Jag brukar alltid peppa personer som flyttar till Sverige för en längre tid att lära sig språket. Ibland lite väl mycket. »Jag ger dig några veckor, sen kommer jag bara att prata svenska till dig« har jag slängt ur mig till en väns nya partner och fått ett lagom roat ansiktsuttryck i utbyte.
I min enkla värld resonerar jag gärna något i stil med: »Grammatiken – ett grottspråk jämfört med språken nere på kontinenten! Uttalet – kanske krångligt, men sällan livsavgörande. Dessutom kan du ju redan engelska.«
För inte så länge sedan träffade jag en bekant, hitflyttad från Spanien, som bor och jobbar i Sverige sedan några år tillbaka.
Jag brukar vanligtvis vilja FÖRBJUDA personer av hans typ från att prata något annat än svenska med mig. Men eftersom denne bekante sedan tidigare har klargjort att han inte längre har några ambitioner att lära sig språket brukar jag bespara honom mina uppmuntrande kommentarer.
Min vän var bekymrad dagen vi sågs. Han hade precis gjort slut med sin svenska tjej, och därmed förlorat både partner och en stor del av sin svenska umgängeskrets.
I samband med uppbrottet hade han landat i en ny insikt. Nämligen att ytterst få expats (expatrierad, används vanligen om unga bättre bemedlade invandrare i storstäder) har svenska kompisar. Och när de väl umgås med svenskar är det nästan alltid ett parförhållande mellan en annan expat och en svensk – någonstans i vänskapsledet – som är den bärande länken. Det senare gällde också i vårt fall.
»Med andra ord är svenskar typ omöjliga att bli vänner med«, suckade han uppgivet.
Det är en känsla han delar med fler. En tid efter vårt möte får jag läsa att Sverige i expatsajten Internations medlemsundersökning rankas som näst sämst land i världen för att skaffa nya vänner i.
Ifall man lyssnar på vad andra tycker om svenskar uppenbarar sig en inte så smickrande bild av ett svårtillgängligt folk. Kanske inte så överraskande – men desto viktigare att minnas när man talar om språk.
Min egen syn på språkinlärning är helt och hållet färgad av personliga erfarenheter. Själv lärde jag mig spanska i Colombia. Ett utmärkt land för att träffa pratglada filurer, oavsett om man hänger på baren eller utanför kemtvätten. Jag kan bara föreställa mig hur trög spanskinlärningen hade varit utan alla sådana utbyten.
Jag kommer att fortsätta uppmuntra folk att lära sig svenska. Men jag inser också att återkommande och högintensiv språkpeppning kanske känns störigt för den som kommer hit utan ett socialt nätverk, vill integreras och kämpar med både språket och att hitta någon att prata det med. Svenskan är nog en svårare nöt att knäcka än vad jag vill tro.
I landet där ingen verkar intresserad av nya polare är det svårt att lära sig språket, oavsett hur lätt grammatiken är.
Elias Höckerfelt är student på Handelshögskolan i Stockholm och Sciences Po i Paris.
elias.hockerfelt@liberaldebatt.se