Var tredje skattekrona går till offentliganställd personal, ändå förespråkar M mer pengar till välfärden. Ledande moderater framstår som uppgivna inför den socialdemokratiska grundreflexen, skriver Jens Runnberg, ledarskribent på Dagens Nyheter.
På bilden som TT:s Claudio Brescani tog i anslutning till SVT Agendas studio den 19 januari 2020 ser Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson bister och tveksam ut, där hon tittar i sidled på sin motsvarighet i Moderaterna – Elisabeth Svantesson. Moderaternas finansministerkandidat ser däremot glad och upprymd ut där hon gestikulerar med händerna mot Ulla Andersson.
Toppolitikerna var inte, som man hade kunnat tro, hos SVT för att debattera mot varandra, socialisten mot marknadsliberalen, utan för att förklara vilken samsyn de i själva verket hade. Det gemensamma framträdandet den här söndagskvällen var en följd av en uppgörelse i riksdagens finansutskott på torsdagen, som väckte en hel del uppmärksamhet.
Genom att slopa Miljöpartiets återlanserade variant på friåret och Centerpartiets så kallade ingångsavdrag (sänkt arbetsgivaravgift för unga och nyanlända) hade V och M funnit varandra i att trumfa finansminister Magdalena Anderssons planer på att i vårändringsbudgeten i april ge kommuner och regioner fem miljarder extra.
V och M höjde budet med 2,5 miljarder kronor till 7,5 miljarder. Förhandlingarna hade givetvis förts utifrån utgångspunkten att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle komma att vara med på vagnen, och när klubban föll i riksdagen den 20 februari blev det mycket riktigt så.
Men under de där dagarna bröt coronaviruset ut. Det nya politiska landskapet där M aktivt sökte ekonomiska uppgörelser med V, vilka så klart även hade egenvärdet att visa upp på vilken svag parlamentarisk grund det dåvarande januarisamarbetet vilade, kom helt i bakgrunden av andra, stora händelsekedjor som tog sin början.
Regeringen formligen skyfflade ut miljarder. Bara en fjärdedel av resurserna som har satts av har hittills kommit till användning; Sveriges ekonomi har klarat sig mycket bättre än vad många befarade.
De »skyddsvallar« som Anders Borg och Magdalena Andersson båda byggt upp runt den statliga kassakistan kom väl till pass när finansdepartementet med lånade pengar höll efterfrågan i ekonomin uppe och täckte pandemikrisande företags utgifter. Borgfred skulle prägla inrikespolitiken i många månader.
Den politiska konstellation som formerade sig precis innan smittans utbrott skulle inte komma i spel på allvar igen förrän under midsommarkrisen 2021. Då lät M återigen regeringsfrågan och möjligheten att desavouera Socialdemokraterna väga tyngre än den egna ekonomiska politiken. En liberalare hyresmarknad vore ju synnerligen önskvärd, ansåg M, men röstade ändå för V:s blockering av S genomförande av en sådan reform. M måste enligt den politiska spelteori man bekänt sig till sedan hösten 2018, vid varje givet tillfälle fälla en socialdemokratiskt ledd regering. Annars kan M med fog inte fullt ut sägas inta rollen som partiet som leder oppositionen – och det vore förödande.
Så vilken ekonomisk politik är egentligen den moderata, bortom de tillfälliga förslag som tas fram av strategiska skäl? Hur liberal är den? Ja, det är tyvärr lätt att instämma med liberalen Mattias Svensson när han skriver att »det är fortfarande viss uppförsbacke för pedagogiken att politiker som lovar mest inte är bäst, eftersom de också måste ta mycket från alla som skapar och producerar« (SvD, 210919).
Det tog antagligen inte emot så mycket för Elisabeth Svantesson att stryka en skattesänkning för företag (och MP:s friår) och göra upp med V. Då kunde hon ju använda ramsan som har så grundläggande positiv klang i ett land med fortsatt socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium: »mer pengar till välfärden«.
Mycket har ju M övergivit från sin nymoderata era – den omtalas i dag oftast med bitterhet – men ett bärande inslag i den politik som tog M upp till 35-procentigt väljarstöd i opinionsundersökningarna våren 2011 är i det närmaste intakt. Med en månad kvar till valet 2006 sade ju Fredrik Reinfeldt »Stjärnstopp!« inför Göran Perssons utgiftsoffensiv. Oavsett hur mycket S höjde anslagen till välfärden, skulle M satsa precis lika mycket, garanterade Reinfeldt, och denna överraskande exorcism drev slutligen företrädaren Bo Lundgrens spöke ut ur påståendena om M:s ekonomiska politik.
S och Göran Persson hade 2002 stenhårt angripit Lundgrens ambitioner att sänka skatterna med 130 miljarder kronor. En avgörande skillnad var att Lundgren, den ende som haft befattningen skatteminister, i stor utsträckning hänvisade till dynamiska effekter medan Anders Borg mässade om »krona för krona«.
I valrörelsen 2014 påstod S med skärpa att nymoderat ekonomisk politik hade plundrat välfärden på 140 miljarder. Följden av detta hade blivit att »något gått sönder«, framhöll S. Den bilden satte sig som urberget. Dels att skola, vård och omsorg fått mindre medel att röra sig med, dels att detta i sig var något dåligt.
Problemet med bilden Magdalena Andersson vann valet 2014 på, och som S laddade om opinionskanonerna med 2017, är att den var lögnaktig. Borgs ekonomiska politik innebar att välfärden 2006-2014 fick mer än 100 miljarder kronor i tillskott – i fasta priser. Föreställningen om att besparingsvåg efter besparingsvåg rullade ut över kommuner och sjukvårdregioner var helt fel. Räknat med elev, per invånare, per slutenvårdspatient, så ökade resurserna. Antalet arbetade timmar i kommuner och regioner ökade också.
(Här vill jag nämna en liten journalistisk bragd som jag råder alla att ta del av: Det 14 minuter långa inslaget »Vad hände med välfärden under alliansens tid?« i Sveriges Radio Studio ett den 22 mars 2017, i vilket LO:s chefsekonom Ola Pettersson, Svenskt Näringslivs skattechef Johan Fall och sammanfattningsvis John Hassler, professor i nationalekonomi, når komplett konsensus om sakförhållandena – bortom den politiska retoriken!)
Jobbskatteavdragen fungerade. Det var på transfereringarna moderaterna sparade pengar, inte på verksamheterna. Och lika mycket hade för övrigt Göran Persson sparat på transfereringarna innan M ens satt sin prägel på den ekonomiska politiken.
Från höger till vänster råder alltså konsensus om välfärdens värde, den svenska modellen om man så vill, där ungefär var tredje skattekrona går till offentliganställd personal. Det här är ett synsätt som naturligtvis behöver en rejäl liberal utmaning.
Det finns starka indikationer på att svensk offentligfinansierad verksamhet i stället skulle behöva utsättas för ett sunt rationaliseringstryck, alltså raka motsatsen till handslaget om resursökningar mellan Elisabeth Svantesson (M) och Ulla Andersson (V).
Vilken liberal politiker blir först att ta intryck av den alltför okända myndigheten Vårdanalys? Den skrev häromåret att »produktiviteten hos ett fåtal kommuner sticker ut. Analyserna indikerar att det finns stora möjligheter att på bred front öka produktiviteten inom sektorn« samt att »vi finner inget samband mellan produktivitet och brukarnas nöjdhet«. Ökad produktivitet har alltså ingen negativ effekt på medborgarnas upplevelse av välfärden.
Vilken liberal politiker blir först att ta intryck av rapporterna från Rådet för främjande av kommunala analyser (RKA), ett samarbetsorgan mellan Sveriges kommuner och regioner (SKR) och finansdepartementet? Och därefter för ut fullt rimliga förslag om skattesänkningar och effektiviseringar till väljarna?
Några månader innan M och V tog i hand hade SKR varnat för »sjunkande produktivitet som bidrar till kostnadsökningar för den slutna somatiska vården«.
Antalet läkare ökade med 20 procent 2009-2017 när antalet läkarbesök i den öppna, specialiserade somatiska vården ökade med 2 procent och antalet vårdtillfällen i den slutna specialiserade vården föll med 7 procent«.
Vem säger som det är – att skattebetalarna i vissa områden av välfärden får allt mindre för allt mer skattepengar?
Det var inte bara midsommarkrisen som förklarade att Svenskt Näringslivs rapport »Mer värde för skattepengarna i kommunerna – så kan den demografiska utmaningen mötas« inte fick någon uppmärksamhet när den lades fram i juni.
Vid det efterföljande webbinariet förklarade M:s skattepolitiske talesperson Niklas Wykman att »effektivitet är ett negativt laddat begrepp, man stöter ofta på patrull hos medborgarna när man pratar om det. Därför är det viktigt att man förtydligar vad som ska uppnås och att det förs en diskussion om vad man satsar på«.
Så djupt sitter den bild som en liberal ekonomisk politik måste börja göra upp med. Ledande moderater framstår som uppgivna inför det som S etablerat som en politisk grundreflex. Bäst är att lyfta fram vad man ska satsa på, effektivitet är något negativt samt välfärden måste få mer resurser.
Hur hamnade moderaterna här? Det måste inte välfärden alls. Den borde få mindre resurser.
Och effektivitet med andra människors pengar måste vara välfärdsverksamheternas första plikt.
Jens Runnberg