Det är snabba ryck i Opinionssverige just nu. Skarpa pennor med rockstjärnestatus blir värvade likt dyra fotbollsspelare och de vattentäta rekryteringsskott som tidigare gick mellan ledarredaktioner har luckrats upp. Bör vi återgå till den osignerade ledarens storhetstid, eller går utvecklingen för svensk opinionsjournalistik i rätt riktning? I tre artiklar reflekterar Anna Gullberg, Karin Olsson och Andreas Johansson Heinö över den riktning som svenska ledarsidor har tagit de senaste åren.
Läs även:
Anna Gullberg: Marken skakar i den svenska tyckonomin
Karin Olsson: Utan osignerade ledare förlorar tidningen sin själ
Envar sin egen opinionsbildare. Det skulle kunna vara devisen för den individualisering och fragmentisering som kännetecknar opinionsbildningen i Sverige under 2000-talet.
Förvandlingen är i flera avseenden radikal. Den gamla ledarsidan, den som stod modell för opinionsjournalistiken i decennier, som rituellt citerades i slutet av varje luncheko, den som ibland lästes men nästan aldrig omtalades, är död.
Ledarsidor finns visserligen kvar i en strikt fysisk – eller snart enbart digital – mening, men har i praktiken förvandlats till distributionskanaler för enskilda skribenter. Ledare, i betydelsen ett välformulerat ställningstagande i centrala politiska frågor som vilar på en för tidningen gemensam och i stadgar fastslagen ideologisk linje, skrivs inte längre. (Ja, jag vet att Dagens Nyheter och Expressen fortfarande publicerar osignerade ledartexter men de blir heller inte till något annat än just osignerade texter, den ursprungliga funktionen har gått förlorad när alla andra har gått vidare).
I den individualiserade opinionsbildningens tid fyller således inte tidningarnas politiska färg längre någon roll; det är de mest tongivande skribenterna som sätter sin prägel på ledarsidorna, inte tvärtom. När Lena Andersson och Mattias Svensson i början av 2021 flyttar över till Svenska Dagbladet ses det som en självklarhet att ledarsidan därmed också får en ny profil. Ingen tänker tanken att skribenterna skulle anpassa sig till sin nya arbetsgivare.
Att döma av de uteblivna griftetalen är det få som sörjer den gamla modellen. Frågan är om något har gått förlorat utan att vi ännu har märkt av det?
En logisk följd av individualiseringen är att texterna blir mer personliga. Risken är att genomtänkta analyser trängs undan till förmån för mer lättviktig produktion av åsikter som inte har större ambitioner än att förmedla en känsla eller diskutera tycke och smak. Tänkandet nedvärderas på bekostnad av karriärmedveten positionering. Så har till viss del skett, men samtidigt har toleransen för intetsägande kommenterande eller partitrogna predikningar minskat. Sammantaget tror jag att det är svårt att belägga att texter på ledarsidor överlag skulle ha blivit sämre.
Inte heller är jag oroad över den påstådda uppluckringen av gränsen mellan views och news. Under pandemins första månader våren 2020, när Kungliga Biblioteket öppnade sitt dagstidningsarkiv, läste jag fler gamla nyheter och ledare än jag egentligen hade tid med. Bland annat överraskades jag av hur starkt åsiktsdriven 1960- och 1970-talets utrikesjournalistik ofta var. Vet man vad man gör, vilket påfallande ofta ändå är fallet, kan man förmedla både views och news samtidigt.
Vad som däremot är nytt är den närmast totala uppluckringen av kategorierna. Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen. Samtidigt som de mest framgångsrika ledarskribenterna inte sällan har lyckats tack vare att de skriver om mer än politik. En förändring till det bättre eller sämre? Jag vet inte, snarare en oundviklig följd av en genompolitiserad tidsanda men också av papperstidningens sammanbrott – för den som läser digitalt är sektionerna
poänglösa.
En återkommande oro gäller risken för polarisering. Sociala mediers påverkan på debattklimatet motiverar förstås vaksamhet. Samtidigt glömmer de som oroar sig över filterbubblor att opinionsjournalistiken alltid varit inriktad på att det främst är de som håller med som läser. Det är inte så länge sedan som även mindre städer i Sverige hade två eller tre ledarsidor av olika färg. Det demokratiska idealtillståndet – medborgaren som informerar sig från alla sidor – har aldrig varit norm.
Då är nog den begynnande krackeleringen mellan nationellt och lokalt ett potentiellt allvarligare hot.
Nästan allt nytt som sker i Mediesverige sker i Stockholm, med den nationella arenan som självklar utgångspunkt. Kvartal och Bulletin är två av de senaste tillskotten som båda adderar fler röster till en redan välbefolkad debattscen. Samtidigt går flera lokaltidningar motsatt väg, med krav på ledarskribenter att hålla sig inom närområdet.
Vikten av en levande lokal opinionsjournalistik är svår att överskatta. Från USA finns belagt hur nedläggningar av tidningar leder till ökad korruption, ökat slöseri med skattepengar, minskat politiskt deltagande och så vidare. Men det är i samspelet mellan det lokala och det nationella (och för all del internationella) som den riktigt fruktbara opinionsbildningen formas.
Så var landar vi? Åsikter, säger Clint Eastwoods polis Harry Callahan i en av de sista Dirty Harry-filmerna, »are like assholes. Everyone’s got one«. I en tid när alla har åsikter om allt och själva tyckandet har devalverats, har i stället fakta, kunskap och förmåga till kvalificerad analys blivit hårdvaluta. Om det är opinionsjournalistikens framtid så är den trots allt ganska ljus.
Andreas Johansson Heinö är fil. dr. i statsvetenskap och förläggare vid Timbro förlag.
@JohanssonHeino
andreas.johansson.heino@timbro.se