Tema

I de arga lapparnas land höjer ingen rösten

Text: Fredrik Thorslund

Allt viktigt står i veckobrevet, säger fröken till eleverna som växer upp och tror att de är normala. I själva verket är de – och vi – djupt präglade av den svenska skriftkulturen, där ingenting är riktigt på riktigt om det inte är satt på pränt. LD:s Fredrik Thorslund tar hjälp av Per Brinkemo, Palmeutredningen och lagboken för att reda ut förhållandet mellan svenskarna, skriftspråket och det talade ordet.

Mars, 2020. Folkhälsomyndigheten har på kort tid fått uppgradera risken för allmän smittspridning av det nya coronaviruset från låg till måttlig till mycket hög. Världshälsoorganisationen konstaterar att det rör sig om en regelrätt pandemi. Svenskar bekymrar sig över hemsläntrande sportlovsresenärer från norra Italien och försöker lära sig skillnaden mellan »SARS-CoV-2«, »covid-19« och »corona«. Och så landar ännu ett illavarslande löp. 

Bland de Stockholmare som hittills omkommit i covid-19 visar det sig att en oproportionerlig andel finns i Järvaområdet – ett område i norra Stockholm som rymmer stadsdelarna Tensta, Rinkeby, Akalla, Hjulsta, Kista och Husby. Stadsdelar kända, om inte annat, som förhållandevis invandrartäta områden.

Det är den svensksomaliska läkarföreningen som först slår larm. Men stafettpinnen plockas snart upp av samhällsdebattörer och riksdagspolitiker. Den andra april publicerar Ebba Busch (KD) en debattartikel i Dagens Nyheter där hon konstaterar att det är dags att »tala klarspråk« om vad som egentligen driver överdödligheten i förorterna. Hon skriver:

– Somalierna har ofta tätare familjerelationer än svenskarna. De är uppfostrade i en omgivning där man inte nödvändigtvis litar på myndigheter. Analfabetismen är utbredd (för svenska förhållanden) och somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin.

Om insinuationen har någon verklig bäring eller inte må förbli osagt. Senare, i november, publicerade Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i region Stockholm en rapport som slog fast att inkomst är den enskilt mest betydelsefulla faktorn för att förklara överdödlighet i covid-19 inom vissa befolkningsgrupper och områden. »Den samlade bilden kan tolkas som att stockholmarna förstått och velat anpassa och skydda sig, men av rent materiella skäl inte alltid kunnat«, konstateras i rapporten. 

Så mycket för Buschs epidemiologiska inspel, kan tyckas. Desto mer intressant är vad som inte skrevs ut i debattartikeln. 

»Somalierna har inte samma tradition av skriftlig information«, menar Busch. Det är en komparativ sats, om än oavslutad. Inte samma tradition av skriftlig information som svenskarna, får man anta. 

 

***

 

– Vi uppfattar att vi är normala. Att vi är normen. Men så är det inte.

Per Brinkemos röst sprakar en aning på högtalartelefonen. Han fortsätter:

– Världen består inte av svenska normer. Genetiskt är vi i stort sett likadana, men världen består av kulturer och normer som ser väldigt olika ut. 

I fem år var Per Brinkemo aktiv i en somalisk förening i Rosengård. Det har legat till grund för allt han gjort därefter, menar han. Och han har gjort en hel del. Skrivit böcker, artiklar och rapporter, föreläst för myndigheter och länsstyrelser, suttit i expertkommittéer och debatterat i medier. Under sensommaren 2020 fick han knappt en lugn stund. Biträdande rikspolischef Mats Löfving hade gått ut i Sveriges Radio och meddelat att det finns omkring 40 »kriminella klaner« i Sverige. Per Brinkemo, som några år tidigare i stort sett fört in klanbegreppet i den svenska samhällsdebatten med sin bok Mellan klan och stat (Timbro förlag, 2014), blev fullkomligt nedringd av både svenska och internationella medier som ville veta mer. 

 

Per Brinkemo. Foto: Privat

 

Egentligen tycker han att några av de mest intressanta delarna av boken är de som handlar om kommunikation. Om muntlig och skriftlig kultur – och hur skillnaderna däremellan påverkar integrationsarbetet och våra förutsättningar att möta människor som kommer från andra kulturella kontexter. I det hänseendet har vi en tendens att vara ganska tondöva, menar Brinkemo. Inte minst till följd av vår envisa benägenhet att ta »det svenska sättet« för någonting universellt och självförklarligt.

– En kvinna jag känner från Jordanien – en högutbildad akademiker, författare och poet – flyttade hit till Sverige för att ge sina barn en bättre framtid. Hon sa till mig: »Ni har ju regler för allting. Alltid en massa papper att fylla i. När jag får papper från Skatteverket får jag panik!« 

– Hon tänkte att hon hade gjort fel. Jag frågade henne hur ofta hon fick brev från myndigheterna när hon bodde i Jordanien. Då hade hon aldrig fått ett brev från myndigheterna där. Jag frågade bara: »Hur visste du att du skulle betala skatt?«. Det hörde man, sa hon. Någon berättade att man skulle gå till kontoret och betala in.

Per Brinkemo har fler anekdoter. Som, till exempel, när den somaliska förening han var aktiv i ville organisera föreläsningar med samhällsinformation för medlemmarna. Brinkemo och några andra kontaktade myndigheter som kunde ställa upp och började förbereda arrangemanget. De skrev upp plats och datum för träffarna på föreningens hemsida och på en whiteboardtavla i lokalen. Men när det var dags dök bara två personer upp på föreläsningen.

– Jag var helt förtvivlad. Och dagen efter blev vi utskällda av myndigheterna som hållit föreläsningen. »Varför var ni inte där?«

Han insåg först i efterhand att det hade uppstått en smärre kulturkrock. Hade man någonting viktigt att säga borde man ha sagt det hellre än att skriva upp det på en whiteboardtavla. Nästa gång valde de i stället att låta ett par föreningsmedlemmar ringa runt och förmedla informationen muntligen. 

– Då var det »på riktigt«. Det talade är mer på riktigt än det skrivna. För oss är det motsatt. Vi måste skriva under med BankID för att någonting ska vara på riktigt, säger Brinkemo.

 

***

 

Sverige har världens äldsta yttrandefrihetslagstiftning. När 1766 års tryckfrihetsförordning antogs var det ingen annan stat som hade antagit regler om censurförbud och fri åsiktsbildning. Det var ett väldigt märkvärdigt påhitt. Men till skillnad från den amerikanska, franska eller tyska konstitutionen som senare kom att antas hade tryckfrihetsförordningen också en annan särprägel. 

Som namnet antyder gäller den för tryckta skrifter. Den är i princip begränsad till information som producerats genom att färg »överförs genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan tryckmediet (till exempel en tryckplåt) och tryckbäraren (till exempel papper)«, för att citera en statlig utredning från 2001. Utifrån sett kan det nog ge upphov till ganska besynnerliga situationer: både en och två gånger har det hänt att nazistiskt propagandamaterial måste skickas till Nationellt forensiskt centrum i samband med åtal för hets mot folkgrupp, för att utreda ifall materialet är framställt genom en formenlig tryckprocess. 

Ett grundlagsskydd för rena, omedierade stämbandsvibrationer, å andra sidan, kom inte förrän långt senare. Och det skyddet har aldrig varit riktigt lika starkt som tryckfrihetsförordningens. 

Det skrivna ordet har åtnjutit ett slags särställning i Sverige. Och det finns gott om tecken på att det inte bara gäller som en abstrakt, rättshistorisk »tradition«. Utan kanske också som en bredare kulturell preferens.

Kunskapskraven i svenska – såsom de formulerats i kursplanen för årskurs 3 i den svenska grundskolan – innehåller ordet »text« elva gånger. Orden »samtala«, »muntliga« och »berättar« förekommer en gång vardera. Fjorton punkter radas upp som »Centralt kursinnehåll« under rubrikerna »Läsa och skriva« respektive »Berättande texter och sakprosatexter«. Under »Tala, lyssna och samtala«: tre punkter. Proportionerna ser ungefär likadana ut så länge skolplikten varar.

