Tema

Utan osignerade ledare förlorar tidningen sin själ

Text: Karin Olsson

Foto: Olle Sporrong

Det är snabba ryck i Opinionssverige just nu. Skarpa pennor med rockstjärnestatus blir värvade likt dyra fotbollsspelare och de vattentäta rekryteringsskott som tidigare gick mellan ledarredaktioner har luckrats upp. Bör vi återgå till den osignerade ledarens storhetstid, eller går utvecklingen för svensk opinionsjournalistik i rätt riktning? I tre artiklar reflekterar Anna Gullberg, Karin Olsson och Andreas Johansson Heinö över den riktning som svenska ledarsidor har tagit de senaste åren.

Läs även:

Anna Gullberg: Marken skakar i den svenska tyckonomin

Andreas Johansson Heinö: Det skrivs inga ledare längre

Våren 2005 skrev Expressens dåvarande kulturskribent Björn af Kleen artikeln Leading ladies om en publicistisk paradox i Mediesverige. Ledarsidorna blomstrade med »den coola kvinnliga ledarskribenten«, medan det på kultursidorna rådde en mer mallad roll för kvinnorna. På ledarsidorna dominerade »råskinn« som Hanne Kjöller, Helle Klein och Maria Abrahamsson utan att unkna könsroller begränsade dem.

DN:s Barbro Hedvall förklarade i artikeln att ledarsidan på 1990-talet varit »in i märgen gubbifierad« och hade varit tvungen att förändra sig eller dö.

Detta var för 15 år sedan. Då spirade »bloggosfären«. Mark Zuckerberg grundade Facebook i sitt studentrum på Harvard. Twitter föddes i USA, för att senare bli sandlåda åt den tjattrande klassen också i Sverige. Och Youtube drog i gång.

Vi var på väg in i fasen med sociala medier och algoritmdopad opinionsbildning. Ledarsidorna var perfekt positionerade – deras inflytande i den offentliga debatten skulle explodera. Låt oss kalla det för den stora frihetstiden.

Det senaste decenniet har, fram till nyligen, präglats av öppen digital trafik på nyhetssajterna, vitalisering (och förgiftning) genom nya röster som växt fram utanför de traditionella medierna och framförallt – kulturkriget som följde på eskalerande samhällsproblem.

Något hände också 2010 med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Det blev startskottet för den affektiva polariseringen, som inte sällan knuffade ner policyfrågorna till förmån för mer känslomässiga ämnen. Och ledarskribenterna flög i den nya tiden.

När det politiska landskapet ritades om var det ledarsidan som allt ängsligare politiker sneglade åt för vägledning. Där blev idéstriderna tydliga; där drogs linjerna, korridorerna bevakades och det verbala underhållningsvåldet eskalerade, på vissa håll mer än andra.

Kanske kommer vi se Trumps fall som det symboliska slutet för denna denna vilda, ofta inspirerande, men också totalt utmattande, era. De sociala medierna kan stå inför en hårdare reglering och fragmentisering. Tidningarnas affärsmodeller går alltmer ut på digitala prenumerationer, vilket obönhörligen minskar idéflödet.

Det finns en risk att tidningarna i sitt behov av att konvertera digitala prenumeranter vill lansera sig än mer som identitetsprodukter och därför uppmuntrar tendensen med ledarskribenter som karikerade åsiktsföreträdare, snarare än intellektuella journalister med rätt att dra slutsatser.

I takt med att åsiktsbildningen demokratiserats och analyser av politik i dag finns i överflöd borde man däremot gå åt ett helt annat håll. Ledarskribenterna bör fokusera fullt ut på att odla sin särart. Det finns för många av dem som skulle ha passat bättre som kulturkritiker, och för få av dem som belyser och söker lösningar på praktiska politiska utmaningar.

De tidningar som slutat med de osignerade ledarna måste också omedelbart återinföra dem. Utan dem förlorar ledarsidan sin raison d’être och riskerar att tappa sin position, för att bli en plats för krönikörer i mängden. En ledarsida ska besjäla sin tidning med en riktning (däremot inte påverka den opartiska nyhetsförmedlingen). Den osignerade ledaren signalerar det uppdraget: att vara något större än de enskilda rösterna. Och det är delvis en myt att ingen vill läsa texter utan en personlig signatur.

Det måste också bli ett slut på de fristående ledarkolumnister som antingen öppet eller i det fördolda företräder betalda intressen. Förvisa dem till debattsidan för trovärdighetens skull.

En och annan ledarskribent borde nog också begrunda vad man själv bidragit med under det gränslösa decenniet, när opinionsbildning blev en ständigt pågående batalj med allt och alla.

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

@OlssonKarin

karin.olsson@expressen.se

Fler artiklar av Karin Olsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr