Det finns en överhängande risk att Liberalerna inte klarar riksdagsspärren i valet 2022. Om de inte gör det är risken stor att deras eftervalsanalys låter ungefär såhär, siar Liberal Debatts Max Sjöberg som hoppas att han har fel.
Riksdagsvalet 2022 blev en mörk historia för Liberalerna. Trots idogt arbete och stenhårt kampanjande från våra medlemmar runt om i hela landet lyckades vi inte ta det hela vägen in i mål. Valresultatet stannade på 3,1 procent och nu väntar en svår och osäker tid för vårt liberala parti. Trots att det inte gått särskilt lång tid sedan valdagen finns redan nu några punkter att peka på som bidragit till det svaga valresultatet.
Den främsta orsaken är att regeringsfrågan tilläts att ta upp så mycket av partiets fokus, både externt och internt. Trots att ett partiråd med tydlig majoritet beslutat att vi skulle ingå Januariavtalet så präglades i stort sett hela mandatperioden av ideliga obstruktioner och positionerande från olika personer och grupper i partiet, även på partiledningsnivå, om vilket regeringsalternativ vi borde stödja och vilka partier vi i framtiden borde samarbeta med. När dessa, ofta oförankrade, utspel gjordes blev andra i partiet upprörde. Och obstruerade tillbaka. På så sätt gick mycket energi som kunde använts på ett konstruktivt sätt förlorad i interna stridigheter om vem som sagt vad och vilka mandat egentligen olika personer hade att uttala sig.
Detta stora fokus på regeringsfrågan gjorde också att väljarna inte visste vad Liberalerna stod för. Det stora fokuset på regeringsfrågan från partiets företrädare skedde till priset av sakpolitiken. Liberalerna har en bra och genomtänkt politik för skolan, för integrationen och för klimatet. Tyvärr lyckades vi inte kommunicera det till väljarna eftersom en så stor del av vårt fokus var på regeringsfrågan. Våra egna undersökningar visar att många borgerliga väljare förvisso tyckte att Liberalerna var ett okej parti, men att de inte såg tillräckligt starka skäl att välja just Liberalerna framför de andra borgerliga partierna. Det räckte inte att ta ställning i regeringsfrågan, när vi inte också lyckades presentera en tillräckligt stark sakpolitik.
Det verkar tyvärr som att vi tog alldeles för stort intryck av vad folk utanför partiet tyckte. När moderata företrädare hejade fram Nyamko efter en intervju var det många som tog fäste för stor vikt vid det. När liberalkonservativa ledarskribenter pekade ut vilken väg vi borde gå var det många som trodde att det skulle göra att vi vann massor av allmänborgerliga väljare. Vi lyssnade helt enkelt alldeles för mycket på åsikter från personer som ändå aldrig tänkt rösta på oss, och som sedan inte heller gjorde det.
Det är för tidigt att säga hur det kommer gå med regeringsbildningen. Kanske blir det en borgerlig regering, och då har de krafter i Liberalerna som tyckte att det viktigaste var att verka för en borgerlig regering fått som de ville. Tyvärr skedde det på bekostnad av vår egen identitet, och till slut också vår riksdagsplats.
*Det kan förstås också bli tvärtom. Att ett tydligt ställningstagande i regeringsfrågan gör att fokus numera hamnar på Liberalernas utmärkta utbildnings-, integrations- och klimatpolitik och att Sabuni blommar ut till att bli Nyamkungen i valrörelsen och lyfter partiet till nya höjder. Isåfall kommer undertecknad att få äta upp denna text under en lång tid framöver, och göra det med den glädjen.