Ett år efter att Folkhälsomyndigheten höll sin första presskonferens den 6 mars 2020 har kritiker av Sveriges strategi beskrivits som subversiva agenter i statliga medier och jämförts med vaccinmotståndare. Några forskare funderar på att byta skrå på grund av tonläget. Liberal Debatts Karin Zelano undersöker hur Sveriges coronastrategi har utlöst ett digitalt skyttegravskrig akademiker emellan.
Jag har frågat lite mer än en handfull personer verksamma inom den svenska universitetsvärlden hur de upplevt diskussionen kring Sveriges corona-strategi. Jag har läst inlägg och kommentarstrådar på Facebook samt en rad debattartiklar. Medan flera personer som varit kritiska mot Sveriges linje menar att de inte bemötts särskilt annorlunda än vanligt, ger andra en motsatt bild. En person jag kontaktar skriver att: »Nu är vi i ett läge där det är suspekt eller rent av nåt slags fosterlandsförräderi att diskutera. (…) Redan förra våren ägnade inte så få ›kollegor‹ sig åt att tala om för andra att de skulle hålla käften. Antingen direkt eller genom hån.«
Den ständige sekreteraren i Kungliga Vetenskapsakademien, Göran K Hansson, sammanfattade nyligen härdsmältan på sin blogg: »Både Folkhälsomyndigheten och dess kritiker har gjort sig skyldiga till övertramp. Statsepidemiologen avfärdade i ett tidigt skede sina kritiker som hobbyepidemiologer och insinuerade att de bara var ute efter att få forskningsanslag. Kritikerna betecknade Folkhälsomyndighetens tjänstemän som talanglösa.«
Det som föranleder denna text är alltså inte att svenska akademiker är oeniga om Sveriges vägval, utan på vilket sätt debatten kring detta förs. Varför är alla så arga?
En akademisk ankdamm
De flesta känner till »de 22« som kritiserade Sveriges strategi på DN Debatt den 14 april 2020. Inte bara för att de var öppet kritiska, utan för att de dumförklarades. Statsvetaren Gina Gustavsson som tidigt var uttalat kritisk mot Sveriges strategi berättar att hon har mottagit meddelanden från yngre kollegor som inte vågade uttala sin kritik mot Sveriges strategi av rädsla för att stöta sig med seniora kollegor och riskera sina karriärer. Den svenska forskarvärlden är relativt liten och konkurrensen om nationella forskningsanslag och positioner är hård. Kanske spelar konkurrens, personligt groll och etablerade maktstrukturer viss roll för hur debatten utvecklats. Mitt intryck är dock att akademiker kan diskutera andra frågor i saklig och god ton i Facebookgrupper och i bekantas flöden, även om det såklart finns undantag.
I en av kommentarstrådarna på Facebook föreslås att åsikterna om corona-strategin skär igenom annars åsiktshomogena miljöer, som till exempel vetenskapliga discipliner eller lärosäten, på ett sätt som andra sakfrågor sällan gör. För att ta reda på hur den svenska debatten upplevs utifrån kontaktar jag statsvetaren Victor Lapuente Gine, verksam i både Göteborg och Barcelona, som var kritisk mot Sveriges hantering av corona under våren. Han har inte märkt av något extra hårt motstånd på grund av det, men mer generellt menar Lapuente Gine att kraftig polarisering som den i frågan om corona- hanteringen i sig är något relativt nytt i Sverige. Han hänvisar bland annat till en undersökning gjord på uppdrag av BBC, som visar att andelen i Sverige som anser att befolkningen är mer splittrad nu än för 10 år sedan är bland de högsta av 27 jämförda länderna.
Risken för ett direkt, definitivt utfall i form av död är onekligen också något som gör Corona-debatten annorlunda från, låt oss säga, diskussionen om bilfria zoner eller lärartäthet. Kan diskussionens höga vågor mellan svenska akademiker helt enkelt ha med döden att göra?
