Skip to content
Frédéric Bastiat – den förste nyliberalen? Bild: Wikimedia Commons
Frédéric Bastiat – den förste nyliberalen? Bild: Wikimedia Commons
Idé | Nyliberalism

Nyliberaler är inte kloka

Liberalism är marknadsekonomi. Eller? Nja. Det beror på vem du frågar. Men om du frågar en nyliberal är svaret givet. Och svaret är fel.

Fråga runt och många kommer svara att liberaler har en dogmatisk syn på marknadsekonomin. Nästan allt ska skötas av marknaden, tycker liberaler. Elektricitet, skola, sjukvård – marknad, marknad, marknad.

Det är nonsens. Rent och slätt nonsens.

Liberaler tror många olika saker om marknadsekonomi. Visst är några liberaler dogmatiker, men långt ifrån alla är det. De flesta liberaler har en ganska sund syn på marknaden: det marknaden gör bra ska marknaden göra, om det är bra att marknaden gör det.

Men det är inte konstigt att många tror att liberaler är marknadsdogmatiker. Fundamentalister. “Troende”. Marknadsreligionen ingår nämligen i nyliberalismen – en liten men högljudd ideologi som uppstod under 1900-talet.

Nyliberalerna tror på en uppdiktad berättelse om liberalism.

Nyliberalerna tror på en uppdiktad berättelse om liberalism, som lyder ungefär såhär:

– Liberalism är tron på frihet och marknadsekonomi. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. De första liberalerna, som levde kring sekelskiftet 1700–1800, bedrev politik i enlighet med en liberal filosofi om individuella rättigheter, en fri marknad och en liten stat. Folk som inte tror på marknaden är inte liberaler, eller på sin höjd – usch – “socialliberaler”.

Ja, usch. Det är en berättelse om liberalism som många tror på, inte minst många liberaler själva. Men ingenting i den är sann.

De första liberalerna hade inte en åsikt om marknaden, utan många olika åsikter. Vissa var just så dogmatiska som den nyliberala berättelsen låter påskina. Men andra var det inte. Liberaler som levde närmare den politiska verkligheten menade i stället att marknaden var bra ibland och ibland inte. De slöt sig inte till en generell ekonomisk doktrin, utan var öppna för alternativ.

Liberaler som trodde på marknadsekonomi var inte ens först med det. Redan på 1600-talet, alltså långt innan det är meningsfullt att tala om en “liberalism”, hittar man ett historiskt ideologiskt stöd för marknadsekonomi. Då ville grupper som går att tänka på som “vänster” att en fri marknad skulle ersätta kyrkliga och adliga ekonomiska privilegier. Fördela ekonomisk makt från de få till de många.

Historiskt sett är alltså stödet för marknadsekonomi för det första inte någonting som enar alla liberaler, och för det andra inte någonting som är exklusivt för liberaler. Verkligheten är inte så simpel som den framstår i den nyliberala sagan.

Historiskt sett är alltså stödet för marknadsekonomi för det första inte någonting som enar alla liberaler, och för det andra inte någonting som är exklusivt för liberaler. Verkligheten är inte så simpel som den framstår i den nyliberala sagan.

Deras saga avviker från verkligheten även när det kommer till filosofin. 1800-talets liberaler som försvarade marknaden gjorde det inte för att marknadsekonomin som sådan stod inskriven i en liberal filosofi. Det var någonting annat som motiverade dem.

Kring liberalismens födelse var politiker intresserade av effektivitet. Gjorde man det egna landet rikare genom att införa tullar på importerat gods? Vore det smart att lagstifta om ett fast pris på bröd?

Många liberaler enades kring ett enkelt svar: nej! Håll staten borta från ekonomin. Laissez faire.

Men de svarade inte så för att de var liberaler, utan för att de var kloka. De mätte och räknade, tänkte och resonerade, och kom fram till att landet blev rikare utan tullar och att fler magar blev mättade utan lagstiftade brödpriser.

Det var inte “liberalism”. Det var kalla och hårda beräkningar.

Kloka liberaler mäter och räknar, tänker och resonerar. Först därefter bestämmer de sig för huruvida en marknadslösning vore effektiv eller inte. Kloka liberaler tror inte på en filosofi där marknadsekonomin är en mer eller mindre given konstant. Det gör bara nyliberaler.

Det historiska stöd för marknadsekonomi som faktiskt är filosofiskt har en helt annan grund, nämligen jämlikhet. 1600-talets “vänster” ville ha en marknad eftersom kyrkans och adelns ekonomiska privilegier var orättvisa. Många av 1800-talets liberaler motiverades av samma drivkraft.

Till exempel protesterade tidiga liberaler mot skråväsendet, just för att det var orättvist. Låt marknaden, inte statsmakten, bestämma vem som ska göra vad. Lagfästa privilegier för enskilda grupper är inte jämlikt och därför inte heller rättvist.

Jämlikheten är bortglömd i den nyliberala berättelsen om liberalism. Men jämlikhet hör i själva verket till liberalismens absoluta kärna.

Jämlikheten är bortglömd i den nyliberala berättelsen om liberalism. Men jämlikhet hör i själva verket till liberalismens absoluta kärna. De första liberalerna trodde inte bara på frihet, de trodde på samma frihet för alla. Det gäller även liberal filosofi: en filosofi utan jämlikhet är inte liberal.

Kloka liberaler har ett mer verklighetsnära, och mer komplext, förhållande till marknadsekonomin än nyliberaler. De tror på marknadslösningar när det är effektivt. Men det gör de inte för att de är liberaler, utan för att de är kloka. Och kloka liberaler bestämmer sig inte på förhand att en marknadslösning vore effektiv. Först mäter och räknar de. Sedan bestämmer de sig.

Om de kommer fram till att en marknadslösning vore ineffektiv – vare sig det gäller elektricitet, skola eller sjukvård – är de öppna för andra alternativ. Annars är de inte kloka. Då är de nyliberaler.

Jesper Ahlin Marceta är aktuell med boken Vi är alla individualister (Timbro förlag 2021).