Konceptet »muntliga avtal« framstår som fullkomligt höljt i dunkel för svenskt vidkommande. Den juridiska rådgivningssajten Lawline har en hel undersektion med drygt 200 frågor om muntliga avtals ställning i svensk rätt, de flesta med rubriker som »Kan avtal ingås muntligt?«, »Är muntliga avtal bindande?« eller »Håller muntliga avtal i domstol?«. En frågeställare har påbörjat en tvåårig »mediumutbildning« och undrar nu ifall det går att dra sig ur kursen (och betalningsansvaret) förutsatt att man »inte skrivit på något avtal eller papper«. En annan vill veta ifall ett muntligt avtal om »avel på hund« kräver närvaro av en tredje part för att bli giltigt. En tredje frågar rätt och slätt var i lagboken det står skrivet att muntliga avtal är bindande. Han får svaret att det inte står någonstans. 

En Sifo-undersökning från förra året visade att 35 procent av Sveriges unga får rent fobiska symptom med »hjärtklappning, skakningar och irrationellt beteende« när någon ringer upp dem för att prata. »En av Sveriges vanligaste fobier« menade telefonoperatören Vimla, som tagit fram studien. »Mejla i stället«, menade Lina Thomsgård i en brinnande krönika med titeln Det här med att prata i telefon måste få ett slut (Aftonbladet 30/3 2015). »Mejl kan arkiveras och följas upp. Mejl är snabba, platta, värdiga och under­bara. Så snälla, slå inte en signal.«

Inte ens de mest typiskt muntliga sammanhangen är helt lösgjorda från skriftliga inslag i Sverige. Den som såg Palmeutredningens presskonferens i juni 2020 lär minnas chefsåklagare Krister Peterson och spaningsledare Hans Melander berätta om utredningens slutsatser bakom en generöst textad, åttioåtta sidor lång Powerpoint-presentation. I presentationen fanns till och med berättarnas retoriska frågor omsorgsfullt upptecknade: »• Vem var iklädd mörk rock, hade en handledsväska och kom från ett kontorsjobb? • Stig Engström«.

 

***

 

Så, ponera att vi befinner oss i en utpräglad skriftkultur. En typografisk hegemoni, där det talade ordet successivt trängts undan till informalitetens sfär och betraktas som någonting som inte är riktigt »på riktigt«. Vad får det för effekter? Vad innebär det egentligen – mer än en pålitlig efterfrågan på whiteboardpennor och bläckpatroner?

Integrationen är en sak. Ett samhälle hårdkodat i skriftlighet riskerar naturligtvis att bli otillgängligt för den som inte är stöpt i samma kulturella tryckform som majoritetssamhället. Det gäller för övrigt inte bara för människor som kommer till Sverige från andra platser i världen. Man uppskattar att omkring 5–8 procent av alla svenskar lider av dyslexi eller liknande läs- och skrivsvårigheter. Ännu fler har svårt att ta till sig information i längre, komplexa texter. Kanske på grund av koncentrationssvårigheter, kanske på grund en stroke eller en synskada.

Sedan finns de mer diffusa effekterna. Mer diffusa, men icke desto mindre betydliga. 

I boken Muntlig och skriftlig kultur – teknologiseringen av ordet (1982) beskriver den amerikanske språkforskaren Walter J. Ong skriftspråket inte bara som en ytlig kommunikationsform – »ett supplement till det talade ordet« – utan ett fenomen som påverkar hela den mänskliga tankeverksamheten, och som bryter mot själva villkoren för den muntliga kommunikationsmetodik som människan är naturligt rustad för. 

Det skrivna ordet, till skillnad från det talade, verkar som en förlängning av det mänskliga minnet. Texten cementerar tanken och gör det möjligt att organisera oändliga mängder information helt oberoende av vår begränsade minnesförmåga. På så sätt premieras en viss typ av abstrakt, analytiskt tänkande i motsats till ett praktiskt, situationsbundet tänkande. 

I sin bok berättar Ong om en fältstudie av den sovjetiske neuropsykologen Aleksandr Luria från slutet av 1970-talet, där Luria genomfört samtalsintervjuer med ett antal testsubjekt vars läs- och skrivkunnighet var mer eller mindre begränsad. En av frågorna som ställdes var, till exempel: 

– Uppe i höga Norden, där det är snö, är alla björnar vita. Novaja Semlja ligger uppe i höga Norden och där är det alltid snö. Vilken färg har björnarna?

Du hade kanske misstänkt att det var en kuggfråga. Det är ett rör sig om en förvisso abstrakt men mycket vanlig satslogisk konstruktion. Björnarna i Novaja Semlja kan inte vara annat än vita. Men ett typiskt svar under Lurias intervjuer, berättar Ong, var snarare: 

– Jag vet inte. Jag har sett en svart björn. Jag har inte sett några andra… Varje plats har sina egna djur.

Ong är i sin bok noga med att understryka att slutsatsen inte har med testsubjektets intelligens att göra. Det handlade snarare om inlärda, kognitiva reflexer. Huruvida man väljer att angripa ett problem med stöd av en grammatisk slutledningsprincip eller med hjälp av den egna, praktiska erfarenheten. 

Det finns en annan viktig skillnad mellan skriftspråk och talspråk. En skillnad som många säkert blivit varse om, på ett eller annat sätt, under det gångna året.

Det talade ordets naturliga habitat finns i mänskliga interaktioner. Där finns en social kontext, en social dynamik; möjligheten att föra dialog, ställa följdfrågor, fånga upp undertoner och stämningar. Detsamma gäller inte för skriftspråket. Hur man än talar om Platons verk som »dialoger« rör det sig i själva verket om en ensam grek med ett bläckhorn, förpassad till sin egen idévärld. 

Att skriva och läsa, menar Ong, är solipsistiska handlingar. »Muntlig kommunikation förenar människor i grupper. Att läsa och skriva är solitära aktiviteter som hänvisar psyket tillbaka till sig självt.«

Eller, som Per Brinkemo uttrycker det:

– Innan boktryckarkonsten kom var kunskap knuten till en person som man måste träffa. Men med skriften kunde man plötsligt »höra« folk som redan var döda. Det föder en typ av individualism.

Det var bara en av anledningarna till att Platon själv föraktade skriftspråket. Han, liksom många andra i antikens Grekland. Både Pythagoras och Sokrates vägrade skriva. Skriftspråket sågs som någonting mekaniskt, omänskligt, själlöst och dött. Ibland till och med som någonting värre; någonting man rent av utsatte andra för. En av de första definitionerna av skriftkommunikationens natur, menar filologen Jesper Svenbro, består av en arkaisk dorisk inskrift på Sicilien: 

»Den som skriver dessa ord rövknullar den som läser dem.«

 

***

 

Det finns knappt längre några platser kvar på jorden som helt saknar skriftkultur. Det har till exempel funnits olika skriftliga transkriptionssystem för det somaliska språket sedan åtminstone 1920-talet. Och en källa från Amman berättar att de jordanska myndigheterna i vart fall har skickat ut sms med information om covid-19 under året som gått. 

Att tala om en ren dikotomi mellan »muntliga« och »skriftliga« kulturer är på så sätt missvisande. Muntlighet och skriftlighet existerar på ett kontinuum, en gråskala.

Lika lite går det att tala om skriftspråklighet och talspråklighet som om de vore sociologiska »universalnycklar«. Bristande skriftspråklighet förklarar inte varför Järvafältet drabbades särskilt hårt av covid-19 i mars 2020. Och vår »tradition av skriftlig information«, som Busch uttryckte det, kan inte ensamt förklara förekomsten av svensk statsindividualism, telefonskräck och marknadsanalytiker. 

Men formen har betydelse. Ett samhälle där myndigheterna stänger lokalkontor och telefonväxlar till förmån för mejlregistraturer och hjälpchattar blir, både direkt och indirekt, ett annorlunda samhälle. Och århundraden av skenande skriftlighet – från katekeser till brevväxling, boktryckarkonst, pamfletter, e-post och statusuppdateringar – har antagligen förändrat oss. Även om vi insisterar på att vi är normala. 

Fredrik Thorslund är jurist och sitter i Liberal Debatts redaktion.

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr