Ett samhälle med obegränsad äganderätt är inte liberalt. Jämlik frihet kräver höga skatter och stora offentliga åtaganden. Det menar Emil Andersson, med stöd i filosoferna John Stuart Mill och John Rawls.
En vanlig uppfattning bland skribenter och opinionsbildare som uppfattar sig själva som liberaler är att det finns starka principiella skäl – skäl som inte handlar om sådant som samhällsekonomisk effektivitet – för så låga skatter som möjligt. De resonerar då ofta ungefär som följer: Beskattning, som inkomstskatten, innebär att staten lägger beslag på en del av medborgarnas inkomster. Men medborgarnas inkomster är deras egendom, och beskattning innebär därför en inskränkning av äganderätten. Respekt för äganderätten kräver därför så låga skatter som möjligt.
En liberal som finner en sådan argumentation övertygande begår troligtvis minst ett av följande två misstag:
Det första är att förutsätta en i grunden libertariansk uppfattning om moralisk äganderätt. Enligt libertarianismen är vi självägande, och detta ger upphov till en absolut rätt att fritt förfoga över det vi erhåller på en fri marknad. Därför betraktar libertarianer skatt som stöld. Men liberaler är inte libertarianer. De är inte anhängare av den minimala staten, och de anser att beskattning för ändamål såsom sjukvård och utbildning är rättfärdigat. Grunden för liberalismen kan därför inte vara libertarianismens extrema egendomsdoktrin.
Det andra misstaget, vilket kan vara skälet till att även icke-libertarianer ibland tror att det råder en konflikt mellan beskattning och äganderätt, är att blanda ihop respekt för den juridiska äganderätten med respekt för vår inkomst före skatt. Detta är ett misstag eftersom vår inkomst före skatt uppenbarligen inte är vår egendom i juridisk mening. Det som är vår egendom i juridisk mening är vår inkomst efter skatt. Beskattning är inte en inskränkning av äganderätten, utan snarare en central del av dess utformning.
Det blir alltså tydligt att respekt för äganderätten inte står i konflikt med beskattning om vi inser att egendom är – precis som de framstående liberala filosoferna John Stuart Mill och John Rawls såg på saken – en social och juridisk konvention. Frågan om hur hög skatten ska vara är en fråga om hur denna konvention bör utformas. Men det finns inget i respekten för äganderätten som sådan som kräver att den ska utformas på ett visst sätt. Därmed kräver den inte heller så låga skatter som möjligt.
Vad bör då vägleda en liberal utformning av äganderätten? Olika former av liberalism kan leda fram till olika svar, men jag vill hävda att det inte finns något i liberalismen som sådan som kräver låga skatter och privat snarare än offentligt ägande av viktiga resurser och företag. Mot detta påstående skulle säkerligen vissa vilja invända att för liberaler är värdet av frihet vägledande, och att respekt för friheten kräver både låga skatter och privat ägande. Men det är inte övertygande.
Det är nämligen rimligtvis inte friheten i sig som är av värde. En grundläggande liberal uppfattning är att olika individer har olika föreställningar om hur de vill leva sina liv, och att det inte är statens uppgift att få medborgarna att leva i enlighet med en specifik föreställning om det goda livet. Staten bör snarare ge dem möjligheterna att eftersträva det de värdesätter. För detta behöver de inte frihet som sådan, utan snarare vissa specifika friheter. Därför skyddar alla liberala stater fundamentala friheter som åsiktsfrihet, yttrandefrihet, organisationsfrihet och yrkesfrihet. Dessa friheter är inte fundamentala för att de gör den generella friheten så stor som möjligt, utan för att – återigen som Mill och Rawls ansåg – de tjänar de intressen som alla medborgare har, och som staten har som uppgift att främja.
Det kan måhända ligga i enskilda individers egenintresse att vara fria att ackumulera stora rikedomar, och att kontrollera stora företag. Men liberalismen bör utgå från att medborgarna är jämlikar, och att samhället bör organiseras så att de jämlikt kan nyttja sina friheter. Äganderätten bör utformas så att den tjänar detta mål, snarare än enskilda individers intresse av rikedom. En avsaknad av begränsningar av det privata ägandet kan leda till stora ekonomiska ojämlikheter, och att en liten grupp människor vinner kontroll över ekonomin och viktiga samhällsfunktioner. Med detta följer ojämlika möjligheter att nyttja de fundamentala friheterna, och ojämlikt politiskt inflytande. Förverkligandet av liberalismens jämlika frihet kan därför kräva långtgående begränsningar av det privata ägandet. Utifrån ett sådant perspektiv behöver inte höjda skatter och offentligt ägande vara illiberalt; det kan tvärtom vara i allra högsta grad liberalt.