Den amerikanska poeten och nationalekonomen Zoë Hitzig försöker i sina verk förena nationalekonomi och poesi. Är det möjligt? Eva Forslund ringde upp Hitzig, för en diskussion om vad som förenar två så till synes svårförenliga discipliner.
Ett unikt id-nummer, ett födelsedatum, familjestatus, hemort, utbildningsnivå, inkomst. Variabler i en datamängd, där varje rad representerar en individ och ett år i ett land. Den enskilda raden säger nästan ingenting om landet eller människorna i det, men tillsammans kan dessa, ibland miljontals, rader ge oss fakta, information och berättelser om oss människor.
Detta tänker jag på när jag läser Mezzanine (Harper Collins/Ecco 2020). Det är en diktsamling av Zoë Hitzig, poet och doktorand i nationalekonomi vid Harvarduniversitetet. I dikten »Division day II« skriver hon:
»Today I am a fantastically small coefficient«.
Skriver Hitzig poesi eller nationalekonomi? En nationalekonomisk tolkning av raden ovan är att individerna i en uppsättning data var för sig är anmärkningsvärt små och obetydliga, men samtidigt unika. Ensamma påverkar ingen av dem det mått eller den koefficient man är intresserad av. Men tillsammans skapar de samband och berättar något om oss för oss.
Det känns uppenbart att Mezzanine handlar om både poesi och nationalekonomi. Men hör nationalekonomi och poesi verkligen ihop? Jag ringer upp Zoe Hitzig.
»Jag får ofta frågor som antyder att det är helt urspårat att kombinera poesi och nationalekonomi«, berättar hon och skrattar, »men för mig kommer det naturligt. Både som poet och som nationalekonom bygger man upp ett antal axiom eller regler, som man sedan utgår från. Självklart finns det likheter mellan de två sätten att bygga upp något från grunden, oavsett om det är med hjälp av axiom eller för att hitta ett sätt att betrakta världen på. Nationalekonomins mål är ju att förstå världen, medan målet med poesi inte är att förstå – snarare att få oss att känna och tänka, eller få oss att se hur tänkandet får oss att känna.«
Likheterna mellan de båda fälten verkar alltså vara att man skapar ett eget ramverk:
»Dock kan ramverken inom nationalekonomin vara väldigt begränsade«, menar Hitzig. »Den låda vi arbetar inom är mycket liten, och det är både en välsignelse och förbannelse för kreativiteten.«
Det är ingen ny tanke. Mycket pekar mot att restriktioner och begränsningar inte nödvändigtvis är ett hinder, utan snarare en förutsättning för kreativitet och innovation – när hjärnan behöver förhålla sig till något, arbetar den hårdare. Och nationalekonomi som ämne handlar just om hur vi hushåller med resurser i en värld av knapphet och osäkerhet. Egentligen är det mer förvånande att inte fler gör kopplingen mellan nationalekonomi och kreativitet.
Men Hitzigs diktsamling handlar inte bara om nationalekonomi.
»Jag kom in i nationalekonomin relativt sent«, säger hon, »och många av dikterna i Mezzanine skrevs innan jag hade gjort det. Det är kul när folk läser in nationalekonomi i dikter som jag skrev innan jag ens kunde något om ämnet.«
Men vad har då dikterna i Mezzanine gemensamt? Hitzig menar att de alla »ropar ut från en utsatt plats«. Hon ville därför att titeln skulle vara en plats – en mezzanin. Det är en mellanvåning mellan två våningsplan, »… en plats för dem som varken gått vidare eller vill stanna för gott«.
»Vi befinner oss i en sådan mitt-emellan-tid i historien just nu, se bara på klimatförändringarna och pandemin. För mig har den stora frågan blivit: vad kommer härnäst? Vi försöker fortfarande ta reda på hur nästa fas kommer att se ut, och hur vi ska överleva.«
Denna plats i tid och rum kallar Hitzig för en »kompromisslös mittemellanhet« – en plats för reflektion. En plats många av oss befunnit oss på: med en känsla av att befinna sig i ett mellanläge, där riktningen för nästa steg är oviss. Många vill också desperat ta sig vidare, »mitt emellan« vill man trots allt sällan vara.
Men är det ens möjligt att ta sig bort från den kompromisslösa mittemellanheten som Hitzig beskriver?
Jag tänker på dikten »Division Day II« igen. Ett unikt id-nummer, ett födelsedatum, familjestatus, hemort, utbildningsnivå, inkomst. Vi är föga mer än rader i en uppsättning data. Bara som individer är vi unika och urskiljbara. Som kollektiv är vi förvisso fullständigt icke-unika men tillsammans skapar vi ett stort värde.
Kanske är mezzaninen inget man kan ta sig vidare från, kanske är just detta att vara människa att befinna sig på en mezzaninvåning – ständigt i gränslandet mellan individ och kollektiv. »Today I am a fantastically small coefficient.«