Tema

Fler liberaler bör kritisera Wolodarski

Text: Csaba Bene Perlenberg

Under Peter Wolodarskis chefredaktörskap har agendasättande journalistik kommit att dominera flödet i Sveriges största morgontidning. Linjen mellan nyheter och åsikter blir allt otydligare, ändå har liberaler varit förvånansvärt frånvarande i debatten om publicisten Wolodarski. Jönköpings-Postens politiske redaktör Csaba Bene Perlenberg undrar varför.

Var och en har sina skäl att vara irriterad på Dagens Nyheter, skrev den konservativa skribenten Joel Halldorf nyligen på Expressen Kultur.

Numera verkar det dessutom som att var och en har sina skäl att vara irriterad på tidningens chefredaktör Peter Wolodarski.

I det publicistiska vakuum som uppstod efter Thomas Mattssons exit från Expressen, finns det numera endast en riktig medieman kvar. Den svenska pressvärlden har fortfarande inte återhämtat sig, eller insett vidden av, Mattssons brutna pekpinnar. Men om Mattsson krönte sig själv till att vara kvällspressens alfahanne har Wolodarski varken gjort mer eller mindre av sin roll och status som chefredaktör på Bonniers flaggskepp. Den har blivit desto mer solitär, synlig på ett sätt som endast avsaknad av likar medför. Scenen är numera Wolodarskis.

Att skriva om Wolodarski är att skriva om kritiken mot honom. Debatter, kontroverser, åsikter – allt alstras via söndagarnas predikningar på ledarsidan. Men frågan är: Varför är alla så sura på Peter Wolodarski? Egentligen?

Kanske handlar det om en naturlig magnetism givet hans position. Med synlighet kommer konflikter. Men givet Wolodarskis egen sammanblandning av sin roll som publicistisk chef och opinionsskribent, blir det professionella snabbt en personfråga. Lika ofta som Wolodarskis åsikter nagelfars och kritiseras, lika ofta ifrågasätts hans publicistiska ställningstaganden och DN:s förmåga att skilja på sin roll som nyhetsförmedlare.

Är Peter Wolodarskis styrka på väg att bli Dagens Nyheters svaghet?

Bortom den nästan tvångsmässiga reflexen från både konkurrenter och meningsmotståndare att använda sig av frontfiguren för DN som en yta att spegla sig i, finns återkommande och saklig kritik som förvånansvärt få liberaler gjort sig besväret att ta till sig. I alla fall inte öppet.

I stället är det främst från den konservativa fåran som de allt mer relevanta frågorna om DN:s så kallade agendasättande journalistik formuleras.

Åtskillnaden mellan news and views, den eviga publicistiska balansgången, består i DN:s fall allt mindre av en vallgrav och i stället mer av en millimetertunn fernissa. Men framför allt finns det även tecken på att Wolodarski värnar sin egen roll som opinionsbildare högre än den som publicistiskt vaktbefäl för DN.

Tidigare nämnde Halldorf är långt ifrån den enda som protesterat mot Peter Wolodarskis högstämda debattstil, men hans genomgång av Wolodarskis återkommande, rättmätigt kritiska konstateranden om Donald Trumps allmänna mänskliga och politiska olämplighet innehåller en betraktelse som är värd att ta i beaktande:

»[…] fortfarande präglas Dagens Nyheter av en tro på upplysningen, framsteget och historiens riktning. Här finns ett kulturradikalt arv som tar formen av en sekulär puritanism. Det handlar inte bara om renhetsiver, utan också om att man tar sig an alla hot genom att fördöma dem. För det är så puritaner fungerar, ta det från en som fått det med modersmjölken: Allra helst kommunicerar man via straffpredikningar«, skrev han på Expressen Kultur (22/1-21).

Den så kallade agendasättande journalistiken, som Wolodarski framhävde för snart tio år sedan som ett lika journalistiskt som affärsmässigt vinnande grepp för tidningen, har med åren tagits för intäkt för att DN:s publicistik har ett syfte annat än att endast rapportera objektivt och sakligt. Likt brittiska The Guardians vänsterliberala ådra riskerar stora delar av DN:s allmänrapportering och specifika gräv att tolkas som inte bara agendasättande, utan som politisk aktivism. Och det provocerar lika mycket som det oroar.

SvD:s dåvarande ledarskribent Susanna Popova skrev redan 2016 om Wolodarskis method of choice: »Helt uppenbart innebär valet av den agendasättande journalistiken som arbetsstrategi ett, eller flera, steg på väg bort från den faktabaserade journalistik som i traditionella medier brukar kompletteras av opinionsjournalistik« (6/12-16).

Fyra år senare upprepades en likalydande kritik. I samband med Greta-debaclet kring Wolodarskis PR-kupp förra året, där han lät klimat-
aktivisten Greta Thunberg agera chefredaktör för en dag (utan tillhörande ansvarigt utgivarskap), skrev den konservative debattören Lars Anders Johansson på fPlus: »Med den agendasättande journalistiken har konsekvensneutraliteten som ideal övergivits till förmån för en aktivistisk nyhetsförmedling i syfte att forma verkligheten i stället för att återge den.«

Inte bara från ideologiska meningsmotståndare i den konservativa åsiktsfåran är kritiken hård. Även från branschkollegor var Greta-manövern en brytpunkt för det kollegiala samkvämet. Svenska Dagbladets chefredaktör Anna Careborg förkastade Wolodarskis inbjudan till Thunberg som en ren publicistisk abdikation:

»I en tid när vi omges av åsikter och aktivism är det otroligt viktigt att värna om det journalistiska uppdraget med trovärdighet och integritet. Snarare borde vi skilja mer på nyhetsjournalistik och opinionsjournalistik«, sade hon i SVT:s Morgonstudion (26/10-20).

På Dagens Nyheters redaktion var det många som höll med konkurrentens chefredaktör. »Stort internt missnöje kring att Greta Thunberg tar över DN: »Kraftig kritik från minst ett femtiotal medarbetare« rapporterade branschorganet Dagens Media (13/11-20). För dem som vet något om redaktionskulturen på Dagens Nyheter, där intern självkritik är främmande materia, kunde det rapporterade missnöjet inte tolkas som något annat än en misstroendeförklaring mot Peter Wolodarski.

Huruvida debatten om Gretas gästspel på DN mest handlade om Thunbergs klimatgärning eller om Wolodarskis publicistiska omdöme må vara egalt. I spåren av den perfekta stormen återfanns som vanligt inga spår av ånger eller ödmjukhet. Sådant befattar sig varken en medieman eller en publicistisk titan med. Men för liberaler i övrigt torde episoden med Gretas Nyheter vara en brytpunkt.

Greta Thunbergs gästspel är inte det enda exemplet på Peter Wolodarskis sammanblandning av opinion och rapportering: I allt stegrande grad har chefredaktören engagerat sig i debatten om den svenska pandemistrategin och Folkhälsomyndighetens agerande. I både publicerade ledare och på Twitter har Wolodarski varit starkt kritisk mot den svenska strategin, flera av Folkhälsomyndighetens beslut, och även Anders Tegnells insats. Det är inte nödvändigtvis så att Wolodarski har haft fel i sin kritik, men det har icke desto mindre noterats att redaktören för Sveriges största morgontidning fört polemik mot Folkhälsomyndigheten.

Kanske såg vi början på ett journalistiskt avståndstagande när DN:s vetenskapsreporter Amina Manzoor i mitten av februari plötsligt meddelade att hon lämnar DN. Huruvida det handlar om Peter Wolodarskis offentliga kritik mot Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell framkom inte, men Manzoor sade följande till Journalisten (12/2):

»Det här är ett beslut som har växt fram under en längre tid, men det har hänt några saker på senare tid som påskyndat beslutet. Jag har sagt upp mig för att jag tycker att jag inte kan jobba kvar på DN.«

Noterbart är att Amina Manzoor inte rekryterades från DN till ett annat jobb. Vad som ligger bakom beslutet kanske framkommer i den bok som Manzoor utkommer med på bokförlaget Fri Tanke under våren.

Vilken nästa journalistik batalj eller politisk strid som Peter Wolodarski söker eller är engagerad i vid detta nummers publicering är vid pressläggningen omöjligt att veta. Inte heller vilken kritik som riktas mot honom för det. Men att det kommer finnas en offentlig diskussion där Peter Wolodarski har en självklar roll, det måste anses vara givet.

Förr eller senare kommer det att komma en tid när Bonniers dagspublicistiska flaggskepp blir nödgat att omdefiniera sin gärning utan Peter Wolodarski vid rodret. Frågan är om det då kommer att vara Dagens Nyheter eller Peters Nyheter som tar sig framtiden an med bävan, och hur det journalistiska landskapet ser ut dagen efter att Peter Wolodarski lämnat Marieberg bakom sig. Ett landskap där Peter Wolodarskis dubbla roll riskerar att så misstänksamhet mot DN:s journalistik.

Csaba Bene Perlenberg är politisk redaktör för Jönköpings-Posten (oberoende borgerlig).

@cbperlenberg

csaba.perlenberg@jp.se

Fler artiklar av Csaba Bene Perlenberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr