The Social Network och allehanda skräckdokumentärer har lärt oss att frukta amerikanska nätjättar och techbolag. Frankrike vill ta upp kampen för europeisk digital suveränitet, men internetexperten Amelia Andersdotter varnar för att livet i en fransk digital koloni kommer att ha betydligt fler buggar än den amerikanska där vi nu lever.
»Orden digital suveränitet ligger på allas läppar«, upprepas gång på gång i fransk press. Den franske kommissionären Thierry Breton har gjort en plan för att garantera den digitala suveräniteten. Det franska parlamentet har utarbetat en rapport om suveränitet för både Frankrike och Europa. Den franska senatrisen Catherine Morin-Desailly skrev så tidigt som 2013 en särskild utredning om EU:s ställning som digital koloni. Lösningen är uppenbar: franska IT-tjänster måste bli mer populära bland européerna.
En viss poäng har den franska dagspressen i det att digital suveränitet verkligen har blivit en snackis på EU-nivå. Franska tjänstemän mobiliserar: sekonderas in i europeiska organ som EU-kommissionen, utrikestjänsten EEAS och europeiska nätverkssäkerhetsbyrån ENISA. I Frankrike avsätts pengar för att göra det enklare för franska företag att ta ledarskapsroller i arbetet med att skapa EU-gemensamma standarder.
Men för oss icke-fransmän är det viktigt att inte vara naiva. Anledningen till att många av de franska tjänsterna är mindre populära än de amerikanska motsvarigheterna och behöver statligt stöd är för att de helt enkelt inte fungerar lika bra, eller inte har samma utbud.
Emmanuel Macrons statstjänstemän fokuserar dock inte bara på de sexigaste tjänsterna för slutkonsumenterna. Franska elektronikjättar som ST Microelectronics (kiselchip) och integratörer som Atos ska garantera suveränitet i hela värdekedjan. På cyberförsvarssidan är det franska attacker och försvarsmekanismer som ska hjälpa Europa att hävda sig i en allt kyligare internationell miljö för servrar.
Jag måste erkänna att jag ofta blir frustrerad av den franska Frankrike-centrismen, och lika frustrerad över övriga Europas oförmåga att stå emot den.
Fransk lagstiftning uppnår sällan sina mål, landet är centralstyrt, och gör man en lista över revolutionära teknologier som Frankrike anammat först inser man snabbt att pappret man tagit fram förblir tomt. Den italiensk-amerikanske cyberpunk-skribenten Bruce Sterling formulerade det kanske bäst i inledningen till sin journalistiska bok Hacker Crackdown 1992 (fritt citerat): »när telegrafen uppfanns i mitten av 1800-talet, valde franska militären att investera i ett nät av semafor-torn. De litade inte på ett kommunikationsverktyg som vilken jeppe som helst kunde använda hemma, utan ville kunna kommunicera på ett sätt som medgav kontroll över den fysiska plats som kommunikationen utgick ifrån«.
Frankrike är landet där sund konkurrens mellan företag ifrågasätts om det visar sig att konkurrenskraftiga företag inte behöver lika många anställda som tidigare statsmonopol (den franska telekommarknaden är ett utmärkt exempel).
Det tyska företaget Flixbus fick smaka på den franska inställningen till konkurrens när BlaBlaBus, en del av BlaBlaCar (en sorts franskt alternativ till Uber som fick runt 100 miljoner euro av franska statliga tågföretaget SNCF 2018), monopoliserade busstationer i franska städer medan Flixbus-bussarna fick nöja sig med att stanna på parkeringar vid okända bakgator.
Frankrike saknar både kulturen och perspektiven för att göra något vettigt med Europas digitala inre marknad. Nästan varje lagförslag som Frankrike har kämpat för på europeisk nivå någonsin har medfört skada på central- och östeuropeiska företag. Från mediareglering (så långt tillbaka i tiden som 2004, enligt Centraleuropeiska universitet i Budapest) till upphovsrätt 2019 (enligt tjeckiska Seznam).
Nej, kampen för europeisk självständighet kan inte föras på franskt manér. Den franska intelligentian är för inåtvänd, för oemottaglig för utom-franska influenser. Ironiskt nog har internet inneburit att den »mindre intelligenta« delen av befolkningen har fått större exponering mot omvärlden än beslutsfattarna – franska lagstiftare har tvingats ta till tvångsskatter mot Amazons webbförsäljning och arbetar aktivast av alla europeiska regeringar för att yttranden i sociala medier ska vara begränsat tillgängliga för just deras folk.
Problemen stannar inte i Frankrike. En motsvarande problematik finns även i Tyskland. Kortsiktigt finns ingen lösning, men långsiktigt är ett viktigt steg att bryta upp den franska och tyska universitetsvärldens självisolering. Forskare på Europas rand (det vill säga, vi som inte är vare sig fransmän eller tyskar) deltar ofta i akademiska konferenser där arbetsspråket är engelska och kan ta intryck både av varandra och av forskning i andra delar av världen. Detta är ovanligare i Tyskland och Frankrike.
Det är enkelt att göra sig lustig över Frankrikes kamp mot väderkvarnar i cybern. Vi kan också visst ta strider här och där mot varje kontraproduktivt förslag. Men vi på randen måste börja ta Frankrikes försök till, och Tysklands passivitet inför, dominans i den europeiska cyberrymden på större allvar, och även kunna göra det utan att styras av amerikanska myndigheter (antingen strategiskt eller genom direkta subventioner).
Detta dels för att EU nu har börjat få stora pengar att spendera på återhämtning och industri- eller försvarspolitiska åtgärder. Där det finns pengar behöver vi se till att de inte går till dåliga servrar från franska Groupe Bull, undermåliga franska söktjänster som Quaero och Qwant eller oönskade nätverkstjänster som Minitel. Också för att det egentligen ligger i vårt intresse att det går bra för Frankrike, och det verkar de inte vara så bra på att ordna själva.
Jag vill inte bo i en fransk digital koloni, och det tror jag inte någon annan europé vill heller.
Amelia Andersdotter är internetexpert, tidigare medlem i Liberal Debatts redaktion och arbetar för Council of European National Top level domain Registries (CENTR).
@teirdes
amelia@andersdotter.cc