Tema

“Liberala” reformer hotar friheten på arbetsmarknaden

Text: Mikael Feldbaum

Mikael Feldbaum. Foto: TCO

 

CUF har legat i hårt på sistone i sociala medier, »fuck facket 4-ever» som kidsen säger. Ett diplom till Martin Ådahl med en brinnande LO-borg följdes av en hätsk debatt om fikande #brittmarie45. Samtidigt var Annie Lööf snabb med att försvara fackens ”viktiga roll på arbetsmarknaden” och socialliberaler som Romina Pourmokhtari, ordförande för LUF, tyckte både att ”partsmodellen är jätteliberal” och att ”facket är bra för friheten”. Vad är det liberaler bråkar om egentligen? Mikael Feldbaum, chefredaktör för TCO:s tidning Arbetsvärlden, reflekterar kring den liberala debatten om arbetsmarknaden. 

De flesta skulle nog hålla med om att chefen är en enormt viktig person i ens liv. Chefen bestämmer vad vi gör på jobbet, när vi ska vara på jobbet och när vi får ledigt. Och vad vi ska ha betalt. Arbetsgivaren ”leder och fördelar arbetet” och vi formar hela våra liv i en häpnadsväckande utsträckning för att uppfylla hens krav. 

Då är det naturligt att det bildas en motkraft, att löntagare organiserar sig och kräver rimliga villkor. Det handlar om föreningsfrihet, vuxna människor som självmant väljer att gå samman i en förening som de när som helst kan lämna. En liberal önskedröm som dessutom värnar löntagarnas individuella rättigheter och autonomi att välja sina livsomständigheter. En demokratisering av den extremt hierarkiska institution som lönearbetet utgör. Två krafter möter varandra, må så vara på en ojämn arena, och finner någon typ av balans. Det är väl så man ska förstå att ”partsmodellen är jätteliberal”.

Så långt är de flesta liberaler nog beredda att hålla med. Det är, som vanligt i liberala sammanhang, när staten kommer in i bilden som det blir krångligt. 

Den senaste tidens politiska strider om arbetsrätten handlar i mångt och mycket om vilka ramar lagstiftaren ska skapa för arbetsmarknaden. Först inskränktes strejkrätten, efter konflikten i Göteborgs hamn som bröt ut våren 2016. Sedan dess har både turordningsreglerna och lagstiftningen kring saklig grund för uppsägning ändrats. Och får vi ett regeringsskifte efter nästa val skulle en formidabel ångvält av lagförslag till arbetsgivarens fördel kunna dra igång: inskränkta sympatiåtgärder, en proportionalitetsprincip i konflikträtten och obligatorisk a-kassa.

Som liberal kan man ha olika uppfattning om exakt hur och i vilken grad staten ska rigga arbetsmarknadens villkor. Kanske än mer intressant än den principiella diskussionen kring vart och ett av de politiska förslag som nu ligger på bordet, är frågan om den ”nordiska” eller ”svenska” modellen. Är det eftersträvansvärt med hög kollektivavtalstäckningsgrad eller inte? Är den nordiska modellen ”liberal”, är den kollektivistisk eller till och med korporativistisk och därmed förkastlig?

När Nya Moderaterna började hylla den nordiska modellen var det kanske symptomatiskt för ett parti med ambitioner att regera i stället för att sitta i opposition. Men det var också trendkänsligt. Det internationella forskarsamhället av ekonomer hade börjat uppskatta partsmodellen. Nationella branschvisa förhandlingar skapar både social stabilitet och ekonomisk förändringsbenägenhet. I dag har EU en social pelare och det pratas minimilöner och ”social dialog”, eftersom kristdemokrater i hela Europa är livrädda för de högerradikala krafter som släpps loss när stora grupper löntagare faller tillbaka ekonomiskt. Facken är kraftigt försvagade och EU-projektet är hotat. Men den utveckling som skapat Sverigedemokraterna och som nu håller på att trycka ut Liberalerna ur riksdagen, tycks märkligt frånvarande i svensk liberal debatt.

Anser man att partsmodellen i grunden är liberal, bör man också vara försiktig med att låta politiken sätta ramarna. När den förhandlingsbara turordningen minskas, reduceras fackens roll till att förhandla bättre uppsägningsvillkor. Arbetsgivarnas betalningsvilja till omställningsfonderna undergrävs när de inte längre behöver köpa flexibilitet, utan erbjuds den direkt av lagstiftaren. I stället får skattebetalarna kliva in. På så sätt undergrävs också partsmodellen. Det räcker inte med att anse att facken ska vara försäkringsbolag åt medlemmarna. Det måste också till arenor för parterna att mötas – frågor att förhandla om genom semidisposivitet (en lag som kan avtalas bort, reds. anm.), denna fina del av den svenska modellen.

När ekonomen Lars Calmfors nyligen kommenterade differentieringen av a-kassan som skedde 2007, ångrade han sitt tidigare stöd. Reformen var kanske »nationalekonomiskt korrekt«, men tyvärr hade den också knäckt fackens medlemssiffror radikalt. Detta hotade att underminera partsmodellen, vilket var en oförutsedd konsekvens. Förändringsivrarna hade velat att arbetslösa skulle söka fler jobb och reservationslönerna minska. Men få hade vid den här tiden funderat så mycket över de drastiska medlemstapp som detta skulle leda till för facken. Nu ångrade sig den liberale ekonomen.

Kanske är det denna debatt som liberaler är inne och nosar på i dag. Risken är att om man skruvar på fel skruvar, så faller modellen. Och friheten på arbetsmarknaden minskar.

Mikael Feldbaum är chefredaktör och ansvarig utgivare för TCO:s tidning Arbetsvärlden.

@mikaelfeldbaum

mikael.feldbaum@tco.se

Fler artiklar av Mikael Feldbaum

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr