Perspektiv

Att riva upp LAS löser inte ungas problem på arbetsmarknaden

Text: Filippa Ronquist

Med jämna mellanrum hävdar ett ungdomsförbund på högerkanten att lagen om anställningsskydd (LAS) måste avskaffas helt. Nu senast var det Centerpartiets ungdomsförbund som i ett hårt kritiserat videoklipp med förbundets nytillträdda ordförande Réka Tolnai gick ut i strid mot LAS.

Ingen är förvånad, alla är upprörda. Vänstertwitter (och Ivar Arpi) har öst hån över de hopplösa ungdomarna i CUF i veckor. Och visst verkar en del av CUF:s utspel vara grundat i ren och skär okunnighet, men att hävda att detta är den enda anledningen till varför ungdomsförbundet och många andra unga är skeptiska till LAS vore lika dumt. Ungas skepsis till LAS, och särskilt turordningsreglerna, är till viss del helt naturlig och förståelig. Det måste ett försvar av LAS erkänna och bemöta.

Många associerar LAS främst med turordningsreglerna, och framförallt principen om “sist in, först ut”. Principen säger att vid arbetsbrist ska den som har anställts sist sägas upp först, vid lika anställningstid ska den som är yngst lämna arbetsplatsen först. En sådan regel verkar både icke-meritokratisk och åldersdiskriminerande. Inte konstigt att den sticker i ögonen på många unga, särskilt de som jämför sig med sina föräldrars generation och med rätta känner sig förfördelade på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Att arbetsgivare lätt ska kunna sparka den som inte sköter sitt jobb och själva få bestämma vem som ska sparkas först låter säkert för många som en självklarhet, som vanligt sunt förnuft. För den som dessutom har stor tillit till att arbetsgivare inte avskedar anställda på andra grunder än just bristande kompetens eller arbetsförmåga kan det vara svårt att förstå grunden till vissa skrivningar i LAS.

Trots detta fyller LAS en viktig funktion på svensk arbetsmarknad. Men för att förstå det krävs inte bara förståelse för den svenska modellen, utan även en viss erfarenhet av eller insikt i arbetsmarknadsrelaterade dispyter. Alltså, den typen av kunskap få unga har.

Grundprincipen i LAS är att arbetsgivare måste ha en saklig grund för att säga upp anställda. Detta gäller såväl vid uppsägning av personliga skäl som uppsägning vid arbetsbrist. Till skillnad från vad CUF verkar tro är inte turordningsreglerna applicerbara i det fiktiva fall som användes i kampanjvideon om Britt-Marie, 45, som sitter kvar i fikarummet och inte sköter sina arbetsuppgifter. Turordningsreglerna hindrar inte arbetsgivaren från att avskeda någon som missköter sitt jobb. Däremot innebär andra delar av LAS att den arbetsgivare som vill sparka Britt-Marie av personliga skäl måste ange sakliga skäl.

Det är endast vid uppsägning på grund av arbetsbrist som turordningsreglerna, och principen om “sist in, först ut”, gäller. Reglerna kan få det att låta som att kompetens inte spelar någon roll vid sådana uppsägningar. Det är fel. Som många andra påpekat väger kompetens redan tyngre än anställningstid. Det är arbetsgivaren själv som specificerar vilken kompetens som krävs på arbetsplatsen och om arbetstagaren saknar tillräckliga kvalifikationer för att utföra de jobb som finns kvar på arbetsplatsen spelar det ingen roll att hen varit anställd längre än någon annan. Regelverket ger alltså redan nu stor flexibilitet för arbetsgivaren, som både kan och bör specificera kompetens på ett sådant sätt att hen får behålla rätt personer vid uppsägningar.

För många kvarstår dock frågan: Varför inte ta bort turordningsreglerna helt och låta arbetsgivaren själv bestämma vilka som ska få vara kvar vid arbetsbrist? Fördelen med de tre grunder som i dag bestämmer turordningen – anställningstid, ålder och tillräckliga kvalifikationer – är inte bara att de är sakliga, utan framförallt att de är lätta att fastställa på ett objektivt sätt. Det är lätt, i praktiken, att hävda att någon är ‘dålig på sitt jobb’ och svårt för en arbetsdomstol att avgöra om arbetsgivarens bevis för detta är sakliga eller inte. Till skillnad från arbetsgivarens bedömning av arbetsförmåga är anställningstid, ålder och tillräckliga kvalifikationer svåra för arbetsgivare och arbetstagare att tvista om.

Tittar man närmre på uppsägningstvister inser man snabbt att det finns många arbetsgivare som vill avskeda anställda på helt andra grunder än bristande kompetens eller arbetsförmåga. Att arbetsgivare vill kunna göra sig av med folk som klagar eller kräver förbättringar i arbetsmiljön är inte ovanligt. Att reglera mer objektiva grunder för uppsägning som är svåra att tvista om skyddar därmed anställda som, trots att de gör ett bra jobb, betraktas som ett hot av arbetsgivaren. Det kan handla om anställda som påpekar dåliga villkor eller missförhållanden på arbetsplatsen, visselblåsare, fackligt aktiva, skyddsombud, eller den som larmar om fall av sexuellt ofredade eller diskriminering på jobbet. Tycka vad man vill om de grunder som i dag fastställer turordningen, men det är svårt att tänka sig andra regler som skulle vara bättre och samtidigt ge ett lika gott skydd till de arbetstagare som behöver det mest.

Den som lyssnat på Sveriges Radios dokumentär om det visselblåsande vårdbiträdet Stine på Attendo inser vikten av denna poäng. LAS ger Stine skydd mot att avskedas endast på grund av att hennes arbetsgivare anser henne “illojal”. Utan turordningsreglerna är risken stor att anställda som Stine är de första som får lämna arbetsplatsen vid eventuell arbetsbrist.

Något som ofta glöms bort i debatten om LAS är att lagstiftningen, som de flesta andra delar av vår arbetsrätt, är semi-dispositiv. Det betyder att lagstiftningen inte är slutgiltig, utan kan omförhandlas av arbetsmarknadens parter. På grund av detta är också LAS mycket mer flexibel än vad den på pappret ger sken av att vara. Arbetsgivare kan redan i dag förhandla bort delar av LAS, inklusive turordningsreglerna, om de vill. Detta är inte heller ovanligt: särskilda så kallade avtalsturlistor gäller redan på många arbetsplatser.

Detta innebär att LAS inte är skriven i sten. LAS bör i stället ses som ett av många verktyg som stärker fackförbundens förhandlingsställning gentemot arbetsgivare. Självklart kan man tycka att arbetstagare generellt har en för stark ställning på arbetsmarknaden, men det är sällan den anledningen ungdomsförbunden uppger när de förklarar varför de vill skrota LAS.

De verkliga problemen som många unga står inför på arbetsmarknaden – hög arbetslöshet samt en allt större andel otrygga och osäkra jobb – löses inte genom att riva upp LAS. I forskningen saknas tydliga bevis för att större makt åt arbetsgivare i frågor om uppsägningar skapar fler arbetstillfällen överlag, vilket den nyligen slutförda LAS-utredningen också fastslår. Däremot leder uppluckringar av LAS till att en större andel anställningar blir otrygga och osäkra.

Men vi måste vara beredda att erkänna att LAS innebär att de flesta arbetare, under sin livstid, löper en högre risk att bli uppsagda tidigare snarare än senare i livet. Det är något som de flesta av oss, även vi som fortfarande är relativt unga, kan acceptera. Inte bara för att vi inser behovet av skydd mot godtycklig uppsägning, men även för att det trots allt är lättare att ställa om på arbetsmarknaden som ung än som gammal.

Filippa Ronquist är doktorand i politisk filosofi, University College London.

ronquist.filippa@gmail.com

@FilippaRonquist

Fler artiklar av Filippa Ronquist

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr