2021 blev inte bara året då begreppet »hjärtlandet« skohornades in i den politiska diskursen. Det blev också året då svensk landsbygd släpades in i det kulturella finrummet. Pandemieffekt eller inte: någon hade bestämt sig för att landsbygd och lantbruk var inne. Och med det lär en ny grön våg av landsbygdsskildringar snart stå för dörren. Men hur blir det när populärkulturen ska teckna lantbrukets porträtt?
Konst
American Gothic
Grant Wood’s American Gothic (1930) är ett kraftprov i subtilitet. Trots det anspråkslösa motivet – ett stramt dubbelporträtt av en ung kvinna och en äldre lantbrukare med glasartade blickar, symmetriskt placerade framför en tvåplansvilla med ett gotiskt fönster – är konstverket ett av de mest välkända i den amerikanska konsthistorien. Det har parodierats, parafraserats och tolkats av konstvetare med en iver som annars mest är förbehållen religiösa urkunder.
Är det en nostalgisk skildring av det förindustriella hjärtlandet? En satir över det förindustriella hjärtlandet? Är det en skildring av patriarkatet, en mörk familjetragedi, eller konstnärens eget Oidipuskomplex?
Det plågade lantbrukarparet som avbildas i American Gothic, med hängselbyxor, högaffel och förkläden, är lika mycket lantbrukare som Dr. Dre är läkare.
De sanna intentionerna bakom verket lär ha gått förlorade; Grant Wood dog i bukspottkörtelcancer 1942, dagen före sin 51-årsdag. Men en sak är känd. Det plågade lantbrukarparet som avbildas i American Gothic, med hängselbyxor, högaffel och förkläden, är lika mycket lantbrukare som Dr. Dre är läkare.
Enligt konstnären själv kom idén till porträttet när han fick syn på det gotiska huset under en resa genom Iowa. Han övervägde vilka slags människor som »skulle kunna passa in« i miljön – och bestämde sig till slut för att anlita sin syster Nan och en lokal tandläkare, Dr. Byron McKeeby, som modeller. De gedigna bonna-utstyrslarna ska Wood enligt uppgift ha beställt från ett postorderföretag i Chicago.
John Denver och Country Roads
Om klyftan mellan stad och land ökar så till den milda grad att det blir aktuellt med en svensk tvåstatslösning, skulle storstadsregionerna snabbt få problem. Inte minst skulle man plötsligt stå inför den beklämmande uppgiften att välja mellan antingen Mattafix Big City Life eller The Pogues Dirty Old Town som ny nationalsång. Landsbygden skulle inte ha samma problem. Där finns redan en universell nationalhymn. Take me Home, Country Roads av John Denver. Möjligen också Thank God I’m a Country Boy – även den av John Denver.
Men hur country var egentligen Denver själv? Till att börja med ledde Denvers vägar aldrig »hem« till West Virginia, som Country Roads låter antyda.
Men hur country var egentligen Denver själv? Till att börja med ledde Denvers vägar aldrig »hem« till West Virginia, som Country Roads låter antyda. Denver – eller Henry John Deutschendorf Jr. – växte upp i New Mexico. Eftersom fadern var stridspilot fick familjen ofta flytta, och Denvers barndom fördrevs alltsomoftast i ensamhet på olika militärbaser runt om i USA. Han studerade arkitektur på universitetet i Texas, men hoppade av för att fokusera på en karriär inom musiken. Det stora genombrottet, Country Roads, köpte Denver av sångarna i ett av sina förband – Bill Danoff och Taffy Nivert från Fat City – som ursprungligen hade tänkt sälja låten till Johnny Cash.
Faktum är att Danoff och Nivert inte heller hade någon anknytning till West Virginia. I en intervju bekände Danoff att han aldrig ens varit i delstaten, och att han valt »West Virginia« i stället för sin egen hemstat, Massachusetts, av rent estetiska skäl. Vilket kan förklara låttextens referenser till »Blue Ridge Mountains« och »Shenandoah River« – som huvudsakligen ligger i delstaten Virginia, snarare än West Virginia.
Litteratur/Film
Karl Oskar och Kristina (Utvandrarna)
I slutet av 2021 var det premiär för Erik Poppes nyfilmatisering av Utvandrarna, med Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed i rollerna som Sveriges kanske mest namnkunniga lantbrukarpar från kulturen: emigranterna Karl Oskar och Kristina.
»Alternativet är att göra det med undertexter och prata fucking rotvälska.«
Filmen har mötts av blandad kritik – inte minst beträffande karaktärernas svårförklarliga dialekt. För till skillnad från Jan Troells 70-talstolkning av Vilhelm Mobergs klassikersvit – med Max von Sydow och Liv Ullman – låter de nya Utvandrarna som om de vore emigranter från Hornstull snarare än en svälthärjad socken i Småland (faktum är att »Småland« aldrig ens nämns i filmen). En anakronistisk »rikssvenska« får flöda fritt från de förmenta lantbrukarna i Poppes Utvandrar-värld. »Skådespeleriet är en dialekt-coach ifrån att vara ordentligt gripande«, skrev Nilo Khamani på Nöjesguiden. »Alternativet är att göra det med undertexter och prata fucking rotvälska«, menade istället Skarsgård i en intervju med tidningen Femina.
