och flyttar sällan hem igen. De kvinnor som blir kvar tar särskilt stor skada när samhällsservicen brister, eller när infrastrukturen inte fungerar som den ska.
Men generellt sett är man på landsbygden mer nöjd med det liv man lever. Man känner större tillit till sina grannar och får inte sällan mer för pengarna. Jämför bara kostnaden för ett hus i Stockholm och, låt säga, Töreboda.
Visst finns det problem på landsbygden. Myndigheter som exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skatteverket har
minskat sin närvaro utanför storstäderna de senaste decennierna, även kommunal verksamhet centraliseras.
Politiska partier som nyligen fått upp ögonen tror på snabba och enkla lösningar på sådana problem. Stora och breda politiska
penseldrag. Quick fixes.
Men bra landsbygdspolitik är svår och kräver tuffa prioriteringar. Det kan kosta mycket pengar att »satsa på« landsbygden, pengar som måste tas från någon annanstans. Ändå finns ingen garanti att sådana »satsningar« fungerar. I Norge lägger det offentliga oerhörda summor på landsbygden – ändå flyttar norrmännen därifrån.
Blotta tanken på att tjänstemän på regeringskansliet ska kunna tänka ut en enhetlig landsbygdspolitik som passar överallt är skrattretande.
Det viktigaste att komma ihåg är att det inte finns en landsbygd utan flera. Olika kommuner, centralorter och bygder har olika förutsättningar och behov. Småstaden Avesta som ligger mindre än en timme från Uppsala, Västerås, Falun och Gävle delar till exempel inte särskilt många förutsättningar med byn Idivuoma, fem timmar norr om Luleå. Blotta tanken på att tjänstemän på regeringskansliet ska kunna tänka ut en enhetlig landsbygdspolitik som passar överallt är skrattretande.
De många olika landsbygderna delar dock vissa generella behov. Till exempel behövs närvarande och fungerande offentliga institutioner, som skola och infrastruktur. Sjukvården är essentiell. Polisen likaså.
Men för det mesta behöver landsbygden en sak: handlingsutrymme.
Svenska kommuner har, och behöver ha, en hög grad av självständighet gentemot statsmakten. Det är kommuner som förvaltar den största kakan av vanliga medborgares inkomstskatter och sköter vård och utbildning. Mycket av det som hör till välfärdsstatens själva kärna faller under kommunernas ansvar.
Kanske kan kommunernas handlingsutrymme växa ytterligare. Till exempel borde kommuner få större beslutanderätt över strandskyddet. Det är de som bor på platsen som vet bäst hur en sjö eller skog bör tas omhand och användas.
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan borde kommunaliseras. En lokalt förankrad arbetsmarknadspolitik, liksom ett socialt och ekonomiskt skyddsnät som kan anpassas efter lokala behov och förutsättningar, skulle kunna fungera bättre.
Intäkter från vind- och vattenkraft borde stanna i kommunerna. I dag försvinner mycket pengar från lokalt producerad el till staten, så att de som faktiskt bor på orten bara får kostnader i form av förfulade fält och förstörda vattendrag. Låt pengarna stanna hemma.
I den mån som landsbygden behöver »räddas« är det bara landsbygden själv som kan stå för räddningen.
Landsbygden lever genom ett decentraliserat beslutsfattande. Det är en gammal kunskap som Sverige redan har lärt, och borde fortsätta att leva efter.
I den mån som landsbygden behöver »räddas« är det bara landsbygden själv som kan stå för räddningen. Staten kan på sin höjd bidra med att stärka förutsättningarna för landsbygden att lösa lokala problem. Se till att polisen fungerar. Att lagar efterlevs. Hålla fast vid det kommunala utjämningssystemet.
Liberalismen har inga snabba lösningar för landsbygden, heller. Och behöver inte ha det.