Människor flyttar. Butik efter butik slår igen. På många platser är landsbygden på nedgång – och det är framför allt unga kvinnor som lämnar, för att istället söka sin lycka i städerna. Det är inte så konstigt när samhällsservicen inte levererar. För att göra landsbygden attraktiv för kvinnor måste bussarna gå och internet fungera. Annars flyttar de.
Det är två dagar före julafton 2013, jag ligger höggravid i en hundsäng i ett ekande tomt hus och svär. Som jag svär. Jag svär åt flyttfirman som just har blåst oss och jag svär åt min sambo som inte vill räcka mig telefonen medan han pratar med flyttfirman. Jag tycker att han är alldeles för diplomatisk. De har trots allt brutit sitt löfte om att möta oss på plats vid vårt nyköpta hus, i en liten by några mil utanför Östersund, för att hjälpa oss bära in möblerna.I stället har de kört från Stockholm redan under natten, stuvat in hela flyttlasset i garaget och diverse uthus likt ett avancerat Tetris, och dragit. Nu sitter vi där i ett tomt mörkt hus i en by där vi inte känner en käft, varpå en av oss alltså är strandad i en hundsäng eftersom det är den enda »möbel« vi fått plats med i bilen.
Så blev starten på mitt liv på landet. Eller landet och landet. Jag bor vid E14 och det tar en halvtimme in till stan. Men rent statistiskt sett är vi sedan åtta år tillbaka glesbygdsbor i en by med drygt 200 hushåll, i en till ytan jättestor kommun som rymmer milsvida fjäll, djupa skogar och glittrande sjöar (som det står på kommunens hemsida) – men inte jättemånga människor.
Sakta gick det upp för mig att vi var en del av en trend av inhemska livsstilsmigranter.
Vi upptäckte snart att ett par grannar gjort en liknande resa som oss. Par i 30-årsåldern som lämnat storstan och flyttat till Jämtland för naturens skull. Sedan mötte jag hemvändarna, de som dragit i de sena tonåren och återvänt när studier och de första delarna av karriärstegen var avklarade. Men också efter insikten om att den urbana normen inte riktigt levererat vad de trodde sig söka i storstaden.
Sakta gick det upp för mig att vi var en del av en trend av inhemska livsstilsmigranter. Ett slags modern gröna vågare som lämnade storstaden till förmån för landsbygdskommuner i närheten av en stad, där man både kunde ha stadens arbetsmarknad men landsbygdens livsstil.
I lokaltidningarna fylls sidorna med solskenshistorier om hemvändare och unga, driftiga entreprenörer. Tidningen kom till vår by och gjorde ett reportage om babyboomen. Så här många barn hade inte fötts sedan 1950-talet. Okända människor kom fram och tackade mig och min sambo när vi tog hundpromenader med barnvagnen. Vad vi gjort? Flyttat dit och fött barn, det räckte för ett tack.
Men lika sant som det är att många människor idag väljer bort staden för landet, särskilt under pandemin med allt distansarbete och fler som har ett nyfunnet friluftsintresse, lika sant är det att Sveriges glesbygdsregioner kämpar med ett minskande invånarantal. Det skrivs det också om i tidningarna, men man bläddrar gärna förbi de deppiga nyheterna.
När butik efter butik slår igen för att kunderna blir allt färre. När kommunen har så tunt skatteunderlag att det är på håret att man kan erbjuda kommuninvånarna den samhällsservice de har lagstadgad rätt till. När kulturutbudet drastiskt krymper för att den lokala eldsjälen inte längre orkar dra lasset.
Då blir det hela lätt en ond spiral. Och till en sådan plats blir man ju inte jättesugen på att flytta, eller hur?
Könsgapet mellan män och kvinnor på landsbygden ökar. Kort och gott, tjejerna drar och killarna blir kvar. I förlängningen riskerar det att snabba på avfolkningen i redan utsatta orter.
Det här är ett gissel. Men det finns ett ännu större gissel i gisslet: Könsgapet mellan män och kvinnor på landsbygden ökar. Kort och gott, tjejerna drar och killarna blir kvar. I förlängningen riskerar det att snabba på avfolkningen i redan utsatta orter.
Enligt en studie från Malmö Högskola som publicerats i Journal of rural studies, är den avgörande faktorn bakom det växande könsgapet på landsbygden att fler kvinnor utbildar sig. Och de som utbildar sig flyttar i regel till en stad, och blir sedan kvar där.
Det tycks, enligt forskarna, i slutänden koka ner till könsnormer. Delvis handlar det om att flickor har högre betyg än pojkar i skolan och därför har större chanser att gå vidare till högre studier. Men de menar att det också handlar om att många dominerande aktiviteter på landsbygden är manligt kodade, som skoter, jakt och fiske.
Så vad skulle krävas för att få kvinnorna att stanna? Eller för den delen, för en kvinna att välja att flytta från en stad till landsbygd?
Utöver att uppmuntra glesbygdskommuner att erbjuda en större variation av fritidsaktiviteter där fler fickor inkluderas, pekar studien ut två avgörande pusselbitar för att få kvinnorna att välja ett liv på landet: fungerande kommunikationer som buss, tåg och bra vägar; och jobbmöjligheter.
I slutänden spelar närheten till naturen och ett rikt friluftsliv inte så stor roll om det är ett gigantiskt projekt varenda dag att hämta och lämna på skolan, handla mat, besöka en hälsocentral eller streama en serie framför soffan på kvällen.
Moderna gröna vågare i all ära, men vare sig man är född och uppvuxen i glesbygd, är hemvändare eller nyinflyttad, så behöver såväl kvinnor som män få livet att gå runt. I slutänden spelar närheten till naturen och ett rikt friluftsliv inte så stor roll om det är ett gigantiskt projekt varenda dag att hämta och lämna på skolan, handla mat, besöka en hälsocentral eller streama en serie framför soffan på kvällen.
Att det fanns närhet till bussar och en förskola på byn var fullständigt avgörande pusselbitar för att jag, som var höggravid och saknade körkort, skulle kunna ta steget att flytta till just min by. Under många år har jag skjutsat min dotter på spark till förskolan på vintern och på skateboard under sommarhalvåret, för att sedan ta bussen till stan och jobba. Eller koppla upp mig på nätet så att jag kan jobba hemifrån de dagar jag vill det, tack vare en öppensinnad arbetsgivare.
Kanske har pandemin blivit en gamechanger då fler arbetsgivare nu upptäckt möjligheten med distansarbete och hur mycket högkvalificerad arbetskraft som de kan få tillgång till ute i landet. Den potentiella arbetsmarknaden växer onekligen så snart kravet på platsnärvaro är släppt. Det är åtminstone min stora förhoppning.
Om den nationella arbetsmarknaden klarar av att öppna upp sig för distansarbete, om kommunerna klarar av att upprätthålla samhällsservicen – läs krav på fler välfärdssatsningar till kommunerna i statsbudgeten – då finns det faktiskt en chans att vända den här utvecklingen och få fler kvinnor att välja ett liv bortom storstadens brus.
Förutom det initiala flyttkaoset har jag inte ångrat min flytt för en sekund.