Skip to content
Christer Nylander. Foto: Magnus Fröderberg
Christer Nylander. Foto: Magnus Fröderberg
Samhälle | Identitet

De flesta av oss lever mittemellan någonstans och varsomhelst

David Goodharts berättelse om någonstansare och varsomhelstare har fäst sig, trots att de flesta människor i verkligheten pendlar mellan de två identiteterna. Konfliktlinjen lockar med enkla svar men riskerar att bli självuppfyllande när den tvingar oss att se på samhället ur ett polariserat perspektiv. Det menar Christer Nylander, riksdagsledamot för Liberalerna.

Jag läser Fanny Härgestams bok En by i Champagne (Natur & Kultur) och har fortfarande kvar sekvenser ur den norska serien Exit (SVT) i huvudet. Boken och serien ger två beskrivningar av världen av i dag. Båda lika sanna, men helt olika varandra. 

I en del var världen lever de som firar sina miljonaffärer i finanssektorn med kokain och prostituerade innan de tar båten ner till Rivieran för att gömma pengarna från skatteverket. Att betala skatt och bidra till att andra får det bättre är onaturligt. Pengarna är frukten av mitt arbete, mina risktagningar och mina kontakter. Alltså är pengarna mina, inte statens, inte välfärdssamhället. Det är inte min uppgift att ställa upp för andra (än mina polare). Jag åker till skatteparadiset och njuter. 

I en annan del av världen lever de som inte åker någonstans och som inte heller vill åka någonstans. De vill ha stabilitet och de ogillar all den förändring som spolats över världen de senaste decennierna. De trivs där de är och oroas av alla förändringar. Inte minst invandringen.

Den enda kopplingen mellan den rika globala eliten i Exit och de bofasta i Champagne tycks vara att drycken som flödar på finanselitens fester ibland kommer från den region där man ser finanselitens globala livsstil som fiende till allt det man värderar högst – det lokala och det stabila. 

***

De senaste åren har David Goodharts bok The Road to Somewhere fått stort genomslag i den internationella debatten. Goodhart introducerade begreppen som på svenska ofta översätts till varsomhelstare och någonstansare. Vi människor tenderar vara antingen sådana som kan trivas varsomhelst i världen eller sådana som föredrar hemmets trygghet. 

Finanskillarna i Exit är urtypen av varsomhelstare och byborna i Champagne är någonstansare. Förenklingar behövs för att vi ska se en del mönster och företeelser tydligare, och att Goodharts uppdelning fått så stort genomslag beror förmodligen på att den speglar något vi redan tycker oss ha anat. För visst är det så att några av oss är mer hemkära än andra.

I tider där debatter ofta inte ger sig ner särskilt långt under ytan har människor fördelats i dessa två kategorier. Goodhart själv skattar att ungefär 25-30 procent av befolkningen i Storbritannien är varsomhelstare och hälften av befolkningen är någonstansare. 

Trots att man är i minoritet har den där globala eliten fått stort genomslag i samhällets värderingar och politiska utveckling.  Det som händer runt om i västvärlden nu är att folket, det vill säga någonstansarna, slår tillbaka och straffar politiker som inte ser dem. Därav Brexit, Trump, LePen, och andra populisters eller nationalisters framgångar runt om i världen. Nu måste partierna (och media) förstå att man måste lyssna på vanligt folk, är slutsatsen man förväntas dra. Partierna måste se och bekräfta någonstansarna och inte bara fjäska för den globala eliten. Om inte förlorar de makten i val efter val efter val. 

När vi väl tänkt att Goodharts uppdelning verkar peka på något väsentligt, så kanske vi börjar agera utifrån det. Då blir risken stor att våra funderingar om världen blir självuppfyllande. Vi människor fungerar ju ofta så att när vi väl har sett ett mönster så är det svårt att sluta se det.

Eftersom människan är en social varelse där grupptillhörighet (som vi och dom), är viktigt, blir tydliga uppdelningar mellan varsomhelstare och någonstansare en möjlighet för mobilisering. Och polariseringen blir då större än den ursprungligen var. Och denna uppdelning påverkar vårt sätt att tänka och hur politiken utformas på längre sikt. 

