För några år sedan fick jag, genom en utmärkt krönika av statsvetaren Katarina Barrling, upp ögonen för generositetsprincipen. Det är en idé inom vetenskapsteorin som kan sammanfattas ungefär: När du läser någon annans text ska du göra ditt bästa för att förstå vad författaren menar och tolka de förda resonemangen så välvilligt som möjligt. Mitt 21-åriga jag var hänfört – naturligtvis borde också det politiska samtalet föras så. I stället för att söka sin dummaste motståndares sämsta argument ska man bemöta de bästa argumenten på ett så sakligt sätt som möjligt. Heureka!
På sistone har jag insett att det inte riktigt är så enkelt i praktiken. Det räcker nämligen inte med att som åhörare göra sitt bästa för att försöka förstå och snälltolka den som pratar – den som pratar måste också göra sitt bästa för att uttrycka vad den faktiskt menar. Tyvärr har det blivit lite si och så med det på sistone.
Den som försöker opinionsbilda upptäcker snabbt att det är lättare att tränga igenom det mediala bruset om man formulerar sig spetsigt och kanske rentav blir någon som »säger som det är«. Många läser ju ändå bara rubriker eller ser saker skymta förbi i flödet. Det lockar till populistiska formuleringar och kraftigt förenklade budskap. Samtidigt vill ingen vara en förenklande populist innerst inne.
Denna inre konflikt måste lösas på något sätt. Det bästa sättet vore förstås att stå för det man säger, och bara säga sådant man kan stå för. Tyvärr har det blivit allt mer ovanligt. Desto fler väljer en enklare väg: att dundra på med sitt budskap och när kritiken kommer förklara att det naturligtvis inte var såååå man menade. Boven i dramat är i stället den politiska motståndaren, som har fräckheten att påstå att man faktiskt menar det man ansträngt sig för att folk ska tro att man menade.
Här står vi nu. I ett debattklimat där avsiktliga missförstånd och avsiktlig tvetydighet blivit till ett medialt skådespel. Därför har vi ministrar som låtsas oroa sig för att M ska urholka aborträtten om de får makten. Därför låtsades KD:s gruppledare Andreas Carlsson på Twitter undra om regeringen, likt Trump, skulle vägra att acceptera valresultatet om de förlorade nästa val. Därför gör M gång på gång tuffhetsposerande utspel om invandring, som de flera dagar senare tonar ner och låtsas vara förvånade över reaktionerna på. De vill helt enkelt först bli tolkade på ett visst sätt, men senare kunna smita ut genom en retorisk bakdörr som lämnats på glänt.
Så kan det förstås inte fortsätta. Jag vill kunna vara generös i mina tolkningar av andra även i framtiden, men för att det ska fungera behöver jag få en motprestation. Säg vad du menar, och avstå från att antyda saker du inte menar, i stället för att förklä dunkla tankar i dunkla sägningar.
Max Sjöberg är juriststudent och sitter i LD:s redaktion.
@Maax747
max.sjoberg@liberaldebatt.se