Moderaterna har ändrat inställning vad gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Men hur pass förankrad är strategin inom partiet? Liberal Debatts Naod Habtemichael har talat med såväl ljusblå som mörkblå moderater och mött frustration över sättet partiledningen har tagit sig an frågan.
»Jag tänker inte samtala, förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna.«
Det sade den nyvalda partiledaren för Moderaterna Ulf Kristersson under hösten 2017. Trots att allianssamarbetet minst sagt gick knackigt under tiden i opposition, levde det orangefärgade regeringsalternativet. Åtminstone på pappret.
Knäckfrågan, eller dödsstöten, för Alliansen blev slutligen hur man skulle förhålla sig till Sverigedemokraterna.
Sedan dess har inställningen till partiet skiftat relativt snabbt inom Moderaterna. Det började med att Ulf Kristerssons nej blev ett luddigt nja. Det skedde en förändring som likt många andra förändringar först initierades av skånska så kallade grästoppar. Kommunalråden i Trelleborg respektive Hörby stakade ut en ny riktning. Förvisso med partiledningens återkommande offentliga uppsträckningar.
Frågar man moderater hur de upplevde stämningen under nja-perioden mellan situationen efter valet 2018 tills dess att Kristersson öppnade för att se SD som ett tänkbart samarbetsparti är det en delad bild som uppenbarar sig. Å ena sidan anser vissa moderater att man saknade, och fortfarande saknar, en strategi för hur man ska förhålla sig till SD. Å andra sidan verkade medlemmar och förtroendevalda ha varit medvetna om åt vilket håll det barkade i ett tidigt skede.
Det går till så där i Moderaterna, får jag höra. Likt den socialdemokratiska partikulturen är många partimedlemmar redo att gå i den riktning som stakas ut. Inte nödvändigtvis för att man saknar principer, utan för att man formas av den kollektivistiska ådran i det annars så individualistiska partiet. Andra faktorer spelar också roll, som att följa snarare än att bryta partilinjen kan gynna ens politiska ambitioner.
När pendeln är på väg att svänga återfinns en lyhördhet inom det moderata partiet. Många anpassar sig efter de långsiktiga planerna, eller »de långa linjerna« som Kristersson möjligen hade uttryckt det. Statsvetaren Katarina Barrling, som djupdök i riksdagspartiernas partikulturer i sin avhandling från 2004, beskrev i kapitlet om M den dåvarande dynamiken så här:
»Frågan är om moderaternas kultur rymmer ett mönster av föreställningar som bidrar till förståelse av varför moderater tolererar, och kanske till och med understödjer, en kollektivism som sträcker sig utöver den sammanhållning som krävs för att upprätthålla partilinjen.«
Det är en analys som verkar stå sig än i dag.
Att det ideologiskt individualistiska Moderaterna organisatoriskt och kulturellt sett skulle vara ett av de mest kollektivistiska partierna visade sig även under rekordåren med Reinfeldt vid rodret. Samhällsklimatet var inte detsamma som i dag. Men trots det hördes få, om än några, moderater som slog ett slag för dagens mörkblåa moderat classic-inriktning. Rösterna som hördes internt på den tiden underströk knappast konservatismen i liberalkonservatismen.
Där fanns inga väljare att hämta, ska de flesta ha resonerat. Tillvägagångssättet är den gemensamma nämnaren både bland de moderater vars förtroende för Nya Moderaterna urholkades under regeringsåren, och dagens moderater som tycker att den spirande optimismen har fallit i glömska. Man bidar sin tid.
Att sympatisörer för ett parti färgas av hur partiledningen talar och agerar är ingen nyhet. De dynamiska effekterna av att exempelvis C tolererade en S-ledd regering har spelat roll för Ulf Kristerssons förtroendetapp bland C-väljare sedan 2018.
Därför är det inte förvånande att i princip samtliga moderater som jag har talat med är eniga om att ett samarbete med Sverigedemokraterna inte bör vara en no go-zon. I dagsläget är det trots allt den väg till Rosenbad som ligger närmast till hands. Ur Kristerssons perspektiv krävdes en omvärdering av vägen till Rosenbad efter att Centerpartiet och Liberalerna kom överens med regeringen om de 73 politiska punkterna. Att M har ökat i opinionen sedan valet 2018 spelar nog heller inte en obetydlig roll i sammanhanget. Moderaterna känner medvind, inte minst när frågor som de åtnjuter högt förtroende i toppar den politiska dagordningen.
Likväl är det överraskande att flera moderater uttrycker missnöje över hur partiet har agerat sedan man öppnade dörren till att samarbeta med blåsippepartiet. Från att den ena dagen understryka att Moderaterna och Sverigedemokraterna i grund och botten har två fundamentalt skilda ideologiska synsätt – till att påstå att det är »trams« att inte samarbeta i frågor som partierna kan komma överens om.
För M fanns det såväl fördelar som nackdelar med att omkullkasta sin tidigare parlamentariska hållning till SD. Men att Kristersson omvärderar sin syn från en dag till en annan genom att hävda att sverigedemokrater uppträder »mer seriöst« verkar inte alla moderater tycka är seriöst.
Eller som en medlem uttryckte det: »Om nu sakpolitiken står i fokus kan man ställa sig frågan varför har det gått flera år sedan Ulf replikerade Jimmie Åkesson i riksdagens partiledardebatter?«
Bland moderater som har skolats i den internationalistiska andan och fått lära sig hur Sveriges öppenhet mot omvärlden har bidragit till fred, frihet och tillväxt ter sig dagens hållning inte vara särskilt bekväm. M associeras med Sverigedemokraternas nationalistiska, slutna syn på politiken och synar vare sig SD:s inkonsekventa ställningstaganden eller den sakpolitik som står i kontrast till moderata kärnprinciper.
Ett liknande perspektiv uttrycktes av Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag. I en ledarkrönika i Borås Tidning (8/12-19) poängterade han:
»Frågan är hur Moderaterna – som under Alliansåren nästan lyckades radera ut sin egen identitet – ska förmå hålla en skarp idépolitisk front mot ett parti man avser återta makten med?«
Huruvida Ulf Kristersson kommer att återgå till att syna Jimmie Åkesson på samma vis som Carl Bildt tillintetgjorde SD-ledaren i Aktuellt-studion under valslutspurten 2018 återstår att se.
Naod Habtemichael