Krönika

Rädslans feminism – om auktoritet i feministiskt tänkande

Vad säger liberal feministisk teori om auktoritet? Liberal Debatt frågade statsvetaren Helen Lindberg, som forskar i ämnet.

Kritik av politisk auktoritet, makt och dominans har sedan 1600-talet varit det mest centrala och radikala idéinnehållet i feminismen. Inom feministisk teori har det utvecklats flera olika antaganden om makt, auktoritet och dominans. Makt kan utövas med våldsmedel. Auktoritet och dominans är former av maktutövning accepterad som legitim (antingen i det offentliga eller i det privata).

Feminister brukar hävda att liberala politiska rättigheter såsom rätten till fri abort inte kan komma åt dominansförhållanden i det privata. Kvinnor är helt enkelt sårbara i den privata sfären. Ett liberalt skydd för privathet och icke-intervention sviker kvinnor som individer och politiska subjekt med grundläggande rätt till liv och frihet.

Frihet var för Shklar inte exhibitionistiskt individuellt självförverkligande, utan tillgången till alternativ som inte kringskärs av rädsla.

Det är angeläget att minnas att grunden för denna sexism och misogyni, även bland liberala tänkare som förespråkade individens fri- och rättigheter, handlade om ett försvar av hur politisk auktoritet har varit och fortfarande till varierande grad är ojämlikt fördelad mellan kön.

Den liberala saken är en republikansk moralisk sak, menar idéhistorikern Helena Rosenblatt. I det republikanskt moraliska har det ända sedan antiken funnits en kritik av illegitim maktutövning och påtvingad politisk auktoritet. Det har tidigt funnits en medvetenhet om att människans bemyndigande i det privata är beroende av hennes situering i det offentliga.

Ett grundläggande tema i filosofen Judith Shklars republikanism, liksom i feministers kritik av klassiskt liberalt tänkande, är att det inte är möjligt att skilja mellan det privata – där moralen lever – och det politiska. Att separera moral från politik är enligt Shklar att öppna upp för en Machiavellism som medger kränkning av individen. Shklar såg sig själv tillhöra den »överlevartradition« i politisk teori som menar att staten inte kan göra människan god, men att den kan hålla dem från att utföra våldsamma handlingar.

Frihet var för Shklar inte exhibitionistiskt individuellt självförverkligande, utan tillgången till alternativ som inte kringskärs av rädsla. Vi måste utgå från rädslan att människor i grupp alltid har en potential att kränka varandra och begå övergrepp. Därför måste vi ha lagstyre och en konstitution som garanterar vissa grundläggande rättigheter.

Själva auktoriteten i både det privata och offentliga är patriarkal och således potentiellt hotande.

Den historiska erfarenheten visar enligt Shklar att skeptiker som hon själv placerar grymhet först helt enkelt därför att de grymmaste handlingar alltid förklarats vara nödvändiga, trots att de varit högst godtyckliga. Grymhet, menar Shklar, är medveten och ihållande förnedring så till den grad att offret varken kan lita på sig själv eller andra. De flesta feminister skulle nog betrakta patriarkal maktutövning och manlig dominans som en könad och ihållande förnedring som utövas av en grupp människor över en annan grupp människor.

En feministisk förståelse av patriarkal dominans är att oavsett om den enskilda kvinnan eller individen i den marginaliserade gruppen är utsatt för förtryck i en given situation, så finns det samhälleliga institutioner och patriarkala strukturer där förtryck i det privata såväl som i det offentliga är inbyggt. Detta är ett hot för den mest sårbara, den mest maktlösa, det mest troliga offret, eller den mest prekära som Judith Butler skulle säga.

Själva auktoriteten i både det privata och offentliga är patriarkal och således potentiellt hotande. Vi skulle kunna se det som att kvinnor och/eller marginaliserade grupper därför har rädsla för förtryck att frukta. För Shklar var rättigheter det enda sättet att mota grymhet på. Rättigheter skulle även mota själva rädslan för grymhet, därför att vi inte fruktar något annat mer än fruktan själv. Här tror jag de flesta feminister skulle hålla med, även om inte Shklar själv, eller de flesta feminister, tror att enbart rättigheter är tillräckligt.

Shklar kallade ibland sin liberalism för en liberalism för de permanenta minoriteterna. Det är därför inte orimligt att tänka sig att en minimalistisk feminism i en »överlevandetradition«, vars kärna är att mota moralisk och politisk grymhet, nog delar Shklars politiska skepticism i en rädslans feminism för dem som befinner sig i permanent prekaritet.

 

Helen Lindberg, forskare i politisk teori vid Uppsala universitet

@_HelenLindberg_

helen.lindberg@statsvet.uu.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr