Tema

Ett fritt internet är inte nödvändigtvis ett fritt internet

Text: Fredrik Thorslund

Lagstiftningskartan för internetplattformarna är på väg att ritas om totalt. Men hur? Liberal Debatts Fredrik Thorslund är jurist med särskilt intresse för internetfrågor och din ciceron genom nätets juridiska eskapader när den digitala världen byter riktning.

Begreppet grindvakt, eller gatekeeper, härstammar egentligen från den tidiga socialpsykologin. Uttrycket myntades av den amerikanske psykologen Kurt Lewin, i en forskningsartikel från 1943, för att illustrera hur amerikanska hemmafruar utövade det bestämmande inflytandet över befolkningens matvanor. 

Mat – föreslog Lewin – rör sig nämligen inte av egen kraft. I stället slussas den genom olika »kanaler« på sin väg från producent till slutmottagare: från fabriken till affären, från affären till skafferiet, och från skafferiet till middagsbordet. Den som råder över de olika »kanalerna«, menade Lewin, har också kontroll över vad som når fram till konsumenten. I Lewins fall var det hemmafrun. Hon handlade maten, förvarade den, lagade den och serverade den. Hon var en grindvakt i konsumtionskedjan.

Med det i åtanke kan det framstå som – ja, anakronistiskt – att begreppet nu dyker upp som legaldefinition för moderna plattformstjänster, i en lagstiftningsoffensiv som ska »forma EU:s digitala framtid«. Anakronistiskt – om än långt ifrån överraskande. Inte bara för att plattformarna teoretiskt sett utför samma sorts uppgifter som Lewins hemmafru när de överför, lagrar och indexerar innehåll. Utan också för att det rättsliga intresset för grindvakter och mellanhandsreglering verkar större nu än någonsin.

I EU pågår arbetet med ett antal förordningsförslag – särskilt DSA, DMA och TERREG – som syftar till att skärpa plattformarnas ansvar i förhållande till såväl användare som konkurrenter och den breda allmänheten. I USA har Twitters vd Jack Dorsey och Facebooks vd Mark Zuckerberg kallats inför kongressen för att stå till svars för hur användargenererat innehåll sprids på deras plattformar. Demokratiska kongressledamöter vänder sig mot plattformarnas påstådda slapphänthet mot desinformation och hatiskt innehåll. Republikanska ledamöter klandrar plattformarna för politiskt betingad övermoderering. Båda lägren har uttryckt att plattformarnas ansvarsfrihet – som regleras i Section 230 i 1996 års Communications Decency Act – borde beskäras eller upphävas. 

Dragningen mot ett utökat mellanhandsansvar är förståelig. Inte minst av praktiska skäl. Att beivra varje yttrandefrihetsbrott på internet för sig: varje hot på Twitter och varje propagandavideo på Youtube – med alla de rättssäkerhetsgarantier och intresseavvägningar som då skulle aktualiseras från fall till fall – vore en diger uppgift för staten. Att övervältra ansvaret på mediet självt, under hot om böter vid bristande resultat: klart enklare. 

Med effektivitetsvinsten kommer förstås en del hakar. Dels finns det någonting som skaver med tanken på att staten i praktiken låter lägga ut eller outsourca rättsskipningsuppgifter på privatägda techbolag. Särskilt i fråga om någonting så kritiskt som yttrandefrihetens gränser. Dels finns en oro för att plattformarna – med höga sanktionsavgifter som en nagel i ögat – skulle tendera att tillämpa en viss »säkerhetsmarginal« vid innehållsmodereringen. 

Men det finns mer än rent praktiska hänsyn bakom den rättsliga uppstramning som nu verkar drabba informationssamhällets grindvakter. 

Internet är inte längre den brokiga skärgård av nisch-bloggar och indie-forum som det en gång var, när 90-talet mötte det nya millenniet. Utvecklingen har präglats av en skenande centralisering, så till den grad att vissa aktörer har lyckats etablera en rent institutionell ställning i samhällslivet. Om de ledande plattformarna vore stater – och användarna deras befolkning – så skulle de numera räknas som världens största nationer. Men de är varken stater eller nationer. De är privata företag – fria att tillämpa vilka innehållsregler som helst, utan hinder av de konstitutionella rättssäkerhetsstandarder som typiskt sett binder stater. 

Hur missriktad det republikanska partiets vrede än kan tyckas, finns det en poäng i deras invändningar mot Facebook och Twitters nyvunna ställning som »yttrandefrihetens skiljemän«. Intresset av att upprätthålla en stark yttrandefrihet blir egentligen inte mindre för att grindvakten råkar vara ett privaträttsligt subjekt, snarare än ett offentligrättsligt.

Det är också mot den bakgrunden som EU-kommissionens nya lagstiftningsåtgärder får läsas – med krav på beslutsmotivering, överklagandemöjligheter och tillgång till oberoende prövningar där enskildas yttrandefrihet kringskurits. Det är en ansats mot vad som skulle kunna betraktas som en »positiv yttrandefrihet« – inte bara en frihet från statliga ingrepp, utan en statsunderstödd rättighet.

Inte heller detta är egentligen någonting nytt. I själva verket rör det sig, precis som med grindvaktsteorin, om en idé med rötter i det amerikanska 40-talet. 

Ungefär två år efter det att Kurt Lewin introducerade grindvaktsbegreppet stod USA:s högsta domstol inför fallet Marsh v Alabama. Klaganden, Grace Marsh, var ett Jehovas vittne som missionerade i den lilla hamnstaden Chickasaw, Alabama. Chickasaw såg ut och fungerade precis som många andra småstäder. Men med ett undantag. Staden ägdes av det privata skeppsvarvet Gulf Shipbuilding Corporation. Och landägaren hade låtit tapetsera staden med skyltar som förkunnade: »Detta är privat egendom, och utan skriftligt tillstånd tillåts inga gatu- eller dörrförsäljare, affärsombud eller annan form av uppsökande verksamhet«. 

När Grace Marsh således ställt sig utanför det lokala postkontoret för att dela ut religiösa flygblad blev hon först ombedd att gå därifrån – och, när hon vägrade – arresterad för olovligt kvarstannande. Marsh försökte övertyga de lokala domstolarna om att hon hade en grundlagsskyddad yttrandefrihet – men utan framgång. Staden var privatägd, och ansågs därmed kunna behandla sina invånare ungefär som en gäst behandlas på värdens nåder. 

Men högsta domstolen friade Marsh. I ett resonemang som skulle kunna vara hämtat från den moderna diskussionen om plattformsansvar, konstaterade domstolens majoritet:

»Enligt oss är den omständigheten, att platsen där den aktuella frihetsbegränsningen inträffade ägs av någon annan än staten, inte tillräcklig för att rättfärdiga att staten tillåter ett företag att bestämma över medlemmarna i en viss gemenskap på så sätt att deras grundläggande rättigheter inskränks.«

Fredrik Thorslund är jurist och medlem i Liberal Debatts redaktion.

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr