Skip to content
Vi är alla individualister, av Jesper Ahlin Marceta (Timbro förlag 2021).
Vi är alla individualister, av Jesper Ahlin Marceta (Timbro förlag 2021).
Idé | Individualism

Individualismen – vårt skydd mot auktoritet

Politiska rättigheter är ett sätt att skydda människan från politisk auktoritet. Men hur ska människan skyddas från andra former av auktoritet? Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta skriver om den svenska individualismen – vårt sätt att vara och leva – och vilken betydelse den har som skydd från andra former av auktoritet än den politiska.

Stater kan vara auktoritära. De kan förbjuda fel litteratur, tvinga medborgare att utföra bestämda arbetsuppgifter och slå sönder eventuella protester med våld. Stater kan också vara ett skydd mot auktoritet, inte minst genom att upprätthålla människors rättigheter.

Men ett av de starkaste skydden mot auktoritet i Sverige ligger inbäddat i vår kultur. Det skyddet är vår individualism.

Individualism är ett socialt mönster. Människor i individualistiska kulturer – i kontrast till dem i kollektivistiska kulturer – betraktar sig själva som egna varelser, inte som gruppmedlemmar. Deras sociala relationer präglas av val och analys, inte underkastelse och tradition.

Socialpsykologen Harry C. Triandis var en pionjär inom forskning om individualism. Han har formulerat ett exempel som illustrerar skillnaden mellan individualism och kollektivism.

Låt säga att du ska köpa en ny matta. Hur går du tillväga? Kanske söker du inspiration på Pinterest och besöker några butiker för att jämföra olika alternativ. Du bestämmer dig för en matta, köper den, och är förhoppningsvis nöjd. Inga konstigheter.

I kollektivistiska kulturer kan det gå till på ett helt annat sätt. Den som vill köpa en ny matta besöker en mattförsäljare, men inte vilken som helst utan en som tillhör samma ingrupp. En ingrupp är en social enhet. Köparen och säljaren kanske hör till samma släkt, klan, kyrka, fotbollsklubb eller fackförening – alla olika exempel på ingrupper.

Därefter bjuds köparens familj in till rådslag. Mamma, pappa, syskonen, morfar, farmor, kusinen och svägerskan. Tillsammans väljer de ut en matta som passar hela gruppens gemensamma smak och ekonomi.

Harry C. Triandis exempel med mattköpet fångar många kännetecken hos individualistiska och kollektivistiska kulturer. Individualistens mattköp är analytiskt, rationellt och opersonligt. Det bygger på en ekonomisk transaktion som styrs efter enskilda aktörers mer eller mindre självständiga önskemål.

Kollektivistens mattköp är helt annorlunda. Det både utgår från och förstärker sociala relationer. Enskilda personers viljor är underställda ingruppens – den utvalda mattan är estetiskt och ekonomiskt förankrad i gruppens gemensamma preferenser. Förankringen knyter mattan till en delad kultur och tradition.

Själva konsumenten står inte i centrum. Hon är inordnad i en social hierarki och förväntas anpassa sig därefter. Om hon surfar omkring på Pinterest och köper mattor på egen hand tolkas det som ett angrepp på ingruppen. Självständighet är ett existentiellt hot.

Exemplet med mattköpet handlar om någonting alldagligt och okontroversiellt. Det är nästan lite lustigt. Men samma sociala strukturer genomsyrar hela kulturer. Ofta med skrämmande följder.

Individualister väljer själva vem de ska gifta sig och bilda familj med. Kollektivister accepterar den partner som ingruppen utser.

Individualister väljer utbildning och yrkesbana efter eget tycke. Kollektivister går den väg som ingruppen förväntar sig av dem.

Individualister hävdar sina rättigheter. Kollektivister underkastar sig.

Forskning visar att in- och utgrupper är helt centrala för den sociala organisationen i kollektivistiska kulturer. Människor i sådana kulturer tänker inte på sig själva som egna varelser, utan som gruppmedlemmar. Samhället organiseras därefter. Dess institutioner utformas med hänsyn till grupper – inte individer, och syftar till att bevara – inte frigöra.

Individualism och kollektivism har även rent moralisk betydelse. I individualistiska kulturer är etiken oberoende av social tillhörighet. Till exempel antas vanligtvis alla människor bära samma moraliska status och lyda under samma etiska regelverk, just i kraft av att de är individer på jämlika grunder.

Så är det inte i kollektivistiska kulturer. Människor i utgrupper, alltså sådana grupper man själv inte tillhör, bär inte samma moraliska status. De föreställs som mindre viktiga. Därför kan någonting som betraktas som omoraliskt om det sker mellan ingruppens medlemmar betraktas som oproblematiskt om det sker mellan dem och andra grupper. En person kanske inte får ljuga inför medlemmarna i den egna kyrkan, men gärna inför andra.

In- och utgruppernas centrala plats i samhället tenderar att leda till hederskultur. Individen får inte dra skam över ingruppen. Om en person blir påkommen med något klandervärt är det inte bara hon själv som drabbas av skam och klander utan hela gruppen. Hon måste anpassa sitt beteende därefter.

Kollektivistiska normer har en effekt på människors liv som kan jämföras med statlig auktoritet. Hedern styr. Människan underkastar sig.

Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Svenskar betraktar sig själva som självständiga. Vi styrs av våra egna preferenser och väljer själva vilka gemenskaper vi vill ingå i. Svenskar hävdar sina rättigheter.

Den svenska individualismen har både kulturella och politiska förklaringar. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh argumenterar i sin bok Är svensken människa? för att den svenska individualismen fanns på plats redan på 1800-talet. Under 1900-talet befästes den i politiska institutioner. Historikerna kallar det för statsindividualism.

Svenskar har en omedelbar relation till statsmakten i kraft av att vara individer. Till exempel har vi en grundläggande välfärd som förmedlas till oss som enskilda individer av det offentliga. Vi måste inte vara medlemmar i en kyrka för att få gå i skolan eller ansluta oss till en lokalförening för att få ekonomiskt bistånd. Vi beskattas inte som hushåll utan som enskilda löntagare. Vi har en medicinsk journal som ingen annan får läsa utan vårt samtycke. Vi fördelar inte arv till den förstfödde utan delar lika mellan syskon.

Statsindividualismen bekräftar det skydd mot auktoritet som ligger inbäddat i vår kultur. Den är ett politiskt uttryck för vårt sätt att vara och leva.

Den svenska individualismen bryter social och historisk determinism. En svensk är inte förutbestämd att leva på det sätt som ingruppen förväntar sig av henne. Hennes närstående tolererar att hon själv väljer sin egen väg i livet. Ofta uppmanas hon faktiskt till det. Och det offentliga stöttar henne genom att erbjuda henne utbildning och ett ovillkorat ekonomiskt skyddsnät.

Vår individualism befriar oss svenskar från sociala auktoriteter. Vi kan leva oberoende från traditionella förväntningar som påtvingas oss genom sociala gruppmedlemskap.

Men eftersom det är vårt sätt att leva – vi är alla individualister – har vi ibland svårt att se och uppskatta det. Vi är som fiskar som inte ser vattnet. Därför förstår vi inte alltid när och hur vår individualism är hotad. Eller vad det kan innebära.

Många svenskar lever i religiösa samfund som de vill men inte förmår lämna. Jehovas vittnen är ett exempel. Samfundet utgör en ingrupp som skiljer medlemmar från andra. Den som lämnar tron lämnar också ingruppen och förlorar då den moraliska status som följer med medlemskapet. Ett före detta vittne är en av »de andra«.

Andra svenskar lever i subkulturer med klanstrukturer. Där är den enskilde individen socialt inordnad så att hon måste underkasta sig klanens regler och normer. Ofta är det en patriark, eller en grupp patriarker, som bestämmer om reglerna har brutits och vilka bestraffningar som då är lämpliga. 

Den vanligaste och troligtvis mest osynliga grupptendensen i Sverige är familjen. Vi är förvisso ett extremt individualistiskt folk, men ändå har vi till exempel inte knutit föräldraförsäkringen till den enskilde individen. I stället överlåts bestämmanderätten över föräldraledighet till familjen som kollektiv, precis som att sambeskattningen som avskaffades på 1970-talet var knutet till hushållet och inte individen.

Vår kollektivistiska föräldraförsäkring innebär i praktiken, liksom sambeskattningen gjorde på sin tid, att kvinnor tar ett större ansvar för barnen än män. Familjer påverkas nämligen av de normer som råder i samhället. Det lilla kollektivet förverkligar de könsbaserade normernas auktoritet.

Alla behöver skyddas mot auktoritet. Ett sätt att stärka det skyddet i Sverige är att utveckla vår individualism. Vi behöver främja individualistiska kulturella uttryck, som exempelvis en djup respekt för den enskilde individen som person. Alla måste få vara någon.

Vi borde också stärka statsindividualismen där den har tappat mark och upprätta den där den ännu inte har etablerats. Bryta sönder klanstrukturer. Individualisera föräldraförsäkringen.

Men viktigast är nog att lära fisken att se vattnet. Individualismen är vårt sätt att leva. När vi har lärt oss att se det förstår vi auktoritet bättre, liksom hur vi bäst skyddar oss mot den.

Jesper Ahlin Marceta

Lästips: Jesper Ahlin Marcetas bok Vi är alla individualister gavs ut hösten 2021 på Timbro förlag.

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Rädda liberalismen från nyliberalerna

Liberaler bryr sig för mycket om staten