Tema

Marken skakar i den svenska tyckonomin

Text: Anna Gullberg

Det är snabba ryck i Opinionssverige just nu. Skarpa pennor med rockstjärnestatus blir värvade likt dyra fotbollsspelare och de vattentäta rekryteringsskott som tidigare gick mellan ledarredaktioner har luckrats upp. Bör vi återgå till den osignerade ledarens storhetstid, eller går utvecklingen för svensk opinionsjournalistik i rätt riktning? I tre artiklar reflekterar Anna Gullberg, Karin Olsson och Andreas Johansson Heinö över den riktning som svenska ledarsidor har tagit de senaste åren.

Läs även:

Karin Olsson: Utan osignerade ledare förlorar tidningen sin själ

Andreas Johansson Heinö: Det skrivs inga ledare längre

Vi var ansvarsfulla publicister med en bekymmersrynka i pannan som blev allt djupare för varje gång vi märkte att läsarna missförstod det vi gjorde. Våra nyheter trodde de kom med en agenda och våra åsikter tog de för fakta. Vi var för mycket vänster, för mycket höger och alldeles för lite när vi inte var på tok för mycket.

Kanske var vi inte tillräckligt bra på att förklara vad som vad? Kanske begrep folk helt enkelt inte. Några av oss tänkte nog det, i smyg.

Det var 2017, och tillsammans hade vi i mediebranschen ett gigantiskt problem att lösa.

I den digitala kökkenmödding som bestod av allt från din rasistiska farbrors delningar av Avpixlat på Facebook till en välspridd tweet från någon halvgalen riksdagspopulist som fultolkat en panel av ledarskribenter i Godmorgon världen, var precis allting möjligt. En megaloman dokusåpakändis hade precis blivit president i USA och överallt växte populism och polarisering. Vad som var news och vad som var views fanns det tusentals åsiktsmaskiner som ville tycka om.

Vi som en gång haft en ordning där läsarna läste, reportrarna rapporterade och ledarskribenterna tyckte, var och en i sin kanal, hade besvär att få ihop det nya pusslet.

De etablerade mediernas branschorganisation Utgivarna, där medlemmar ur Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4, Utbildningsradion, Sveriges Television och Sveriges Radio ingick bestämde sig för att hitta en lösning. Den fick namnet »riktlinjer för digitala publiceringar«, och var en gemensam satsning där alla stora svenska medier som ingick i samarbetet började märka sina texter, i akt och mening att förklara vad som var vad, för att underlätta för publiken som oavbrutet missförstod.

»Nya sätt att konsumera journalistik kräver också nya sätt att förklara vilken typ av publicering det handlar om« förklarade Utgivarna högtidligt.

Och sedan dess har du som läser traditionella medier sett en liten märkning vid var och varannan publicering du ser på nätet. Det var en bra idé, i teorin. Jag stod själv bakom den till 100 procent.

Handen upp, den som tycker att det gjort någon skillnad?

Tyckandet har släppts fritt, och om det kan vi tycka precis vad vi vill, men styra det kan vi inte.

Det är mot den här bakgrunden vi ska läsa utvecklingen för de svenska ledarsidorna. Vi har, mitt i en mediekris, en opinionsbildning som precis som medierna i stort gått från att vara centrum för det nationella tyckandet till att delvis fungera som ett slags snabbnudlar att slurpa i sig för de sociala flödenas tyckonomi.

Under mer än ett sekel var den liberala opinionsbildningen stadigt finansierad av starka stiftelser och ägarfamiljer, men allt eftersom digitaliseringen urholkat intäkter och alternativa opinionsbildare med egna kanaler vunnit publik så har både finansiering och uppdrag fått nya former.

10-talet var en berusande åsiktskakafoni, då varje liten lokal ledarskribent som skrev tillräckligt spetsigt om någon av de stora nationella frågorna kunde bli drottning av delningar.

Sedan sinade annonspengarna och insikten att det var någon som måste betala gick till slut in.

20-talets första år blev särskilt markant därvidlag. Från en öppen opinionsbildning dominerad av rikstidningar och stora regionala tidningar flyttade en stor del av debatten in bakom betalväggar. Som ett led i det har en större del av landets morgontidningar, tidigare fria att opinionsbilda utan gränser och betalväggar, fått hyperlokala uppdrag. Många ledarskribenter skriver inte längre egna texter om frågor utanför den egna kommungränsen.

Den kvalificerade breda debatten på riksplanet har delvis tystnat, åtminstone i spalterna, och det på grund av ett affärsstrategiskt beslut. De stora morgontidningarna byter skribenter med varandra, och en tydlig trend är att den gamla tidens osignerade linjetext byts mot lösare kollektiv där individuella röster är viktiga avsändare.

Ansvaret vilar tungt på kvällstidningarna vars öppna opinionsbildning snart är den enda som når ut i de breda folklagren.

Samtidigt görs satsningar av nya aktörer, som den liberalkonservativa nättidningen Bulletin, och Vänsterpartiets tv-satsning. Även SD satsar, med Youtube-nyhetskanalen Riks.

Ju fler medier och röster desto bättre. Många av våra etablerade, mest traditionstyngda tidningar startade med en hjärtefråga, må det vara nykterheten, rösträtten eller något annat.

I dag är sådana frågor miljön, invandringen, kriminaliteten och globaliseringen. Men där tidningar som grundades på 1800-talet stått starka i långt över 100 år på grund av nyhetsmonopol och annonsförmedling är det inte särskilt troligt att de satsningar som görs i dag kommer att hålla ens en bråkdel av den tiden.

Anna Gullberg är frilansjournalist och tidigare medlem av Liberal Debatts redaktion.

anna.gullberg@liberaldebatt.se

@gullrunn

Fler artiklar av Anna Gullberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr