Kultur

Fullt av signalord i högerpopulismens språkkatalog

Text: Tomas Izaias Englund

 

Tomas Izaias Englund

 

Det politiska språket förändras snabbt, och kanske allra snabbast i högerpopulistiska miljöer. Hur kommer det sig? Och hur påverkar det politiska språkbruket förhållandet mellan politikerna och folket? Liberal Debatts Tomas Izaias Englund resonerar kring vad som egentligen försiggår i den språkpolitiska undervegetationen. 

10 maj i fjol mördades en ung man i en lägenhet i Härnösand. Händelsen var tyvärr bara en i raden av de många grova våldsbrott som inträffat i den vackra residensstaden på senare tid. Men den som råkade passera just denna brottsplats, dagarna efter dådet, kunde lägga märke till en något besynnerlig detalj bland alla blommor, nallar och levande ljus.

Mjölkpaketen. 

Ja, för de allra flesta som passerade förbi den centralt belägna brottsplatsen så måste de fem mjölkpaketen på gatan ha framstått som ett ganska udda uttryck för sorgearbetet. Få härnösandsbor torde ha kunnat dechiffrera symbolvärdet i den treprocentiga mellanmjölken från Arla och Norrmejerier. De flesta hade knappast läst om att brottsoffret hyllades som en »martyr« för »den nationella kampen« på främlingsfientliga sajter.

Utan att närmare diskutera sanningshalten i omständigheterna runt den tragiska händelsen var det uppenbart att politiska krafter försökte att kapitalisera på mordet och att mjölkpaketen fyllde en symbolisk funktion. Det är också ett tydligt exempel på den politiska kommunikation som frodas på diverse nätforum där tribalism är norm.

Att indikera tillhörighet med symboler, ord och etiketter är någonting som de flesta politiska rörelser alltid har ägnat sig åt. Det kan till och med vara lönsamt att trycka upp politiska budskap på t-shirts. Men klart är att det i nätets undervegetation finns en bred katalog full av signalord som är betydelsebärande för den egna gruppen men helt obegripliga för utomstående. Exempelvis den gröna grodan.

När Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) 2017 kartlade hatjargongen i vissa nätform kunde man skapa en hel zoologi av uttryck och påståenden: »bidragsparasiter«, »gräshoppor«, »apor«, »kamelknullare«, »parasiter«, och »skäggapor«. Man konstaterade även att det gick mode i uttrycken, och att vissa uttryck etablerades i mer rumsrena sammanhang efter tid. Ett exempel är begreppet »sjuklövern«, som etablerades i undervegetationsmiljön i början av 2011.

Det såväl intressanta som problematiska med just sådana ord som »sjuklövern«, till skillnad från rent rasistiska uttryck som »skäggapor«, är ju att de orden precis som aktier har en tendens att förändras över tid, och att politiska aktörer är ganska finkalibrerade att uppfatta dessa små kursrörelser – i jämförelse med det stora flertalet utanför Twitterpolitiken. 

Därtill finns det en uppsjö ord som »balkongflickor«, »ankarbarn«, »batikhäxor«, »godhetsknarkare«, »vänsterblivna« och »kulturmarxister« som – väldigt generöst uttryckt, inga jämförelser sinsemellan – kan sägas vara, eller ha varit, föremål för en pågående eller avslutad förhandling på den politiska kommunikationens marknad.

Men, för att återigen låna en aktiemetafor: det viktigaste är sällan enskilda kursrörelser utan mönstret och trenden över tid. Därför är den befogade frågan hur det det kommer sig att vi ser denna extrema innovationskraft vad gäller nya ord och uttryck mest till höger?

På denna fråga finns ännu inget riktigt bra svar. Men det kan väl inte bara handla om att några enskilda moderata riksdagsledamöter och en bunt sverigedemokrater borde få sina munnar tvättade med tvål?

Att prata om en allmän trumpifiering, som något slags naturkraft, är inte heller det ett tillfredsställande svar. Den politiska vokabulären i allmänhet visar också prov på en sällsam förmåga till en mer neutral innovationskraft med alla sina »svansar«, »testballonger« och »demarkationslinjer« som sällan går att koppla till en höger i allmänhet.

För att låna ett sånt där kulturmarxistiskt begrepp, är det inte förvånade om verklighetens folk (Se där, ett uttryck som dog 2009!) upplever alienation i förhållande till sina partier.

En banal teori: Högerpolitiker hänger alldeles för mycket på diverse nätforum, vänsterpolitiker har gett upp hoppet om att de någonsin ska kunna utgöra en folkrörelse igen och förfasas över vad de ser.

Tomas Izaias Englund är medlem i Liberal Debatts kulturredaktion och politisk redaktör för Örnsköldsviks Allehanda. 

@Tomasizaias

tomas.englund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr