Leonard Cohen har fler beröringspunkter med nationalekonomi än vad man kanske vid en första anblick kan ana. I en exposé över Cohens senare verk kopplar Eva Forslund hans låttexter till begrepp som tillgångsspecificitet, kapitalförstörelse och en hjärtesorgens resursslöseri – och svårigheten med att skriva bra kontrakt.
Den kanadensiske singer-songwritern Leonard Cohen behandlade ofta kärlek i sin texter. Han har också tolkats politiskt och hans referenser till religion är otaliga. Mindre självklara är Cohens kopplingar till nationalekonomi men beröringspunkterna är fler än man kan ana.
En sådan beröringspunkt återfinns på Leonard Cohens sista skiva You want it darker. Den släpptes några veckor före hans död hösten 2016. I låten If I didn’t have your love sjunger han:
»If the sun would lose its light and we lived in an endless night… that’s how broken I would be… if I didn’t have your love to make it real«.
Man associerar genast till 2009 års Nobelföreläsning i nationalekonomi. Då pratade Oliver E. Williamson om de problem som är förenade med varor som präglas av tillgångsspecificitet, alltså att de endast har ett unikt användningsområde, och därför inte kan säljas vidare till tredje part.
En sådan vara är Cohens romantiska kärlek. Den kärleken är formad efter och riktad till en specifik individ, och kan, i brist på bättre ord, inte »säljas vidare«.
Ett mer klassiskt exempel på den typen av varor är arbetsplatsspecifikt humankapital, som att kunna manövrera en viss typ av maskin eller sköta planeringen för särskilda evenemang. Den typen av humankapital har ett högt värde, som dock helt eller delvis går till spillo om man byter jobb. Sådant som präglas av tillgångsspecificitet riskerar alltså att förslösas om kontexten förändras.
Och vad beskriver Cohen om inte en tragisk kapitalförstörelse, ett hjärtesorgens resursslöseri? I textraden ovan menar han att förlorad kärlek är ett värdetapp i paritet med att solen skulle tappa sin lyskraft. Romantisk kärlek, i varje fall i stunden, är personspecifik. Kanske är det därför olycklig kärlek kan kännas som ett sådant resursslöseri. I varje fall verkar Cohen tycka att kärleken som vara är personspecifik, och att den, i enlighet med nationalekonomin, därför förlorar sitt värde när kontexten förändras.
Nationalekonomin har en lösning på detta potentiella resursslöseri: att skriva kontrakt. Den lösningen tillämpas till exempel för platsbyggda bokhyllor, en annan typ av platsspecifik vara. Hyllorna ska unikt passa i ett enda hem, och har därför en enda potentiell köpare. Det gör situationen osäker; det finns en risk att köparen, när hyllan är färdigbyggd, bara erbjuder en spottstyver eller rentav vägrar att betala. Snickaren har då inget annat val än att gå med på vilket pris som helst, eftersom varan inte går att sälja vidare. Därför finns en risk att affären inte ens kommer på tal, trots att både utbud och efterfrågan finns. En lösning på det är att i förhand teckna kontrakt. Då kan transaktionen äga rum ändå, trots att varan är platsspecifik.
Även detta verkar Leonard Cohen vara väl medveten om. Hans kärlek har ett högt värde men endast en potentiell mottagare. Helt i linje med nationalekonomisk teori önskar han därför upprätta ett kontrakt, i låten Treaty:
»I wish there was a treaty we could sign, between your love and mine«.
Men det är svårt att skriva kontrakt. Många har förstås försökt, vilket världshistoriens många äktenskap kanske är ett tecken på. Men i både Leonard Cohens texter, och många äktenskapskontrakt, blir det tydligt att det inte räcker med viljan att skriva ett kontrakt. Det krävs även tillit. En sådan tillit kan en rättsstat garantera genom att med våldsmonopolet i ryggen garantera att ett kontrakt följs. Men i den romantiska världen, till skillnad från i den nationalekonomiska, råder ofta anarki. Därför blir Cohens slutsats sorglig, men ur ett nationalekonomiskt perspektiv föga förvånande: »I’m leaving the table, I’m out of the game«, sjunger han i titelspåret på skivan.
Trots att det finns både utbud och efterfrågan, kan inte relationen äga rum.
Beröringspunkterna mellan nationalekonomi och Cohens texter om kärlek är många. Det bör förstås inte innebära att kärlek borde fungera mer som nationalekonomi. Däremot är det tydligt att både nationalekonomin och Leonard Cohens texter handlar om hur människor fungerar i relation till varandra. Och för att ha relationer, oavsett om de är romantiska eller ekonomiska, måste parterna lita på varandra. Tillit byggs antingen upp naturligt i en relation, eller artificiellt när en rättsstat backar upp kontrakt. I bästa fall hade Leonard Cohen haft den förra typen av tillit i sin relation, i desperation efterfrågar han den senare. I verkligheten lyckas han med ingetdera.
Kontrakt är ett sätt att upprätta tillit. Utan kontrakt blir en del handel aldrig av, trots att efterfrågan finns. På samma sätt gör vår oförmåga att lita på andra människor att vi går miste om möjligheter till kärlek och gemenskap. Eller på nationalekonomiska: hinder för handel – och tillit – leder till en underinvestering i kärlek och våra sociala relationer.
Eva Forslund är liberal skribent och nationalekonom.
eva.forslund@yahoo.com