Tills döden skiljer oss åt
Sverker Sikström är professor i kognitiv psykologi vid Lunds universitet, och menar att det nog finns flera skäl till att just covid-19 har blivit en så stor sak. Först och främst innebär pandemin en väldigt stor förändring för de flesta människor, och utfallet är i värsta fall döden. Men, påpekar Sikström, det är fler som dör i hjärt- och kärlsjukdomar varje år än som dör i covid-19. Risken att insjukna i hjärt- och kärlsjukdomar går, precis som covid, att påverka med beteendeförändringar, så dödsfallen i sig förklarar inte engagemanget. Covid är också smittsamt, men det är även till exempel malaria. Malaria drabbar dessutom barn, medan covid slår hårdast mot personer över 80 år.
»Min poäng är att det inte nödvändigtvis är rationellt att man pratar om och engagerar sig så mycket i just covid. Det beror snarare på olika selektiva bias kopplade till nyheter och känslan av att man kan påverka«, säger psykologiprofessorn och fortsätter, »Två yrkesgrupper har massor att vinna på att covid ständigt diskuteras: politiker och journalister«. En mätning som Sikström med kollegor genomförde i flera länder våren 2020 visar tydligt hur stödet för sittande regeringspartier ökade efter att covid-pandemin var ett faktum. Här finns alltså politiska poänger att plocka. Detsamma gäller journalister som självklart har ett intresse av att hålla corona på nyhetsplats.
Detta, menar Sikström, öppnar upp möjligheter för forskare som vanligtvis bedriver sin forskning utanför rampljuset att delta i den offentliga debatten. Om man på något sätt kan koppla sin forskning till covid, kan man plötsligt hamna på förstasidan i DN och tycka till. Dessutom är covid-19 en ny fråga, så man behöver inte ha arbetat med frågan i 10 år för att våga tala om en signifikans. Att viruset är nytt gör också att mycket data och fakta saknas. Därför bjuds man in att även känna efter vad som är rätt och fel. »När vetenskap går från hårdmalda data med statistik till att man också behöver tycka till, då övergår debatten från lite diskussioner om metodfel till att mer ha karaktären av ett familjegräl. När man tycker, då kommer även känslor fram«, säger Sikström.
Så diskussionens höga vågor verkar snarare ha med medielogik än dödsångest att göra.
Skillnaden i hur Sverige har hanterat pandemin jämfört med andra länder lyfts också fram av Sverker Sikström som en bidragande orsak till den livliga debatten: »Sverige har ju tagit en annan linje än andra länder. Det har gjort att vi fått uppmärksamhet. När man inte följer flocken, oavsett om det är rätt eller ej, blir det kontroversiellt. Det bidrar ju till debatt.«
Den svenska strategin har också lyfts fram i utländska medier. Diverse förklaringar, från vår myndighetsstruktur till folksjäl, har lagts fram. Den piképrydde byråkraten Tegnell har hyllats för sitt orubbliga lugn och väldigt »lagom« approach till det mesta. Han har kort sagt förkroppsliga den svenska folksjälen. Det väcker onekligen frågan om hur stor del av upprördheten mot Tegnellkritiken som är en upprördhet över att Sverige kritiseras.
Det är den nationella självbilden, dumbom!
Jag ringer upp historikern Lars Trägårdh för att gräva vidare i vilken roll det svenska i den svenska corona-strategin har. Trägårdh menar att Sveriges sätt att hantera pandemin och stödet för den rimmar väl med hur svenskar i gemen värdesätter personlig frihet. Trägårdh jämför med Sveriges sätt att hantera kolerautbrottet i slutet av 1800-talet och spridningen av aids under 1980- och 90-talet. Då utmärkte sig Sverige i stället genom att agera betydligt mer repressivt än de flesta västliga demokratier för att bromsa smittspridningen. Han menar också att, till skillnad från andra nordiska länder, har Sverige genomgått omfattande liberaliseringar under de senaste decennierna, vilket också skapat en lägre tolerans för ingrepp i den personliga friheten.
Gina Gustavsson, statsvetare som forskar om just nationalism, har upprepat hur stödet för Sveriges unika strategi med Tegnell som frontfigur utgör ett skolboksexempel på okritisk patriotism. Andrew Brown, skribent i brittiska Foreign Policy, är inne på samma spår och skriver att »That collective self-confidence gives it the levels of trust so envied by the outside world—and leads to disasters like the Palme investigation and, perhaps, the country’s coronavirus policy. When it is unimaginable that Sweden should be wrong, the possibility is never imagined until far too late« (15 juni, 2020). Gina Gustavsson menar att en del av bemötandet och responsen från kollegor i universitetssverige bekräftar den bilden.
Till viss del kanske det spelar roll att stängda arbetsplatser och rekommendationer om begränsat socialt umgänge har flyttat diskussioner som vanligtvis hade förts i fikarum och korridorer till Facebook och Twitter. De flesta arbetar hemma och följer presskonferenser och kommentarsfält, i stället för att dagligdags träffa meningsmotståndare och kollegor. Att kommunikationen sker i skrift ökar eventuellt risken för missförstånd, personangrepp och upptrissat tonläge. En professor avföljer en annan efter vad denne menar är ett skämt, någon meddelar att man avslutar diskussionen på grund av en alltför låg nivå hos sina debattmotståndare, en annan hänvisar två gånger i rad till sin partners yrke för att hamra in sin poäng.
Aktiviteter på nätet har konsekvenser i det dagliga livet. Till exempel undviker de flesta personer som blivit borttagna från en bekants vänlista på Facebook aktivt denne bekante i fortsättningen. Och vad betyder övertrampen på sociala medier för en liten akademisk miljö som den svenska? Internationella forskningsfinansiärer och samarbetspartners till trots sker de dagliga kontakterna och rekryteringarna på de olika lärosätena i landet.
Så vad är det egentligen som får högutbildade personer som tränats i åratal i saklig argumentation att bråka som omogna tonåringar under en pågående samhällskris? Agerandet är dumt och allvarligt av fler än ett skäl.
För det första riskeras både det konstruktiva offentliga samtalet och den inomakademiska diskussionen. Det kommer ett liv efter corona, när andra viktiga samhällsfrågor kommer att toppa den politiska agendan. De, liksom corona, kräver ett konstruktivt samtal präglat av intellektuell generositet (att man tolkar sina meningsmotståndare välvilligt). Har alla akademiker avföljt eller förminskat varandra i diverse flöden är förutsättningarna för ett sådant samtal dåliga. I värsta fall påverkas även forskningens kvalitet, eftersom den fordrar saklig dialog mellan likar, och möjligheterna till vetenskapliga samarbeten.
För det andra utgör diskussionen ett avskräckande exempel för studenter vid Sveriges högskolor och universitet. Tanken är att forskare ska lära studenter att stöta och blöta sina synpunkter mot varandra. Hur ska de lära sig att lyssna på oliktänkande, reflektera, och förmås att ändra ståndpunkt i ljuset av ett vinnande argument, om deras lärare och förebilder inte gör det?
För det tredje är det naturligtvis också trist på ett mer personligt, känslomässigt plan att människor blir ledsna. Det finns en risk att universitetens HR-avdelningar och företagshälsovårdens psykologer kommer att få mycket att göra när labb och kontorskorridorer öppnas upp igen.
Till sist skymmer debatten andra viktiga frågor som rör Sveriges hantering av pandemin. Sveriges ledande experter och debattörer måste kunna diskutera en så komplex fråga som pandemibekämpning utan att låtsas som att de enda till buds stående lösningarna är två ytterligheter: Total nedstängning eller total frihet. Nationella strategier för att bekämpa en smittsam sjukdom är till syvende och sist en avvägning mellan flera klassiska värden: individens frihet och det kollektivas nytta. Säkerhet gentemot handlingsfrihet. Att fundera över och förmedla hur sådana värdekonflikter ska hanteras praktiskt och hållbart borde vara på allas att göra-lista.
Karin Zelano är doktor i statskunskap och redaktör för På djupet.
@Zelanskan
karin.zelano@liberaldebatt.se