Jag tycker att mycket tyder på att svensk politik just nu drivs av denna tanke. Likadant är det i andra länder. I Frankrike klär någonstansarna sig i gula västar och skildras i romaner av Houellebecq.

***

Men samtidigt som uppdelningen i någonstansare och varsomhelstare synliggör något så döljer den kanske också något annat. För tänk om det snarare är så att de allra flesta av oss både gillar att vara hemma och dra nytta av de möjligheter som globalisering och rivna gränser innebär.

Själv tycker jag inte att jag passar in i någon av grupperna. Jag gillar att resa och upptäcka nytt, men jag skulle nog inte trivas med ett liv där jag år efter år for runt mellan olika lyxhotell runt om i världen och bara träffade likasinnade. Jag tillhör då de där ambivalenta, de som ibland känner igen sig hos det ena gänget, ibland hos det andra. Ibland inte i något av dessa läger. Goodhart uppskattar att de ambivalenta är ungefär 20 procent av befolkningen. 

Men den där uppdelningen i grupper på 50, 30 och 20 procent är ju rimligen inte särskilt självklar. Det beror helt på hur man definierar de olika grupperna, var man drar gränser, hur man paketerar. Och här tror jag det finns något viktigt att fundera över. För även om vi prioriterar olika, även om vi känner igen oss mer i den ena gruppen än den andra, så innebär kanske Goodharts gränsdragning, gruppering och paketering ger en helt felaktig beskrivning av verkligheten. 

Man skulle nämligen lika gärna kunna tänka sig att det kanske finns 2-3 procent som gillar en tillvaro där man helt flyter runt mellan de globala stadsstaternas citykärnor och kanske lika många (möjligen något fler) som aldrig vill lämna sin egen härd. 

Och kanske är inte ens dessa mindre grupper särskilt homogena. Man kan till exempel tänka sig att det finns människor som för egen del kan tänka sig leva varsomhelst men samtidigt har förståelse för att alla inte är likadana och känner solidaritet med de som har det svårt. Medan deras kompisar på barstolen bredvid struntar fullständigt i sina medmänniskor.

På samma sätt kan man tänka sig att de som är djupt rotad på en speciell plats både kan vara toleranta och intoleranta mot de som inte gör som alla andra i byn. Kanske åker de själva rent av på semester eller har släktingar de tycker om att besöka i ett annat land (men de har i så fall säkert en broderad tavla i köket där det står “Borta bra men hemma bäst”)

Och alla vi i mellangruppen, de ambivalenta, kan naturligtvis också delas upp i en gråskala från global till lokal. Några är mer bundna till hemmet än andra, kanske varierar våra preferenser dessutom över tid.

***

Tänk vad olika slutsatserna blir beroende på hur man ser på verkligheten. Om man utgår från Goodharts gruppering blir slutsatsen att det pågår en kamp mellan två grupper, någonstansare och varsomhelstare. Där de politiska partierna som inte ser den besvikna och glömda majoritet kommer förlora val efter val efter val. 

Man kan också välja att tänka att de med extremerna värderingar på respektive sida är ganska få och att befolkningen värderingar fördelas som en normalfördelningskurva där de allra flesta av oss befinner oss på en lite mer ljummen position i mittfältet. Några kanske inte ens tycker att denna dimension är särskilt viktig. 

Den där gråmelerade bilden blir förstås inte lika entydig, kanske inte lika kul, slutsatserna inte lika enkla, men man kommer sannolikt närmare verkligheten. Konfliktnivån sjunker sannolikt om man inte ser samhället som uppdelat i två tydligt definierade grupper vars bild av det goda livet står emot varandra. 

Jag tror i och för sig att Goodhart pekar på något väsentligt. TV-serien Exit och boken om byborna i Champagne visar något som finns. Men det leder tanken fel när man delar upp mänskligheten i två grupper som står emot varandra. De allra flesta av oss är någonstans mittemellan. Vi trivs hemma men gillar mångfald, äventyr och lite nya vyer ibland. Men om den politiska debatten i västvärlden alltför länge tillåts driva vidare i den riktning den nu har, kan den komma att förändra verkligheten, öka polariseringen och leda till en stark politisk vind som den breda majoriteten (i dag) inte önskar sig.