Annat var det med autenticitetshalten i förlagan. Vilhelm Moberg gjorde sig förvisso känd som journalist, författare och samhällsdebattör. Men liksom många av sina romankaraktärer tillbringade han barndomen som jord- och skogsbrukare på det småländska höglandet. En stor del av familjen emigrerade.
Inför arbetet med Utvandrarna-serien reste han över både Sverige och USA för att samla källmaterial i form av vittnesmål, brev, folkbokföringsregister och dagböcker från verkliga emigranter. En stor del av romansviten anses till exempel bygga på en opublicerad självbiografi från bondpigan och emigranten Mina Andersson (1867-1955) – som också sägs vara förlagan till Kristina.
Cowboy-soppan på Kronobergshäktet
Medieuppbådet var stort när rapparen ASAP Rocky greps efter ett slagsmål i Stockholm sommaren 2019. Och nästan lika stort blev medieuppbådet när Aftonbladet senare publicerade en veckomatsedel från Kronobergshäktet, där den världskända artisten satts häktad. På menyn fanns oförglömliga klassiker från den svenska förvaltningens storkök, såsom kaviarfisk, bostonrutor och korv stroganoff. Och så cowboysoppan: en gulasch-liknande anrättning med blandfärs, lök, potatis och paprika som – åtminstone på pappret – för tankarna till torra stäpplandskap och råbarkade boskapsherdar.
Jag har ingen aning om vad det är, om det ligger pistoler och stövlar i? Ett idiotiskt namn på en rätt.
När stjärnkocken Leif Mannerström kontaktades av GP för att lämna expertutlåtande över menyn fick cowboysoppan en egen släng av sleven. »Jag har ingen aning om vad det är, om det ligger pistoler och stövlar i? Ett idiotiskt namn på en rätt.«
Fler lär ha undrat om, och i så fall hur, häktessoppan var relaterad till västerns gauchos. Enligt skribenten och cowboy-enthusiasten Chip Schweiger bestod grundstenarna i en äkta cowboy-kost företrädesvis av bönor, torkat eller saltat kött, hårt bröd och torkad frukt. Lätttransporterad mat med lång hållbarhet. Färskt kött – som blandfärs – brukades sällan, eftersom boskapen utgjorde en försörjningskälla. I The Oxford Companion to Food beskrivs dock en sällsynt cowboy-delikatess vid namn Son-of-a-bitch-stew«. Till skillnad från cowboysoppans blandfärs innehöll stuvningen både hjärna, hjärta, bräss, tunga, märg och maginnehåll från en fet nötkalv. Och enligt ledande mathistoriker ska stuvningen aldrig ha innehållit potatis.
Mode
Cottagecore
Tänk dig en tidlös, europeisk landsbygdsidyll. En avsides trästuga med en vildvuxen kryddträdgård, grälla fruktträd, vackra trähantverk och broderade tyllgardiner. Ett skafferi med staplar av hemgjord persikosylt i glasburkar. En doft av nybakat bröd. Garderober fulla av luftiga, blomstermönstrade klänningar och rustika cardigans. Ett soligt Carl Larsson-porträtt av landsbygden, utan fattigdom, tungt kroppsarbete, missväxt, alkoholism och benhårda patriarkala hierarkier. Ett Fylke utan Sauron. Tänk cottagecore.
Begreppet cottagecore – eller farmcore – dök upp på bloggsajten Tumblr i april 2018, under ett romantiskt bildcollage signerat användaren »gardengnomeprince«.
Den gemensamma nämnaren är romantiserandet av ett förindustriellt lantliv – en motreaktion mot det urbana Filippa K- och Foodora-samhället.
Men det var först i samband med covid-pandemin som cottagecore blev ett verkligt viralt fenomen på plattformar som TikTok och Instagram. Som suffixet »-core« antyder är cottagecore en sorts subkultur. Men till skillnad från »hardcore« eller »normcore« är cottagecore inte bara en alternativ musik- eller klädsmak. Cottagecore rör sig snarare i gränslandet mellan estetisk preferens och livsstilstrend. Lirika Matoshis Strawberry Dress är cottagecore. Taylor Swifts Folklore är cottagecore. Mobilspelet Animal Crossing är cottagecore. Din mormors egenbroderade soffkuddar är väldigt cottagecore.
Den gemensamma nämnaren är romantiserandet av ett förindustriellt lantliv – en motreaktion mot det urbana Filippa K- och Foodora-samhället – prydligt paketerat för Zoomers och Millenials och torgfört av framgångsrika influerare som @hillhousevintage och @aclotheshorse.
Anhängarna – som inte sällan tillhör minoritetsgrupper – menar ibland att cottagecore representerar en längtan bort från ett majoritetssamhälle som upplevs som malignt och förtryckande. Kritikerna, å sin sida, har noterat att cottagecore-estetiken – och rörelsens »nostalgiska längtan efter enklare tider, fria från teknologi och stress« – kanske inte har särskilt mycket förankring i verklighetens lantbruk.