Avslutningsvis

På andra sidan gatan fick barn vara barn

Text: Inas Hamdan

Segregation och utanförskap har blivit avgörande frågor i samhällsdebatten. Att det är något som har orsakats av vår invandringspolitik, att det är negativt och att det är något som måste bekämpas råder det viss konsensus om. Men vad som ofta saknas i samtalet är kunskap om vad segregation och utanförskap egentligen är, vad som gör ett utsatt område utsatt, skriver frilansjournalisten Inas Hamdan från Malmö. Själv förstod hon det inte förrän i gymnasiet, första gången hon lämnade förorten.

Jag växte upp i en av Malmös förorter. En förort som ligger fem minuters bussresa från centrum, mitt över gatan från välmående villaområden. En förort som inte är en för-ort. Men utanförskapen syntes på alla sätt utom de geografiska. På gården pratade vi arabiska. I skolan hade alla mina klasskamrater utländsk bakgrund. I luften hängde hedersförtryckande normer. 

Fram till och med nionde klass kände jag aldrig att det var något konstigt med livet i förorten. Men när jag började gymnasiet förändrades allt. Mina nya klasskamrater var studiemotiverade, men våra likheter tog slut där. 

För första gången fick jag lära känna personer med en annan kultur. Under hela min skoltid hade jag bara haft muslimska klasskamrater och att ifrågasätta Gud var otänkbart. För första gången kunde jag också prata fritt i klassrummet. Att stå för hbtq-rättigheter, feminism och religionsfrihet var plötsligt en självklarhet. 

I Sveriges utsatta områden har medborgarna på pappret samma rättigheter som på vilken annan plats som helst. Man har rätt till utbildning, man har rätt att gifta sig med den man vill och lagen står på individens sida. Men rättigheterna gäller i praktiken inte för alla. 

I förorten var det normalt att föräldrarna hade krav på vem man fick gifta sig med. Även om långt ifrån alla riskerade tvångsgifte så visste tjejerna att det skulle vara svårt att bli ihop med en Jessica, eller till och med en Erik. Det innebar inte att alla var utsatta för dessa kränkningar, utan att det var en norm. Att ingen skulle ha reagerat starkt om man upptäckte att en klasskamrat levde under sådana förhållanden. Vi visste också att vi aldrig skulle berätta för vuxna, för om de visste kunde myndigheter »kidnappa« barnet från föräldrarna. Vissa mänskliga rättigheter framstod helt enkelt som rent teoretiska; sådana som ingen egentligen har. 

När jag började gymnasiet upptäckte jag att dessa rättigheter gällde på andra sidan gatan. Att det inte var normalt att berätta att man blev slagen av sina föräldrar, eller att man var förbjuden att ha relationer. 

I den svenska samhällsdiskursen pratar man ofta om utanförskap och utsatta områden, men det är sällan man konkretiserar vad det egentligen är.

För vissa räcker det med att ha invandrare eller muslimer i ett samhälle för att ett område ska vara utsatt. Men i många delar av Malmö och Sverige finns det invandrare och muslimer som lever livet som vanligt utan att medborgerliga rättigheter slutar gälla. Därför krävs det mer än bara att en invandrarfamilj flyttar in för ett område att bli utsatt. 

För andra handlar utanförskap om »socioekonomiska faktorer«, men medborgerliga rättigheter slutar inte att gälla bara för att ett område är fattigt. Därför krävs det mer än bara ekonomisk utsatthet för att ett område ska bli utsatt.

När det kommer till utsatta områden så är grunden till problemet segregation. När fattigdom och icke-demokratiska värderingar kombineras skapas en känsla av utanförskap. Man vänder sig inte till samhället för gemenskap och stöd, utan till ingruppen. Tillsammans rör man sig från samhället och vi får områden där våra svenska lagar och normer inte gäller i praktiken. 

De segregerade områdena i Sverige är inte »multikultur«, det ser vi i innerstäderna. Förorterna är en form av homogenitet präglad av en känsla av utanförskap och utsatthet, där alla pratar samma språk och har samma religiösa bakgrund. Där andragenerationsinvandrare växer upp i en kultur av heders-och våldsnormer. En värld där möjligheternas land, Sverige, målas upp som motsatsen. Vi som tar oss ut därifrån bär alltid med oss en känsla av att vi inte hör hemma. 

Inas Hamdan studerar politik, filosofi och ekonomi vid Lunds universitet och är krönikör i Sydsvenskan

inashamdan@hotmail.se

Fler artiklar av Inas Hamdan

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr